måndag 1 november 2010

Ett år har gått...

För nästan ett år sedan skrev jag ett inlägg där jag försökte sammanfatta min syn på filosofin. När jag läser igenom den igen, så konstaterar att jag fortfarande skriver under på de uppfattningar, som kom fram där. Jag anser fortfarande att det inte har skett några väsentliga framsteg inom filosofin sedan Marx och Engels formulerade den dialektiska och historiska materialismen.

I november förra året kände jag inte till att denna dialektiska materialism återuppstått under andra namn, som "kritisk materialism" och "nymaterialism". Men såvitt jag vet har dessa riktningar inte inneburit några större framsteg på de områden, som skulle behöva utvecklas. Engels idag rätt föråldrade s.k. naturdialektik skulle behöva en ordentlig uppfräschning. En materialistisk version av Hegels "Logik" låter också vänta på sig.

Ett underutvecklat område inom marxismen är också moralfilosofin. Ett exempel är den vänsterpartistiske moralfilosofen Torbjörn Tännsjö, som inte har hittat någon bättre krok att hänga upp sina tankar på än den gamle 1700-talsborgaren Jeremy Benthams "hedonistiska utilitarism".

Visst kan "största möjliga lycka åt största möjliga antal människor" ha ett visst värde som agitatorisk formel. Men i likhet med begreppet "jämlikhet" (istället för "klassernas avskaffande") tål inte denna formel någon analys. Det räcker med att ställa frågor som: hur definieras lycka, hur mäter man lycka?

Ett stort problem med avsaknaden av diskussion om moral bland marxister är att det är frestande för politiskt aktiva att reducera moralen till det politiskt lämpliga. Och därmed att omedvetet utgå från principen om att "ändamålet helgar medlen". Det finns förskräckande historiska exempel på det...

En svårighet med att utveckla en marxistisk moralteori är att en utgångspunkt för en sådan måste vara erkännandet av att moraluppfattningarna förändras under historiens gång. Det går knappast att formulera en allomfattande princip, som skulle gälla under alla tider. Ändå måste moraliska nihilism och jesuitisk ändamålsmoral avvisas.

7 kommentarer:

  1. Hej, du var ju inne och kommenterade på min blogg, och jag följde spåren tillbaka. Det här ser intressant ut, så jag har klämt dit ett bokmärke på din blogg!

    Å ena sidan är naturligtvis Engels' vetenskapliga skriverier föråldrade eftersom de vilar på vetenskapens fronter för nästan 150 år sedan. Å andra sidan tycker jag hans uppsats om "arbetets andel i apans förvandling till människa" har hållit märkligt väl trots att den skrevs när darwinismen bara var cirka tio år gammal. En del vetenskapliga rön som kommer fram nu stödjer hans allmänna synpunkter (det är naturligtvis en annan sak med detaljerna). Jag anser att det är ren skam att dagens socialister inte fortsätter den vetenskapspositiva traditionen från Marx och Engels. Det är ju en enormt intressant vetenskaplig och teknisk revolution som pågår nu, och som kommer att göra om mänsklighetens villkor radikalt.

    Att det behövs en rejäl utveckling av bland annat filosofin håller jag med om, och däri ingår moralfilosofi. Men jag undrar om det där med "nytta" - vi kan ju säga att det är fult att "ändamålen helgar medlen", men finns det då inte en risk att man faktiskt sopar undan goda mål i ren rädsla för att något skall gå fel?

    SvaraRadera
  2. Som svar på din slutfråga, så tror jag att det viktiga är att diskutera moraliska frågor. Är medlen till målen försvarbara?

    Ett problem för marxister har varit inställningen att detta inte behövs, att det räcker att slå fast en enkel princip: det som främjar arbetarklassens intressen är alltid rätt.

    Brutaliseringen av politiken i Sovjet berodde inte bara på de skarpa klassmotsättningarna, tror jag, utan också på det "marxistiska" föraktet för allt som sågs som borgerlig humanism.

    SvaraRadera
  3. Kan inte brutaliteten i Sovjet ha berott av att folk i allmänhet inte fått uppleva så mycket humanism, vare sig borgerlig eller annan? Med andra ord att förutsättningarna redan fanns där, inklusive en tradition av våldsamma moderniseringar som gick tillbaka till Ivan "den förskräcklige" och Peter "den store". En del människor gillar inte den tolkningen, men jag tvivlar på att utvecklingen i Sovjet kan kopplas loss från landets äldre historia.

    Jag har mina tvivel på att det är så användbart att prata om Sovjet om det i själva verket är dagens och morgondagens Sverige som skall behandlas. Den historiska bakgrunden skiljer sig åt en del, om man säger så. Ett samhälle som bryter sig ut ur feodal efterblivenhet torde skilja sig en hel del från ett samhälle där feodalism är historia och kapitalismen kanske också blir det inom vår livstid. Det torde påverka hur diskussionen om moral förs.

    SvaraRadera
  4. Jag instämmer helt i det du skriver om de historiska skillnaderna mellan Sverige och Sovjet, och att huvudorsaken till det brutala draget i sovjetisk historia ligger där.

    Men en framtida revolution i Sverige kommer knappast heller att bli en "tebjudning". Med problem att lösa som kommer att ha moraliska aspekter.

    SvaraRadera
  5. Jag har ännu (naiva?) föreställningar om att en tillräckligt stor och stark opinion skulle kunna få kapitalisterna att ge upp utan våldsamheter, men det kanske är (naivt)? Den samlade tyngden av ekonomisk, resurs- och kulturkris i kombination med en rasande snabb teknisk och vetenskaplig revolution skulle kunna få dem att ge upp därför att de inte klarar av att styra längre - och för att en stark socialistisk rörelse skulle kunna upplysa dem om det! Vi får se ...

    SvaraRadera
  6. Jag önskar att jag kunde vara lika optimistisk.

    SvaraRadera
  7. Tänk positivt - snart är det jul också!

    SvaraRadera