I förra inlägget nämnde jag att John Sanbonmatsu använt termer ur fenomenologisk filosofi som om de utan vidare kan gå att att förena med marxismen. På ett ytligt plan tycks det nog fungera. Men inte, anser jag, om man ser på grunderna för dessa båda filosofiska riktningar.
Om man med "livsvärlden" avser den verkliga, materiella världen, som människan upplever med sina sinnen, så har kanppast marxisten något att invända mot begreppet. Men det var knappast detta som fenomenologins lärofäder syftade på, utan "livsvärlden" betecknade den värld vi upplever till skillnad från den värld som vetenskaperna beskriver.
Fenomenologerna var oerhört kritiska mot de moderna vetenskapernas "mekaniska", fragmenterade och kalla syn på tillvaron. Vetenskaperna kan enligt dem användas instrumentellt för praktiska syften men de ger ingen djupare förståelse av verkligheten, speciellt inte av människans verklighet. I stället gäller det enligt dem att analysera det som direkt "visar sig" för människan. Fenomenologin är principiellt antivetenskaplig genom sitt motstånd mot beskrivningar av mekanismerna bakom "fenomenen". Den verkliga världen, som den är i sig, sätts "inom parentes".
Den dialektiska materialismen är visserligen ense med fenomenologin i kritiken av vetenskapssynen hos t.ex. behaviorismen, som i princip reducerade människan till en robot utan medvetande. Moderna franska filosofer vilka kallar människor för "biomaskiner" ter sig lika motbjudande för marxister. Men vetenskaper som försöker tränga bakom det som omedelbart "visar sig" för oss, behövs för att förstå hur vår värld fungerar.
Husserl erkände faktiskt att i den moderna "livsvärlden" ingår också element som trängt in från vetenskaperna och att det inte går att dra en skarp linje mellan dessa livsvärlden och vetenskapernas värld. Ett exempel: skelettet vi ser i en röntgenbild upplevs föreställa något lika verkligt som den kropp den tillhör.
En annan skillnad mellan fenomenologi och dialektisk materialism är att den förras utgångspunkt är strängt individualistisk. Därför är "intersubjektiviteten", existensen av andra "subjekt" som också upplever saker, ett problem. Därav Husserls teoretiska krumbukter i Descartes´efterföljd när han försökte "bevisa" existensen av andra "transcendentala subjekt" i "Cartesianska meditationer".
För marxister är samhällets existens en given utgångspunkt och inte i behov av några "stränga bevis" a` la Husserl. Människan är en samhällsvarelse. Utan språk, utan arbete existerar hon inte.
Trots att människan är en tänkande och kännande varelse, kan hon ändå behärskas av anonyma ekonomiska lagar. Att vetenskapligt försöka förstå dessa lagar är inget som nedvärderar Människan utan tvärtom något som kan bidra till hennes frigörelse från de krafter som lagarna beskriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar