Hannah Arendt "Om våld"

Hannah Arendt var en politisk filosof som har kallats för "vår tids Cicero". Därför var det med vissa förväntningar jag började läsa hennes bok.

"Om våld" kom ut 1969 och speglar tidsläget, med studentrevolter och pågående vietnamkrig. Arendt framstår som en konservativ liberal, som hårt kritiserar både de radikala studenterna och myndigheternas brutala behandling av dem.

Första halvan av boken är en besvikelse. Hur kan en så respekterad filosof vara så odialektisk i sitt tänkande, och kläcka ur sig så många dumheter? Till exempel skriver hon att : "Radikala studenter slår gärna följe med ungdomar som misslyckats med sina studier, narkomaner och psykopater." Eller ´"Den tredje världen" är ingen realitet utan en ideologi´, "...den moderna medicinen, vars effekt lett till en överbefolkning, som in sin tur med nästan absolut säkerhet kommer att leda till massvält, luftföroreningar osv"!

Hennes huvudtes är att makt inte är detsamma som våld, vilket ju är lätt att hålla med om. Men inte nog med det, de är "i själva verket motsatser". Våld är ett medel, något instrumentellt medan makt är "ett mål i sig".

Arendt ser inte att hot om våld kan ses som en "dialektisk övergång" mellan makt och våld. Istället definierar hon makt på ett ganska märkligt sätt: "Makt skapas vid varje tillfälle då en grupp samlas och handlar i samförstånd..." Den här definitionen är uppenbart för vid i sin liberala naivitet. Som om löntagarna t.ex.skulle ha "samlats" och "i samförstånd" lämnat över den ekonomiska makten till kapitalägarna...!

Gissningsvis är Arendt med distinktionen mellan makt och våld ute efter något som liknar Antonio Gramscis distinktion mellan hegemoni och dominans. Den hegemoniska makten accepteras (tills vidare) av undersåtarna, varför våld inte behöver utövas mot dem. Undersåtarna brukar för övrigt vara mer eller mindre medvetna om det latenta hotet om våld...

Perspektivet hos Arendt är pessimistiskt, som hos hennes lärofader Heidegger. På grund av sin dödlighet kan "jaget som sådant inte tänka i termer av ett långsiktigt intresse, alltså intresset av en värld som överlever sina innevånare." Bortfaller inte i då så fall motivet att agera politiskt?

Men i sin kritik av tänkare, som förhärligat våldet i sig, som Sorel, Pareto, Fanon och Sartre, blixtrar hon till med goda argument. Liksom när hon kritiserar de förvirrade idéer, som florerade på 60-talet, att "avslöja makten" genom att provocera den till våld.