Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 3

Filosoferna kan delas in i materialister och idealister, samt dessutom den stora grupp som vacklar mellan dessa två. Hur ska man då definiera dessa två ytterligheter? Det bidrar inte till att minska förvirringen att alla riktningar har sin egen definition. Och måste nödvändigtvis ha det!

Hegel var enligt Lukacs hela sitt liv idealist. Och det är sant att han alltid sa sig vara idealist. Hur kommer det sig då att han kom så nära materialismen, så att Lenin i marginalen till sin "Logik" med beundran kunde instämma i det mesta. Hegels "svammel" om Gud tycktes för Lenin vara en så oväsentlig del av Hegels filosofi,  så att det räckte att rycka på axlarna åt det.

Att Hegel aldrig tog materialismen på allvar, tror  jag beror på att han identifierade materialismen med den extremt mekaniska materialismen från Upplysningstiden. Om "människan är en maskin" (LaMettrie), så existerar inte medvetande och  idéer, annat än möjligen som fiktioner, skuggor. Och det är en orimlig ståndpunkt - i det hade Hegel rätt. Erfarenheten och sunda förnuftet är på Hegels sida.

Men Hegel erkände existensen av inte bara idéerna utan också av "Naturen". Han var idealist eftersom han  såg idéerna som det  "primära" - inte på något enkelt sätt utan på ett svårförståeligt, mystifierande sätt. Dom flesta filosofer håller nog med om han var den idealist han utgav sig för att vara.  Möjligen är Slavoj Zizek ett undantag (hans projekt går ut på att "grunda" den dialektiska materialismen utifrån tanken på en "Hegel beyond Hegel").

Lenin är känd för att ha definierat skillnaden mellan materialism och idealism som skillnaden mellan uppfattningen att  materian är primär kontra uppfattningen att medvetandet är det. "Den dialektiska materialismen", som han stod för, erkänner att både materia och idéer finns, men materien ses som det primära. Idéer förutsätter en materia som bas. Tänkande utan en hjärna är omöjlig.

Den dialektiska materialismen förnekar däremot inte att idéer kan påverka verkligheten, förändra "materien". Påverkan går alltså åt båda hållen, och då kan man fråga sig om det är meningsfullt att utropa den ena polen i denna cirkel till den primära?

Ett argument för att ändå slå fast att materian är primär, är att den var "först på plan". En värld utan medvetande kan tänkas (!) men inte en värld med medvetande men  utan materia.

Man skulle kunna tro att Hegel kom undan detta cirkelproblem. Man kan nämligen tolka honom som att "först kom materian, sedan uppstod allt mer avancerade former av medvetande, Ande, och till slut när Anden nått Absolut kunskap, så frambringade Anden Naturen, och cirkeln är sluten". (Fast "marxistiska hegelianer" som Slavoj Zizek förnekar frenetiskt att denna absurda tolkning är den riktiga)

Man får nog ändå tro Hegel på hans ord - han var idealist. Men han var en idealist som hämtade innehållet i sin filosofi från verkligheten.  Så långt var han i praktiken "materialist". Men det innebär bara att han var en inkonsekvent idealist, vilket alla idealister är  - om de inte är sinnessjuka!

Hegel delade in idealisterna i två grupper, subjektiva och objektiva idealister. Själv var han "objektiv idealist". Vad är det? Det får bli ämnet för nästa del om "Den unge Hegel".

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 2

"The Young Hegel" av Georg Lukacs beskriver hur den unge Hegel utvecklades till den mogne Hegel, vars filosofi utgör den  höjdpunkt inom filosofin som inte kan överskridas av det borgerliga medvetandet. Jag misstänker att en sådan nivå säkert hade kunnat nås på en annan väg än Hegels (t.ex som en utveckling av upplysningsfilosofernas "mekaniska" materialism) men Lukacs påstår att det var tvunget att vara en idealistisk filosof för att uppnå denna höjdpunkt.  Men det är intressant att följa Lukacs beskrivning av hur specifikt Hegel nådde fram till denna andliga topp.

I förra inlägget var jag förvånad över att just en idealistiskt filosof hade utvecklat en metod,  som Marx och Engels på ett enkelt sätt  kunde använda i sin materialistiska  och socialistiska historieuppfattning. Men det var inte så enkelt som att Hegels dialektik  var en samling formler eller "dialektiska lagar", som kunde övertas av marxister.

Att "kvantitativa förändringar kan leda till kvalitativa förändringar" är en sådan "lag", som brukar åberopas. Det hegelianska "negationens negation" har varit mer kontroversiellt och förkastades också av sovjetiska filosofer. Med viss rätta, för "negation" hänger nära ihop med innehållet i Hegels idealistiska teori, där det är begreppen som negeras till nyare, högre begrepp.

Ett av Hegels favoritbegrepp, "alienation", Enttäuscherung på tyska, användes flitigt även av Marx innan han blev mogen marxist, men detta begrepp som noga analyseras av Lukacs hänger också intimt ihop med Hegels idealism. ("Alienation" var populärt bland nyblivna Marxentusiaster på 70-talet.)

Lukacs argumenterar för att Hegels filosofi var från första början utpräglat  historisk. Hegel beskrev de samhälleliga förändringarna och utvecklingen till högre samhällsformer. Han såg också hur förändringarna ibland sker gradvis och ibland med språng, revolutionärt. Jag tror att  det är detta som är den "dialektik" som Marx övertog från Hegel, inte i första hand detaljer som "kvantitetens övergång i kvalitet". Att vatten fryser till is vid en viss temperatur är inte så relevant för samhällets historia...

Enligt Lukacs var Hegel faktiskt länge ointresserad av filosofi! Den brådmogne unge mannen var mer intresserad av politik. Han var liksom många intellektuella på den tiden, djupt missnöjd med tillståndet i det feodala efterblivna Tyskland, splittrat i en massa små furstendömen.

 Idealtillståndet för honom var demokratin i det antika Grekland.  Han var därför en varm  anhängare av  den franska revolutionen, som han trodde skulle föra med sig  en återgång till det antika, humanistiska idealtillståndet där människan fritt kunde utveckla alla sina förmågor, 

Med tiden insåg Hegel att hans vision inte var realistisk. Det går inte att gå tillbaka till ett  tidigare utvecklingsstadium.  Tragiskt nog för det var på många sätt var mer tillfredsställande än den splittrade och isolerade, egoistiska  människan som industrialismen hade skapat. Han var medveten också om polariseringen mellan rika och fattiga i de moderna industrialiserade länderna.

För att förstå det existerande (kapitalistiska) samhället studerade Hegel noga de brittiska ekonomerna, speciellt Adam Smith.  Precis som Marx gjorde senare!

Smith hade ju tryckt på arbetets avgörande roll i ekonomin, och det införlivade Hegel i sin filosofi. I "Andens fenomenologi" beskrev Hegel hur det är den producerande slaven och inte den konsumerande Herren som står för alla civilisatoriska framsteg!

Som synes fanns det uppenbara likheter mellan innehållet i Hegels och Marx teorier. Men ändå var Hegel hela sitt liv filosofiskt sett idealist, medan Marx blev materialist.

Hegels teorier är på sätt och vis "nästan" materialistiska. Det tror jag i grunden beror på att en idealistisk filosof som vill säga något betydelsefullt om verkligheten måste hämta sina idéer just ur denna verklighet, och så till vida tvingas han i praktiken vara "materialist".

Nästa avsnitt kommer att handla om skillnaden mellan idealism och materialism. Dessa två filosofiska grundtyper är ju rakt motsatta varandra så hur kan de samtidigt i fallet med Hegel och Marx vara så lika?

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 1

Innan jag börjar beskriva innehållet i Lukacs bok "The Young Hegel", så tänkte jag ägna ett avsnitt åt att förklara varför jag tycker att  bokens ämne  är intressant.

Boken skrevs 1938, men kom inte ut förrän 1948 på grund av kriget.  Den fullständiga titeln är "The Young Hegel / Studies in the Relations between Dialectics and Economics".

Lukacs var ju marxist, och därmed dialektisk materialist,  men samtidigt en stor beundrare av den store idealistiske filosofen Hegel. Det är förbryllande, liksom det faktum att det finns ett så nära faktiskt samband mellan marxismens filosofi och den hegelska "absoluta idealismen".

Hegel ansåg att historien handlar om Världsandens utveckling till en högsta nivå, som - mer eller mindre utsagt - nåddes i och med hans egen filosofi. Vad i all sin dar kan det ha att göra med Marx och Engels "historiska materialism"?

Ett hävdvunnet sätt att se på relationen mellan Hegel och Marx, är att Marx tog över Hegels "dialektiska" metod , men bytte ut innehållet. Marx beskrev själv det som att han ställt Hegels dialektik på fötterna, eftersom den stod på huvudet. Men vad är "dialektik"?

Lenin tog sig tid från revolutionens plikter och studerade Hegels "Logik". Han gick så långt så att han skrev att "under ett halvsekel hade marxisterna inte studerat Hegels filosofi, och följaktligen hade de inte helt förstått Kapitalet - speciellt inte första kapitlet".

Men det låter märkligt att det skulle kunna gå att så behändigt separera undersökningens metod från dess resultat! Varför kom i så fall inte Hegel fram till samma slutresultat som Marx?

Inte överraskande visar Lukacs i den 568 sidor tjocka luntan, att relationen mellan Hegel och Marx var betydligt mer komplicerad än vad den gängse synen påstått. På köpet får man också en beskrivning av den klassiska tyska idealistiska filosofins utveckling från Kant, via Fichte och Schelling till slutpunkten Hegel.

På slutet gör Lukacs dessutom ett utförligt försök att förklara innebörden i Hegels närmast obegripliga mästerverk "Andens fenomenologi".

Parallella universum?

Det var rätt så många år sedan,  som jag intresserade mig för teorierna om parallella universa. En del gamla inlägg i denna blogg berör detta ämne,  och de var väl överlag ganska skeptiska till idén. Men ett avsnitt av Filosofiska Rummet tillförde faktiskt en del för mig nya aspekter till ämnet.

Utgångspunkten för samtalet var Max Tegmarks bok "Vårt matematiska universum". Både strängteoretikern Ulf Danielsson och författaren Helena Granström hade en del, som jag tycker, goda invändningar mot Tegmarks teser.

Ulf Danielsson var visserligen ganska  positiv till flervärldsteorierna. Strängteorins nuvarande ståndpunkt är att det finns ett oerhört stort antal "möjliga världar" med  olika naturkonstanter.  Den kosmologiska "inflationsteorin" säger att det tidiga universum expanderade extremt snabbt, och det uppstod nya "universa" utan kontakt med varandra .  Nyligen har inflationsteorin tyckts bekräftats genom satellitobservationer av "vårt" tidiga Universum. Inflationsteorin förklarar enligt Ulf Danielsson hur strängteorins "möjliga världar" förverkligades genom inflationen.

Men vad menas egentligen med "parallella universa"? För lekmannen är ju Universum samma sak som "allt som finns", men Max Tegmark förklarade i programmet att för fysikerna betyder universum "den del av världen som vi kan observera". Då ljushastigheten inte är oändligt stor så finns det en gräns bortom vilken vi inte kan nå med våra teleskop.

Max Tegmarks argument i programmet för att det skulle finnas parallella universa med helt andra egenskaper än vårt, tycker jag var rätt svaga. Han upprepade gång på gång att mänskligheten flera gånger tvingats konstatera att världen var mycket större än vad man trodde tidigare. Kedjan av planetsystem, vintergata, andra galaxer o.s.v. kan tyckas"naturligt" ge upphov till idén om andra "universa" i ett Kosmos, som kanske är oändligt stort.

Idén om ett oändligt universum, som Einstein tycktes ha torpederat med sin allmänna gravitationsteori, vilken medgav ett begränsat universum, tycks ha fått ett uppsving igen. Och då har vi kommit in på sådana filosofiska frågor, "antinomier", som Kant behandlade i "Kritik av det rena förnuftet".

Filosofiska frågor tangerades även på andra sätt i "Filosofiska rummet". Medan Ulf Danielsson inspirerad av Kant (?) trodde att matematikens enorma framgångar i fysiken beror på att människan är en varelse som på något sätt är konstruerad för att tänka matematiskt, så ansåg Max Tegmark att världen är matematisk! Och då den är matematik så är det ju inte alls konstigt att matematiken kan beskriva den på ett så förbluffande exakt sätt.

Det hade varit intressant om deltagarna hade fördjupat sig lite mer i denna fråga. Vad menar Tegmark egentligen med att världen är matematik? De "matematiska strukturerna" upptäcks enligt honom - man "hittar inte på" dem. Men var finns dessa strukturer:  i en annan platonsk "idévärld"? (I en av de första inläggen på denna blogg diskuterade jag frågan om var  talet 2 "finns", och anslöt mig närmast till Aristoteles materialistiska syn på saken.)

Ett argument Tegmark hade för sin tes var att en elektron kan beskrivas med ett fåtal siffror, t.ex. storleken på dess laddning  och "spin".  Några andra egenskaper har elektronen inte!

 Men gör sig inte Tegmark då skyldig till ett pinsamt enkelt misstag: laddning och spin är "kvalitativt" olika egenskaper. I grundskolans fysikundervisning fick vi ju lära oss att en fysikalisk storhet  både  består av ett tal och en enhet (t.ex. kg, ampere, volt o.s.v.).

Diskussionen i programmet om den populära nutida "flervärldstolkningen" av kvantmekaniken var  också värd att lyssna på. Hur ska man uppfatta den grundläggande Schrödingerekvationen? Handlar den om sannolikheter för var en partikel ska observeras? Eller ska den tolkas som att en partikel faktiskt finns på fler ställen än ett samtidigt? Både Ulf Danielsson och Helena Granström tyckte jag hade en mer sansad uppfattning än Tegmark i denna fråga.

Nikolai Bucharin som filosof

"Philosophical Arabesques",  publicerad av Monthly Review Press, skrevs i fängelset, i väntan på att bli avrättad för diverse brott mot den sovjetiska staten. Bucharin hade erkänt sig skyldig till de "politiska brotten" under Moskvarättegångarna, men bestred alla anklagelser om spioneri och terrorism. Ett långt förord i boken går igenom den politiska förhistorien, men det är svårt att se att boken självt på något sätt skulle ha blivit påverkad av omständigheterna kring dess tillblivelse.

Bucharin hade blivit kritiserad av Lenin för att inte riktigt ha förstått "dialektiken", den ena "halvan" av den dialektiska materialismen, som Marx och Engels filosofiska uppfattning kommit att kallas.  Om världen enligt materialismen är materia i rörelse, så handlar dialektiken om rörelsens och förändringens former. Förändringar är inte bara kvantitativa utan även kvalitativa (något som "mekanisk", "naturvetenskaplig" materialism inte vill erkänna).

Enligt förordet hade Bucharin efter Lenins död tillhört dem som betonat naturvetenskapernas vikt för filosofin. Därmed hade han riskerat att hamna nära den mekaniska materialism, som lärofäderna kritiserat. Men hans "filosofiska arabesker" visar att han sedermera noga studerat de klassiska idealistiska filosoferna och  speciellt då dialektikens mästare,  Hegel.

Själv tycker jag att han i den här boken på ett mycket bra sätt har undvikit båda de ytterlighetspositioner, som funnits bland marxister: den "hegelianska" och den "anti-hegelianska marxismen". Den förra kännetecknas av bristande materialism och kvarhållande vid idealistiska drag, den senare av bristande dialektik. Det är ingen lätt uppgift att vaska fram den "rationella kärnan" ur Hegels idealistiskt anstrukna dialektik. Marx tillämpade dialektiken, men fick aldrig tid att beskriva den. Men jag tycker att Bucharin klarat uppgiften väl.

Jag har tidigare efterlyst ett  marxistiskt alternativ till Hegels "Logik". Det ser nästan ut som att Bucharin velat göra detta, men tyvärr hann han bara börja på detta i boken, genom att antyda hur separeringen mellan det idealistiska och det dialektiska  skulle kunna göras.

 Det krävs antagligen mycken  historisk forskning för att kunna beskriva hur de grundläggande begrepp vi fortfarande använder för att förstå världen,  har utvecklats under historiens gång. Det räcker då inte med idéhistoria, utan en materialistisk dialektik kräver en beskrivning av den praktik som lett fram till idéerna. Man kan t.ex. då inte bara ta Aristoteles s.k. kategorier som ett faktum eller något självklart, som Kant och Heidegger kunde göra.

Det märks att författaren verkligen har kämpat med att försöka besvara de allra svåraste invändningarna mot den dialektiska materialismen. Han undviker t.ex. inte  frågan om medvetandets relation till det fysiska. Jag tror att han har rätt i att den frågan bara kan "lösas" genom att utgå från och acceptera den dialektiska motsägelsen. Medvetandet är både fysiskt och icke-fysiskt.

Ett plus är att Bucharin kommenterar vissa  filosofiska riktningar även från 1900-talet som pragmatismen, och även t.ex. fascismens antirationella och mystiska idéer. Han har också intressanta hypoteser om varför asketismen passat väldigt hierarkiska länder i Asien.

Sammanfattningsvis är detta en utmärkt bok för den som vill sätta sig in i den dialektiska materialismens filosofi, skriven av en person som verkligen satt sig in i den och förstått den på djupet, inte bara okritiskt anammat den.

Borde Torbjörn Tännsjö bli vegetarian?

I dagens DN (200140517) har vår svenska Ayn Rand-wannabe Lena Andersson en krönika där hon angriper den "hedoniske utilitaristen" Torbjörn Tännsjö, för att han inte är vegetarian. Hon har nämligen läst aprilnumret av Filosofisk tidskrift, där en doktorand i filosofi argumenterar för att Tännsjö av logiska skäl borde bli vegetarian. Jag ska inte i detalj kritisera Simon Rosenvists argument här. De är exempel på riktigt usel idealistisk analytisk filosofi, tycker jag. (Han ställer upp tre godtyckliga, tvivelaktiga principer som han tror Tännsjö är anhängare av,  och visar att de är logiskt oförenliga.)

Utgångspunkten för både Rosenqvist och Lena Andersson är följande Tännsjö-citat:

"Jag tycker inte det är fel att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att det är få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits."

Nu är jag inte själv vegetarian ("Vegomyten och jordbrukets framtid"), men kan inte annat än tycka att Tännsjös argument visserligen är roligt -  men inte kan det tas på blodigt allvar! I varje fall träffar knappast argumentet vegetarianer som inte är rättroende "hedonistiska utilitarister".

Nu är jag inte expert på de olika varianterna av utilitarism, men ska man tro Filosofisk tidskrift, så är en logisk följd av den,  att ju fler människor och ju fler djur av en viss "lyckograd", som finns till, desto bättre värld är det! (Den är nämligen den totala mängden "lycka" som är avgörande.)  Min enkla fråga är: varför?

Måste man vara filosof för att inte fatta att det är att bättre att ett djur överhuvudtaget aldrig avlas fram till ett eländigt liv i en djurfabrik, än att det lever på strax över "nollgränsen för lycka" i denna fabrik?

Vad gäller utilitarism i allmänhet, så finns det många skäl som talar emot den. I vilken enhet ska man mäta "lycka"? Kan man verkligen addera denna "lycka" till en totalsumma - även om det skulle finnas en sådan enhet? O.s.v. Allmänt förefaller det naivt att tro att det skulle gå att sammanfatta moral och politik till en enda princip.

Lena Andersson däremot kritiserar utilitarismen för att den betonar konsekvenserna av våra handlingar. Men det är ju snarare just det som är sympatiskt med utilitarismen, medan Lena Andersson istället  pläderar för andra principer än utilitaristernas. Men hennes luftiga principer om autonomi och frihet, har uttryckligen ingen grund i någon beskrivning av samhället. Migration är definitionsmässigt något bra - oavsett om orsaken är arbetslöshet, fattigdom, krig eller annat tvång!

"Determinantan" av Leon Rappaport

 "Determinantan" är något så ovanligt som en filosofisk avhandling i romanform. Eller en roman som handlar om personer som grubblar över filosofiska problem.

Det bästa sättet  att läsa denna bok kan vara att strunta i de filosofiska spekulationerna om "determinantan", och istället se den som en skönlitterär beskrivning av Polen på 1920-talet - romanen är översatt från polskan. Marxisten har en del att hämta i skildringen av den högborgerliga miljön med konflikter mellan industri- och bankkapital. För den psykologiskt intresserade finns beskrivningar  av freudianskt slag om sexualdriftens styrka hos huvudpersonerna. 

Det tycks som om denna konventionella skönlitterära nivå, för författaren är menad som illustrationer till den filosofiska tesen om en modellvärld som förklarar även de mest triviala av människans beteenden.

Hur ska man förstå de estetiska känslorna som matematiker och teoretiska fysiker beskrivit inför till synes rent logiska och förnuftsmässiga upptäckter? Det är en utgångspunkt för författarens undersökning av den mänskliga handlingens natur. De handlingar det gäller består dels av den vetenskapliga verksamheten men också av dagdrömmeriet liksom vardagslivets alla intriger och maktspel. De senare har sin grund i att våra samhällen kan förstås som "ojämviktssystem", där det gäller att hävda sin position och helst förbättra den.

"Sinnesförnimmelser är reaktioner på ting; den intellektuella känsligheten är en reaktion på relationer mellan ting."

Begreppet "medvetande" sätts inom parentes, och betraktas av författaren som oanvändbart. Men i själva verket är det nog en förklaring av just detta gäckande medvetande som författaren är ute efter. Och det tror han kan bara göras genom att utgå från det som inte är medvetande, t.ex. retningar och reflexer.

Till skillnad från djuren som reagerar instinktivt på retningar genom det "primära signalsystemet", så har människan tillgång till ett "sekundärt signalsystem", språket. Men har vi verkligen förklarat språket om vi säger att vi signalerar till varandra, visserligen med ett nytt verktyg, språket? Kan förståelse reduceras till en signal?

Som matematiker och teoretisk fysiker är det inte förvånande att Rappaport hittar sitt sätt att förstå medvetandet utifrån hur den naturvetenskapliga praktiken fungerar. Denna arbetar ju med att utforma teoretiska, matematiska modeller med förmåga att förutsäga resultaten av empiriska experiment. När resultaten överensstämmer med modellens förutsägelser så säger vi att modellerna är - åtminstone preliminärt - "riktiga" och att de "förklarar" den fysiska verkligheten.

Modellen för människans handlingar kallar Rappaport för "determinantan". Denna bestämmer, determinerar, nämligen beteendet. Men kan det stämma? Är inte modellen en beskrivning snarare av regelbundenheter, "lagar" hos våra handlingar. Bestämmer vi inte själva dessa medvetet med hjälp av fria val?

Men det sägs också av författarens språkrör att det som är utmärkande för människan är skapardriften, som framträder tydligast hos vetenskapsmannen, målaren, musikern och poeten, men den finns också hos den "vanliga" människan men i förkrympt och sublimerad form, t.ex. hos den maniska samlaren och i dagdrömmarna.

"Den mellanindividuella aktiviteten har mening och är ändamålsenlig endast ur individens synpunkt. Ur alla människors synpunkt tycks dess mening vara svår att uppfatta." "Helheten av  de mellanindividuella aktiviteterna, som förbrukar enorma mängder mänsklig skapande kraft, energi och ansträngning, tycks från samhällets synpunkt vara ett meningslöst slöseri." Och  "...denna mystiska makt"  ..   "- denna kraft är människans på avvägar förlorade, vilsegångna skapande instinkt - determinantan."

Är denna filosofi författarens eller en av huvudpersonernas, kan man fråga sig. Och vad är egentligen determinantan - är den en modell eller existerar den som en kraft? Det tycks inte som om författaren bestämt sig.

Själv skulle jag säga att Rappaport har rätt i sin misstanke att det finns inte bara en utan flera slag av "determinanta", som bestämmer människans beteende i stort.  Människan är både en biologisk och en samhällelig varelse. Modellerna i "Kapitalet" t.ex. har högt förklaringsvärde på den ekonomiska nivån, men jag tvivlar på att Rappaports abstrakta ojämviktssystemsmodell på den individuella, psykologiska nivån kan ge så mycket mer än en illusion av förståelse.