torsdag 30 juli 2009

Medvetandefilosofin och Hegel

Jaegwon Kims "Philosophy of Mind", som Daniel refererat till i sin blogg, redogör på ett begripligt, och till synes objektivt sätt, för ett antal teorier inom medvetandefilosofin idag. Detta filosofiområde försöker definiera relationen mellan det mentala och det fysiska. Han är själv verksam inom området, så hans egen "fysikalistiska" inställning skiner igenom, speciellt i hans slutsatser.

Kim accepterar att "qualia", t.ex. upplevelsen av rött i motsats till blått, är något som inte kan reduceras till något som dagens fysik kan beskriva. Men qualia är en inte ganska oviktig "restpost", enligt honom, eftersom det för människans beteende inte spelar någon roll om min upplevelse av rött, skulle vara densamma som din upplevelse av blått. Huvudsaken är att vi pekar på samma färg hos föremålet när vi använder orden "rött" och "blått".

Hegel hade nog nickat instämmande i Kims påstående att qualia inte är så viktiga! För honom var perceptionen den lägsta av medvetandets former, medan människans förnuftet står oändligt mycket högre genom sin förmåga att förstå verkligheten. Men Hegel skulle ändå inte ha ställt sig på samma sida som Kims huvudfiende, "substansdualismen" hos Descartes. Medvetandet är inge ett simpelt ting, inte någon sorts immateriell materia.

Som idealist hade Hegel inte heller svaret på medvetandets gåta, enligt min mening. Men i hans filosofi finns verktyg som medvetandefilosoferna borde kunna använda. Istället står de kvar på vad Hegel kallade för "förståndets antingen-eller tänkande". Ett sådant tänkande som passar bra för matematiken, klarar inte av att begripa den enklaste förändring. Att A blir B, dvs blir icke-A, kan bara förstås formellt logiskt som att A försvinner och B oförklarligt dyker upp från intet. Det vill säga, det förstås inte alls.

Kim förnekar en grundsats i det dialektiska tänkandet, att helt nya företeelser, kan uppstå ur befintliga. Eller rättare sagt, att om det förekommer, så är det enligt honom helt och hållet oförklarligt. Därför kommer förhållandet kropp - medvetande aldrig heller att förstås, utifrån hans utgångspunkter. Medvetande kan helt enkelt inte uppstå ur materia - punkt och slut.

Men å andra sidan menar jag inte att man har förstått relationen materia - medvetande genom att slänga ur sig begreppet dialektik. Det behövs en konkret förklaring. Och dit är det lång väg, vad jag kan se.

7 kommentarer:

  1. Det sämsta med denna bok tycker jag var angreppet mot Descartes, det finns ju mer moderna dualistiska teorier, Poppers t.ex som inte alls har lika uppenbara svagheter i min mening.

    Kims största problem med Descartes teori verkar ha varit att själen saknar utsträckning men jag ser inga större problem med det om man inser att inom kvantfysiken så gäller ickelokalitet. Jag tror dock inte Kim bryr sig om kvantfysik och det ser jag som ett uppenbart problem hos nästan alla filosofer.

    Kim gör det rätt uppenbart att fysikalism är väldigt viktigt för honom, men ändå hamnar han i epifenomenalism. Vad gäller färgerna så kan jag hålla med om att qualia inte verkar så viktigt men det borde vara desto viktigare vad gäller smärta t.ex.

    Men det mest konstiga är ju hur vi upplever våran kunskap om qualia. Om vi kan säga att vi upplever qualia då måste denna qualia på något vis förmedlas till den materiella hjärnan. Hur kan vi ha den kunskapen om qualia är epifenomenalt? Det verkar alltför bisarrt för mig.

    Hegel verkar spännande.

    SvaraRadera
  2. Jag tyckte inte heller avsnittet om Descartes och den s.k. substansdualismen var speciellt lyckat. "Substans" för Descartes betydde något som kan existera självständigt, det är ju en gammal filosofisk term. Jag tippar att Kim har associerat till betydelsen "ämne", alltså att det mentala skulle vara något sorts andlig materia. Det kanske vore värt att fördjupa sig lite i vad Descartes verkligen ansåg - hans svar på den bayerska prinsessans frågor t.ex.
    Jag tycker han avfärdar de andra medvetandeformerna för lätt på slutet, för att de kan "förklaras" funktionellt. Dels är ju faktiskt funktion, ändamål, "job description" och "teleologi" inga fysikaliska begrepp , dels finns det ju en upplevelsekomponent där också. En robot kan knappast med dagens teknik ha subjektiva upplevelser av spänning när den spelar schack t.ex. även om den numera slår världsmästaren. Men eftersom vi är biologiska organismer kan man ju tänka sig att samma funktion som schackdatorn implementerar, hos oss kräver ett medvetande eftersom våra hjärnor inte är Turingmaskiner utan något mer avancerat som vi inte förstår (ännu).

    SvaraRadera
  3. Du verkar ganska övertygad om att vi inte är Turingmaskiner men hur kommer du fram till det? Personligen tänker jag att qualia måste ha en funktion och att vi därför inte kan vara turingmaskiner, men det finns förstås också andra argument.

    Gödel, Lucas och Penrose har ju sitt argument utifrån ofullständighetsteoremet som jag läst en del om. Det är spännande.

    Och sen finns det ju en del andra argument, vad har du tagit fasta på?

    SvaraRadera
  4. Dels är det Penroses argument, dels en allmän känsla av ett konventionellt dataprogram i en konventionell dator aldrig kommer att kunna förstå sig själv. Det vore intressant att veta om det finns någon forskning om kraftfullare koncept än Turingmaskinen, som i så fall vore intelligentare än en ren algoritmexekverare.
    Troligen har medvetandet uppstått av biologiska skäl, under utvecklingens gång. Vissa beståndsdelar, som funktionalismen tar fasta på, går att förstå, andra är svårare. Varför räcker det inte att hjärnan kan skilja mellan olika färger - varför upplever vi dem olika?
    Vad gäller qualia så tycker jag Dennett har rätt i att man inte kan begära för mycket av utvecklingsläran, att den inte kan förklara alla ändringar. Argumentet som förts fram att smärta vid cancer strider mot darwinismen för att vi tidigare
    inte kunnat bota den och att den därför inte fyllt något syfte fram, bygger t.ex. på en sådan förenklad syn.

    SvaraRadera
  5. Jag har nu läst John R. Searles artikel "Medvetanden, hjärnor och program", där han beskriver sitt kända tankeexperiment, "Chinese Room". Det går ut på att förklara varför ett översättningsprogram (d.v.s en "turingmaskin") till kinesiska aldrig kan sägas i mänsklig mening förstå kinesiska. Hans argument övertygar mig helt om detta. Ett dataprogram utför ju beräkningar, d.v.s manipulera input som består av "formella symboler" och producerar output i samma form. Förståelse däremot något "intentionalt" , dvs det refererar till något "utanför". Searles argument riktar sig mot "stark AI", dvs idén att man inte bara simulera utan även duplicera ett medvetande med hjälp av ett dataprogram. Däremot menar Searle att maskiner någon gång möjligen skulle kunna tänka och förstå. Men då måste de likna den mänskliga "maskinen" som interagerar med sin omgivning.

    SvaraRadera
  6. Jag håller med om att Chinese room är övertygande.

    Jag har stött på http://en.wikipedia.org/wiki/Hypercomputing
    som alternativ till Turingmaskiner men jag har svårt att tro att det är ett vettigt spår.

    Gödel och Lucas tycks ha menat att vårt matematiska tänkande är oändligt mycket mer kraftfullt än turingmaskiner men jag har svårt att tro att det är i algoritmisk mening som vårt tänkande är speciellt.

    Penroses förslag är ju helt ickelogaritmiskt, om jag förstår det rätt handlar det om att den matematiska sanningen slås upp i den platonska databasen, så han frångår ju det här med algoritmer helt.

    Själv tänker jag att det kanske kan finnas någon form av mentala algoritmer, alltså att vårt tänkande i ontologisk mening är ungefär som det upplevs och att det inte går att reducera till en symbolisk algoritm.

    Själv håller jag med David Chalmers när han betecknar hjärnans funktion som det "enkla problemet" (fortfarande sjukt svårt iofs) medan förekomsten av qualia är det svåra problemet (the hard problem).

    SvaraRadera
  7. Jag håller med om att "hypercomputing" inte verkar ha så mycket med problemet om medvetandet att göra. Det är inte hjärnans förmåga att beräkna som vi inte kan förklara, utan dess förmåga att förstå, vilken tycks ha att göra med vår förmåga att medvetet relatera till omvärlden.
    Daniel Dennett skriver i "Tre typer av intentional psykologi" (i "Filosofin genom tiderna. Efter 1950", andra upplagan, Thales): "Hjärnan är ... en semantisk maskin. Dess uppgift är att upptäcka vad myllret av inkommande impulser betyder...Detta är vad hjärnor är till för. Men samtidigt är hjärnan...bara en syntaktisk maskin...Hur kan hjärnan utvinna semantiken ur syntaxen?" Dennett skriver helt frankt att det är en omöjlig uppgift! Men han försöker göra troligt att hjärnan kan approximativt "lösa" uppgiften. Hans antydan till "lösning" känns inte övertygande för mig. Men kanske man istället kan gissa att det är medvetandet som är kroppens och hjärnans lösning på det där problemet? Att lösningen alltså finns i något nytt som går utöver turingmaskinen, inte i dess beräkningskapacitet utan i dess förmåga till förståelse. Men här är vi inne på frågan om "emergens"

    SvaraRadera