John Polkinghornes artikel i samlingsvolymen "On Space and Time", som jag skrev om i förra inlägget, handlar om den gamla motsättningen mellan dem som menar att all tid i någon mening existerar, och dem som anser att framtiden är öppen och går att påverka . Den första uppfattningen kallar han för "blocktiden", och Einstein var en stark anhängare av den. Men han påpekar att även den klassiska teologin ansåg att Gud har kunskap om all tid, inklusive framtiden. Det är förutbestämt vem som hamnar i himlen och vem som hamnar i helvetet...
Polkinghorne däremot är anhängare av en ny riktning som kallas "öppen teologi" och för vilken framtiden är genuint öppen även för Gud. Gud vet inte heller allt som kommer att ske. För Polkinhorne är vår upplevelse av tiden verklig: tiden flyter, det finns ett förflutet, ett Nu och en framtid. Visserligen finns inget Nu i fysikens ekvationer, men "så mycket värre för fysiken", som uppenbarligen missar en viktig bit av verkligheten. Här kan jag bara hålla med Polkinghorne. Vilket förstås inte betyder att jag instämmer i hans anglikanska tro. Själv argumenterar han faktiskt för tidens öppna natur med hjälp av fysikaliska teorier, termodynamikens andra huvudsats och kvantmekanikens sannolikhetskaraktär.
Den andre teologen i boken, Michael Heller har också intressanta spekulationer om tiden men de utgår från tanken att det finns en "förgeometri" som det skulle finnas rester av kvar idag: de masslösa partiklarna som inte upplever någon tid, respektive det kvantmekaniska fenomenet där en partikels tillståndsförändring kan påverka en annan partikels tillstånd utan någon tid alls ("icke-lokalitet").
Gemensamt för båda teologerna är att de avstår från att hävda att religionen fått stöd av den senaste fysiken och kosmologin. På sin höjd kan man argumentera för en "demiurg", inte för en Gud i kristen mening, utifrån teorierna om Big Bang, de osannolikt lämpliga värdena för naturkonstanter m.m.. Förmodligen har de läst sin Kant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar