lördag 11 juli 2009

Vad är medvetande?

Vad är medvetande, vad fyller det för funktion? Kunde inte naturen ha frambringat en sorts avancerade robotar istället för medvetna varelser? Faktum är ju att hjärnan faktiskt tar hand om minst 99 % av informationsbehandlingen redan på en omedveten nivå. Medvetandets "bandbredd" är ju oerhört låg, jämfört med den oerhörda mängd information som hjärnan tar in via sinnesorganen.

Detta är frågor som för de flesta inte tycks vara något problem. Och faktiskt inte heller för många av de stora filosoferna, som Aristoteles. För honom var själslivets beståndsdelar, varseblivning, känslor o.s.v., helt enkelt en funktion av kroppen, dess "form". Utom en sak, tänkandet, nous. Subjektiv upplevelse respektive tänkande är alltså två skilda fenomen, som troligen har delvis olika förklaring.

Jag misstänker att de tidiga fenomenologerna var något på spåret, när de påpekade att medvetandet är intentionalt. Vilket betyder att när vi är medvetna så är det alltid om något. Det som vi uppfattar som något "i medvetandet" är alltid något utanför det!

Om man tänker sig en ytterst tunn glasskiva mellan oss och yttervärlden, så är medvetandet varken vi eller yttervärlden, utan denna glasskiva. För att förbättra denna bild, så tar vi bort glasskivan, och då återstår bara ett "interface", ett gränssnitt mellan oss och det vi är medvetna om. Medvetandet är en relation mellan en människa och omgivningen. Och därför finns inte medvetandet egentligen, inte i betydelsen av ett ting. Bara i en mer abstrakt betydelse, som relation.

Vi är oftast inte medvetna om medvetandet, bara om de objekt vi är medvetna om. Den tunna glasskivan, som ju inte ens finns, ser vi inte. Men när vi sätter vårt eget medvetande som objekt, så talar filosoferna om självmedvetande, den transcendentala apperceptionen (Kant), Självet m.m.. Då blir det riktig besvärligt att begripa vad man talar om, som om man försöker gripa sig själv i svansen.

Men hur stämmer denna uppfattning med att vi kan ha minnen "i medvetandet"? Jo, minnena finns lagrade i hjärnan, utanför medvetandet, och vi blir subjektivt medvetna om dem. Fantasier då? Det var värre, men fantasier består ju ofta av minnen man plockar ihop från olika håll.

Ett plus med denna teori är att djuren också kan ha ett medvetande på samma sätt som människor, och uppleva saker. Däremot är nog avancerat tänkande förbehållet människan med sin stora hjärna och sitt språk. Stora delar av tänkandet är ju omedvetet och sker i hjärnan. Men det medvetna tänkandet skulle möjligen också delvis kunna omfattas av intentionalitetsteorin: tankar är ju faktiskt tankar om något. Hur samspelet mellan hjärnans "tänkande" och det medvetna tänkandet går till, är ändå en gåta.

Vad fyller den subjektiva upplevelsen för funktion? Detta är den återkommande fråga som Daniel ställer på sin blogg. För att anpassa sig till sin omgivning behöver djuret uppfatta denna, och denna uppfattning är subjektiv upplevelse hos biologiska varelser. Hos en tillräckligt avancerad robot kanske man också kan tala om medvetande, men den kommer knappast att uppfatta röda föremål på samma sätt som vi. Kanske kommer den istället direkt uppfatta våglängden med sin sensor?

Så var finns haken med intentionalitetsteorin? Kanske består den i att vi vet för mycket om vad som händer med ljus- och ljudvågor, sinnesorganen, nervimpulserna och hjärnan, för att tro att vi skulle ha en direkt relation med omvärlden. Varför upplever vi t.ex. färger som vi gör? Men det kanske går att utveckla teorin så att medvetanderelationen ses som indirekt istället, utan att vi skulle bli tvungna att föra in rent mentala objekt inuti den där tunna glasskivan?

9 kommentarer:

  1. Intressanta tankar. Precis som du nämner i sista stycket så går det vetenskapliga tänket ut på att vi är ganska så skilda från omvärlden och den värld vi upplever måste då skapas på något sätt inne i hjärnan. Detta har jag möjligtvis varit lite indoktrinerad i eftersom jag inte har funderat speciellt mycket på andra alternativ.

    Jag håller med om att om relationen till yttervärlden kunde vara mer direkt så skulle problemet bli enklare, men en sådan teori verkar hopplöst omodern.

    Penrose är ju en av de som menar att talet två finns i en objektiv platonsk värld som vi kan ha tillgång till. Detta vore ju praktiskt eftersom talet två då bara finns på en plats och det behövs inte skapas på nytt i varje hjärna.

    Samma sak om våra upplevelser vore en relation till yttervärlden så behöver inte upplevelsen skapas inne i hjärnan.

    Det tål att fundera på, men precis som du säger så vet vi kanske för mycket om hur världen funkar.

    Så om hela förklaringen måste ligga inne i våra hjärnor så ställer det vissa krav på förklaringarna. Precis som dig så tror jag att medvetandets funktion är att vi ska ha kunskap om yttervärlden, men det verkar dessvärre inte som att sunt förnuft räcker långt inom medvetandefilosofin idag.

    SvaraRadera
  2. Det jag är lite tveksam till är en beskrivning som säger att det finns dubbla världar, en yttre och dessutom en inre, inne i våra huvuden. Och att det är denna inre "kopia" vi sen är medvetna om, inte den verkliga världen. Jag vill se det som att jag ser ett bord, inte en mental skuggbild av bordet. Istället menar jag att det är den yttre världen vi är medvetna om, logiskt sett. Även om medvetandets funktion är relationen till omvärlden, så förstå vi ju för den skull inte medvetandets "mekanism". Den oerhört svåra frågan är tycker jag, hur vår kropp lyckas med detta, som vi upplever som att vi subjektivt, mentalt upplever omvärlden. Och skulle vetenskapen någon gång lyckas förklara detta, vilket jag tvivlar på, så kommer nog en filosofisk gåta att ändå finnas kvar: varför finns det överhuvudtaget varelser som upplever världen och inte bara finns till?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske för att medvetandet är en separat entitet som
      fortsätter sin existens efter att kroppen dött; medvetandet behöver
      inte en kropp för att existera.

      Radera
    2. Det är förstås en möjlighet. Men jag finner det väldigt osannolikt med tanke på allt vi vet om medvetandets beroende av en hjärna.

      Radera
  3. Ja, jag förstår att det blir tveksamt att säga att vi lever i våra egna världar, men om man tolkar representionalismen som jag tror ligger i linje med den vetenskapliga förståelsen så är det definitivt mer än en glasvägg som skiljer oss från den objektiva verkligheten.

    Våra representationer av verkligheten är förmodligen mycket snarlika och vi kan då vara överens om att vi upplever samma objektiva verklighet men om vi träffar en rymdvarelse så finns det förstås en möjlighet att hans representerade verklighet är drastiskt annorlunda. Men om det vet vi förstås inget om.

    Om vi bygger en robot så blir det naturligt för oss att skapa en intern (ickemedveten) representation som roboten kan använda sig av. Den nyttjar då en del av den information om verkligheten som finns tillgänglig, men inte all information.

    Jag stöder inte att man låter vår bristande vetenskapliga förståelse forma våra filosofiska tankar i alltför hög grad och jag välkomnar annorlunda teorier men hur fungerar dem? Jag har stött på Heideggers tänk t.ex men för mig är det dessvärre ganska oförståeligt.

    Din undran varför det finns varelser som upplever världen och inte är zombies kan i min mening endast besvaras om våra upplevelser har en helt nödvändig ickereducerbar funktion. Det måste innebära att en viss del av processen i världen helt enkelt är mental. Eftersom jag tänker så blir jag enligt andras definitioner en dualist, även om jag egentligen inte alls tror på dualism, jag har en agnostisk inställning, men jag antar att om det finns något alternativ för mig så handlar det om idealism eller neutral monism, men inte materialism.

    SvaraRadera
  4. Jag tror dom flesta som ser ett bord framför sig anser att de ser detta bord i rummet. Och att denna uppfattning ligger närmare sanningen än att de ser en sorts film av bordet inne i huvudet. Det svåra är begripa hur detta kan vara möjligt.

    I vilket fall som helst håller jag med om att när vi ser ett bord så är det ett mentalt fenomen. Det sker på en högre nivå än fysik, kemi och fysiologi. Vi vet vad varseblivning är, men vi har inte en susning om hur man ska förklara det. Vilket är ganska spännande, tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte vi ser "bordet i sig" utan vi ser det i vårt huvud
      på det sätt våra sinnen tillåter oss att se det. "Bordet" har
      olika skepnad för olika medvetanden.

      Radera
    2. Jo, men icke desto mindre så anser jag att bordet finns där oberoende av våra olika upplevelser av det. Bordet finns, inte bara "bordet".

      Ett simpelt fel som idealistiska filosofer gör är att blanda ihop ontologi och epistemologi. Att vi inte kan veta allt om något betyder inte att vi inte kan vara säkra på att det finns och har bestämda egenskaper, ( i varje fall i ett bestämt ögonblick, måste jag tillägga för att inte missa det dialektiska i den dialektiska materialismen....)

      Jag skrev i ett annat inlägg om Roy Bhaskar som påpekat just detta:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2010/04/vad-ar-kritisk-eller-transcendental.html

      Radera
  5. Jo, det är spännande att vi inte vet, det vore tråkigt om vi förstod allt. Sökandet efter kunskap och förståelse är för mig en äventyrsroman.

    SvaraRadera