Boltzmann-hjärnor

Jag blev lite förvånad, när Sabine Hossfelder i denna korta video om de 10 främsta fysikaliska olösta problemen, tog med Bolzmann-hjärnor. Hon är ju annars känd som kritiker av dagens fysiker för att de tappat kontakten med experimenten. Wikipedia-artikeln tar också detta  berömda tankeexperiment på blodigt allvar!

Tankeexperimentet utgår från en oändlig värld vilken existerar under en oändlig tid. I en sådan  kommer förr eller senare allt, inklusive hjärnor,  att uppstå, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Därför är det sannolikt att min hjärna inte är resultatet av en biologisk utveckling på jorden, utan en Bolzmann-hjärna skapad av slumpen! 

Wikipedia-artikeln inriktar sig i sin kritik på förutsättningen om det oändliga universumet. Redan Zenon lyckades ju "bevisa" orimligheter med hjälp av den matematiska oändligheten, vilket borde räcka för att väcka ens skepticism. Att multiplicera noll med oändligheten kan ge vilket tal som helst som resultat. Är det inte det som görsi tankeexperimentet.

Tankeexperimentet började som ett motbevis mot Ludwig Bolzmanns statistiska tolkning av termodynamiken. Denna utvecklades experimentellt av fysiker och tekniker på 1800-talet. Men Enligt Bolzmanns teoretiska resonemang gäller inte den andra huvudsatsen om entropins ökning till 100 procent. Tvärtom!  Termodynamikens entropilag sätts ur spel av slumpen. Allt som är teoretiskt tänkbart  händer förr eller senare tack vare slumpen. 

Det här ju raka motsatsen till den bild vi  har av naturvetenskapsmannen som tror på järnhårda fysikaliska lagar och har en strängt deterministisk världsbild. Det tycks som att en del vetenskapsmän och filosofer klarar av att ha båda dessa diametralt olika synsätt samtidigt. 

Jag misstänker att ett avgörande problem med det här tankeexperimentet är synen på vad sannolikhet är.  Jämför med det matematiska begreppet punkt, som inte har någon utsträckning och därför knappast kan ha någon fysisk motsvarighet. 

Boltzmanns tycks ha utgått från att en sannolikhet kan vara skild från noll men hur liten som helst  Därför kommer den att kunna multipliceras med en tillräckligt lång tid för att resultera i en händelse någon gång i tiden. Men en verklig sannolikhet kan antagligen aldrig vara "oändligt liten". Och då faller Boltzmanns entropikritik. Vi behöver inte oroas av möjligheten att vi  Boltzmann-hjärna., med eventuellt falska minnen...

Heisenberg och Zenon

En traditionell tolkning av Heisenbergs obestämdhetsrelation, som tidigare kallades för hans osäkerhetsrelation, är att den inte handlar om mätningars noggrannhet, utan om en sorts grundläggande brist hos verkligheten. En partikel kan inte samtidigt befinna sig på en bestämd plats och ha en bestämd hastighet. Slavoj Zizek  har mer eller mindre skämtsamt sagt att Gud på grund av lättja konstruerade världen på den mikroskopiska nivån på ett defekt sätt. 

Jag tror att den traditionella tolkningen överdriver kvantmekanikens förmåga att avslöja verklighetens innersta natur. Kvantmekaniken visar bara att den newtonska mekaniken inte räcker till för att beskriva elementarpartiklarnas "rörelselagar". Partiklarna på dessa nivåer är inte små hård kulor som rör sig längs räta linjer. 

Redan under antiken visade Zenon genom sina paradoxer att en till synes enkel rörelse mellan två  punkter. är behäftad med logiska motsägelser. Dessa uppkommer när man för in den matematiska oändligheten i beskrivningen av linjen mellan de två punkterna. Det som för de mänskliga sinnena ter sig trivialt kan vara  extremt förbryllande när man med tankens hjälp försöker beskriva det. Ändå måste sinnenas vittnesbörd väga tyngre än alla teoretiska resonemang!

Ett föremål som rör sig har en viss hastighet. Jämn hastighet kan beskrivas med en enkel matematisk formel, sträckan genom tiden. Fysiken har sedan Newton även en matematisk beskrivning av hastigheter, som ändrar sig, accelererar. De kan ses som kvoter mellan oändligt små storheter, infinitesimaler. Dessa doldes senare på 1800-talet genom det matematiska gränsvärdesbegreppet,

Hastighet är trots detta något som existerat innan dessa matematiska definitioner uppfanns!. Rörelsen kan beskrivas som att ett föremål i varje ögonblick befinner sig både i en punkt  och inte, på väg bort från den. Rörelsen är en existerande motsägelse, som Engels skrev. Men det visar bara att den mänskliga tanken är ofullkomlig, att den aldrig helt täcker verkligheten. Den är sekundär.

Olika existensformer

Vad är det som existerar? Var existerar de naturliga talen, om de över huvud taget existerar? Vad är pengar? På vilket sätt existerar tankar, medvetande? Finns Gud? Detta  är frågor som brukar betecknas som ontologiska i filosofin.  Redan Aristoteles försökte särskilja mellan olika typer av existens, speciellt mellan företeelser, som kan existera självständigt respektive sådant som är beroende av andra existenser. Den förra typen av ting kallade han substanser, medan exempel på den senare kunde vara "kvalitéer", egenskaper, hos tingen. 

Vi har en ingrodd vana att vilja hänföra alla former av existens till den s.k. materiella existensen. Något som vi kan "ta på", erfara med våra sinnen, som "finns därute", utanför oss själva. Radikal materialism menar att detta är den enda formen av existens som finns. Men det kan inte stämma! Pengar har en social existens t.ex. Känslor har en psykologisk existens. De naturliga talen har en matematisk existens: talet två finns!

Ett sätt att komma undan det här problemet är att säga att det finns en verklig form av existens, den "materiella". Men att det därutöver finns "fiktiva" ting, t.ex. hos Yuval Harari. Eller "virtuella" företeelser som hos vissa nutida filosofer. Det är "som om" något finns men egentligen finns det inte.. 

Ett problem med  de icke-materiella existensformerna är att man kan fråga sig var t.ex. talet två finns. I en Platonsk idévärld? På vilket sätt har den i så fall koppling till vår vanliga värld? Hur kan vi skåda in i denna mystiska matematiska värld? Antroposofernas andeskådande krävde träning i meditation, men vi har någon sorts direkt kontakt med matematiska objekt. Karl Popper kallade mängden av den här typen av objekt för den "tredje världen". Det känns dock otillfredsställande att förlägga de här objekten till ett ställe skilt från vår värld. 

Vad är lösningen på problemet? Jag tror att det är att inse, acceptera, att problemet egentligen inte finns . Det har uppstått ur vår reduktionistiska strävan. Vi vill att en form av existens är den enda äkta formen och att de andra ärhärledda ur den.

Det är ändå tänkbart att den materiella existensformen är den grundläggande genom att de andra formerna skulle kunna vara beroende av existensen av denna. Fast då får vi acceptera att vi inte vet mer om vad det materiella är. mer än att det är sådant som dagens naturvetenskaper beskriver. Den sociala existensen av bytesvärde, pengar, kapital m.m. beskrivs i Marx politiska ekonomi utan någon direkt hänvisning till naturvetenskapen. 

Teknofeodalismen

 "Techno feodalism What  Killed Capitalism" av Yanis Varoufakis argumenterar för att kapitalismen som ekonomiskt system har avlösts av ett nytt system, "teknofeodalismen".  Har han övertygande argument för detta? Det är tveksamt.

Varoufakis beskriver stora förändringar av systemet vilka skett tidigare.  Viktiga vändpunkter var Införandet av Bretton Woods-systemet vid slutet av andra världskriget, Nixons avskaffande av dollarns koppling till guldet 1971,   kraschen på Wall Street 2008 och pandemin 2020, vilken enligt Varoufakis utlöste den teknofeodala eran.

Varoufakis har ju rätt i att det skett stora förändringar av kapitalismen sedan Marx publicerade Kapitalet 1867. Lenin ansåg t.ex. att systemet inträtt i ett nytt stadium, monopolkapitalism och imperialism. Men han överdrev det unika med detta nya stadium.  Den "fria konkurrensen" mellan företag ersattes kring år 1900  av globala monopol som dominerade ekonomin. Men som Anwar Shaikh hävdat. så fortsatte de  ekonomiska lagar som Marx beskrev i de tre banden av Kapitalet att gälla. 

Enligt Rosa Luxemburg stod valet mellan kapitalism och barbari. Men barbari är inte ett nytt ekonomiskt system utan betyder snarare kaos, undergång för den mänskliga civilisationen. Immanuel Wallerstein förutspådde kapitalismens slut utifrån systemteoretiska resonemang. Han förutspådde en "bifurkation", då kapitalismens skulle avlösas antingen av ett "bättre", jämlikare system eller ett "sämre", ännu mer ojämlikt och auktoritärt. Men han kunde inte förklara hur ekonomin i det dåliga alternativet skulle skilja sig från kapitalismens funktionssätt.  

Man skulle kunna tro att vi bara har ett terminologiskt problem. Att begreppet kapitalism kan definieras på olika sätt. Men jag tror inte att det är så enkelt. 

Varoufakis skriver att han utgår från  de klassiska ekonomerna  Adam Smith, David Ricardo, Marx, Keynes, J.K. Galbraith och Hyman Minsky. Hans "teknofeodalismens politiska ekonomi" i Appendix 1 har onekligen likheter med Marx teorier, men även väsentliga skillnader. De tre första ekonomerna hade en gemensam syn på varifrån de olika klasserna  får sina inkomster:  Arbetarna från  lönerna, industrikapitalisterna ur företagsvinsten ("profiten"), penningkapitalisterna från penningräntorna och jordägarna från jordräntan. Men alla dessa inkomster kommer ytterst ur det arbete som utförs av arbetarna. 

Den här klassiska  bilden  av kapitalismens ekonomiska struktur skiljer sig radikalt från dagens borgerliga "nyklassiska" nationalekonomi. I den produceras inte värdet  hos arbetsprodukterna av arbetet utan av både arbetet, kapitalet och  jorden, varvid marknaden ser till att alla produktionsfaktorer får sin rättvisa del av kakan. Företagsvinsten är faktiskt kontroversiell i denna tradition och förklaras som monopolvinst, ungefär som jordränta. Penningräntan däremot ses som en legitim inkomst, som belöning för att avstå tillfälligt från konsumtion. 

Varoufakis tes är att under teknofeodalismen har olika typer av ränta tagit över (industri-)profitens roll Marknaderna  har ersatts av algoritmer som styr vinsterna från de producerande kapitalisterna till inkomster för teknokapitalet, "molnkapitalisterna". Kapitalisterna har blivit "vasaller" under en ny härskande klass. 

Men Varoufakis hävdar faktiskt att det är profiterna från den traditionella kapitalistiska sektorn som teknokapitalisterna lägger beslag på. Det finns ingen radikalt ny inkomstkälla som skulle ha uppstått. Därför anser jag att denna nya fas av systemet inte inte är annorlunda än den tidigare uppkomsten av ett finanskapital. Kapitalismen har blivit mer parasitär, men den har inte upphört.  Enligt Varoufakis  har den faktiskt blivit ännu mer krisbenägen än tidigare!

Panpsykism och kvantinformation

Jag har i tidigare artiklar tagit upp panpsykismen som filosofi, idén att medvetandet är en fundamental ingrediens i Universum. Medvetandet kan alltså inte reduceras till något fysikaliskt. 

Det finns dock olika varianter av tanken. En mer idealistisk och dualistisk variant menar att medvetandet finns överallt och att det är primärt i förhållande till materien. Jag har varit inne på en monistisk variant, för vilken grader av medvetandet finns t.o.m. som en egenskap hos elementarpartiklarna. 

Fysikern Federico Faggin däremot kritiserar i en youtube-video den panpsykism, som bygger på klassisk fysik. Enligt en tolkning av den moderna kvantfältteorin finns inga fria partiklar, utan de är en sorts vågfenomen som uppstår i kvantfält. Därför knyter han medvetandet till själva kvantfältet. 

Faggin har intressanta idéer även om viljans frihet, vilken han knyter till kollapsen hos  den kvantmekaniska vågfunktionen. Men det framkommer att det återstår en del att utveckla i hans teorier. På slutet blev jag lite undrande inför hans referenser till de gamla Vedaskrifterna och tankarna på alltings enhet. Återigen visar det sig hur lätt panpsykismen glider över i idealism och religion. 

Han har ett tveksamt resonemang som går ut på att alla vetenskaper måste liksom matematiken utgå från axiom. Något måste från början antas vara sant. Men inte nog med det - det måste vara självklart också. Och insikten att "jag är medveten" är självklar. 

Faggin tog på en fråga helt avstånd från den kognitive psykologen Donald Hoffmans ännu mer idealistiska variant av panpsykismen. För Hoffman tycks bara medvetandet finnas, trots att han motiverar det med darwinistiska resonemang! Utvecklingen gör att arterna blir mer "lämpade", men det betyder inte alls att deras representation av verkligheten behöver likna denna...