Den gamla anekdoten om Boström i förra inlägget visade sig ha mer filosofiskt klös än jag anade. Jag såg ju framför mig den dråpliga situationen när den late eller okunnige kandidaten tror sig ha fått en enkel fråga och blir kuggad till sin förvåning.
Men det blir kanske lite mer allvarligt, om man istället föreställer sig de kandidater som svarar rätt för att han vet vad professorn vill ha för svar. Anekdoten belyser, skulle man kunna påstå, hur de blivande ämbetsmännen i det oscarianska Sverige blir inskolade i det offentliga hyckleriet.
En tredje tolkning vore att Boström var en utpräglat hederlig filosof, som inte förstod att skyla över konsekvenserna av sin idealistiska filosofi.
Boström är kanske den mest kände svenske filosofen, och dominerade den svenska scenen under 1800-talet. Artikeln om honom på wikipedia är tyvärr hämtad från Nordisk Familjebok, och ganska komisk i sin gammeldags nationalism. Här skulle kanske Sara Heinämaa göra en insats och uppdatera...
Boström var enligt artikeln politiskt konservativ och motståndare till ståndsriksdagens upphävande. Men han var modig för sin tid genom att ta avstånd från både den kristna helvetesläran och treenighetsläran. Så kanske man lite överraskande skulle kunna se honom som en föregångare till Ingemar Hedenius och dennes berömda kristendomskritik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar