Det är en vanlig åsikt inom filosofin är att all kunskap ytterst härrör från våra sinnen. Det brukar kallas empirism, och jag ansluter mig utan vidare till den...
Alternativet kallas rationalism, att det är Förnuftet som inser sanningarna om världen, speciellt områden som logik och matematik. Men förr i tiden fanns det filosofer som tänkte ut metafysiska system, som förmodades förklara allt, utan hänsyn till de empiriska vetenskaperna. Dessa filosofer är numera ganska misskrediterade, men de hade ändå en poäng i att vårt tänkande spelar en viktig roll för våra kunskaper om världen. Det räcker inte med sinnesintryck - vi måste bearbeta dem med våra tankar.
Empiristerna från 1600- och framåt hade dessutom fel i många av sina detaljpåståenden. De trodde t.ex. att vi inte ser föremål, utan enskilda sinnesförnimmelser, t.ex. färgfläckar, som på något sätt förknippas med varandra och uppfattas som helheter. Det ironiska är att empiristen då beter sig snarare som en rationalist, och analyserar vår upplevelse, dvs plockar sönder den i sina beståndsdelar. Och missar att perceptionen av föremål, som det kallas inom psykologin, kan förklaras genom framsteg inom hjärnforskningen, inte genom filosofiska spekulationer.
Naturvetenskaperna har utgått från sinneserfarenheterna när de utformat teorierna som lärt oss så ofantligt mycket om världens fysiska beskaffenhet. Men dessa teorier tycks ofta strida mot vad våra sinnen säger oss. En känsla av svindel kan lätt infinna sig. Ingenting verkar vara som vår vardagserfarenhet säger oss. Bordet som ser så massivt ut, sägs t.ex. till allra största delen bestå av tomrum. Hur går det ihop? Mer om detta i nästa inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar