Jag var för först gången igår på ett filosofikafé. Den främsta anledningen till att jag gick dit var att Jonna Bornemark skulle presentera Edmund Husserls filosofi, som jag försökt begripa, men aldrig lyckats förstå. Här följer min tolkning av Jonna Bornemarks tolkning av Husserls s.k. fenomenologi.
Husserl ser sig som vetenskapsman, men är originell genom att anlägga ett "förstapersonperspektiv" på allt (och glider därigenom elegant undan de metafysiska frågorna om jaget och medvetandet). Han beskriver hur världen ter sig för oss, fenomenen, och "sätter en parentes" kring de filosofiska frågorna om verklighetens natur.
Han intresseområde var humanvetenskaperna, där han haft ett stort inflytande. (Och förmodligen är väl hans tänkande mer tillämpbart där än i naturvetenskaperna, där "förstapersonperspektivet" hålls kort.)
Under en senare fas av sin filosofiska utveckling ägnade sig Husserl åt att undersöka relationerna mellan olika individers upplevelse av världen.
Det jag ställer mig skeptisk till är dels hans program, att en noggrann beskrivning av hur jag uppfattar världen, egentligen kan tillföra så mycket jämfört med vad de empiriska vetenskaperna kan komma fram till. Dels har jag en känsla av att när man börjar jämföra sina egna upplevelser med andras, då har man redan tagit ställning i väsentliga filosofiska frågor. Exempelvis att det finns något verkligt utanför mig själv, och att de också,om de är människor, har "medvetanden". Varför inte erkänna det då? Men jag kanske har missuppfattat hans filosofi ändå...
För övrigt var filosofikaféet en trevlig form av samtal där enighet inte är målet utan dialogen. Lustigt nog rörde sig samtalet ganska mycket om objektiviteten hos två koppar på bordet och talet två (se mina två tidigare inlägg om talens existens).
Det blir säkert fler besök för min del. Här hittar man http://www.filosoficafe.se vårens program.
Hej Hannu,
SvaraRaderakul att du var med på caféet senast! När det gäller parantessättandet kanske det intressantaste sättet att förstå det på är att Husserl sätter parantes runt olika fördomar och förgivettagna förhållningssätt om tex jaget och dess relation till en yttervärld.
Istället undersöker han hur jaget, den andre och världen etableras, eller framträder. Och där jaget framträder som det egna, den andre som främmande och världen som något vi delar och som överskrider oss båda. Därmed framträder jaget, den andre och världen "tillsammans", de är beroende av varandra. Det handlar alltså inte om att jämföra hur den ena eller andra uppfattar världen utan rör sig på en mer grundläggande nivå.
Må gott! / Jonna
Tack för klargörandet!
SvaraRaderaSå "den andre" framträder för mig, men jag tar inte ställning till om "han/hon" finns "på riktigt". Å andra sidan tar jag väl som fenomenolog inte ställning till om "jag" finns heller.
Första-person-perspektivet tycker jag är helt okay som utgångspunkt i ens tänkande över verkligheten, men det känns begränsande att hålla fast vid det för alltid. Det finns trots allt kunskaper, som andra människor kommit fram till under historiens gång, som jag är intresserad av...
Men det låter i och för sig som ett spännande och heroiskt projekt: att se vad man kan komma fram till om världen helt utan förutfattade meningar. Det måste dock vara ytterst svårt att avgöra vad vi kan använda oss av under den analysen. Exempelvis språket som sådant kan man inte gärna klara sig utan. Och vardagsspråket är fullt med ord som förutsätter "metafysiska" begrepp som rum, tid, kausalitet m.m. (En intressant bok om detta är Steven Pinkers "The stuff of thought, Language as a Window into Human Nature").
Jag undrar också om det kom fram nya insikter ur Husserls fenomenologi, och inte bara detaljerade beskrivningar av hur vi uppfattar saker?
/Hannu