Kvalitet och kvantitet

Hegel skriver i början av sin encyklopediska logik: "Quality is to begin with, the determinacy that is identical with being, in a such way that something ceases to be what it is if it loses its quality. Quantity, on the contrary, is the determinacy that is external to being, indifferent for it. For example, a house remains red whether it is bigger or smaller, and red remains red, whether it is brighter or darker. The third stage of Being, measure, is the unity of the first two, it is qualitative quantity."

Kvalitet och kvantitet är alltså motsatser, de är skilda, men de kan inte existera utan varandra och de förutsätter varandra.

Naturvetenskapen har sedan Galilei metodmässigt inriktat sig uteslutande på den kvantitativa sidan av företeelserna. Och säkert med rätta med tanke på hur mycket mer vi vet om naturen idag än på 1600-talet. Att det fungerat så bra kan förklaras med ovanstående citat: kvantitet förutsätter ju alltid en kvalitet, som åtminstone underförstått måste förutsättas.

De matematiska naturvetenskaperna framsteg har lett till en märklig filosofisk ståndpunkt, fysikalismen, som förvandlat fysikens metod till en världsuppfattning. Begreppet kvalite är ofysikaliskt och därmed finns inga kvalitativa egenskaper! Allt kan reduceras till matematiska ekvationer. Konsekventa fysikalister idag förnekar att det finns något sådant som att det finns en kvalitativ skillnad mellan röda och blå sinnesförnimmelser. De förnekar mot bättre vetande t.o.m. att sådana "qualia" överhuvudtaget existerar. Men som någon påpekade redan under antiken, det finns ingen uppfattning som är så absurd att inte någon filosof har varit anhängare av den.

Hegel kallade förresten den här filosofin för "materialism" - den dialektiska materialismen fanns ju inte ännu. Och "materialismen" har sitt berättigande, enligt idealisten Hegel, för mekaniken, men i fallande skala för fysiken i övrigt, kemin och biologin. Och knappast alls för psykiska fenomen, "the spirit", och naturligtvis inte alls för Gud.