Citaten i förra inlägget från Mikhailovs bok handlar bl.a. om att det aldrig går att förstå medvetandet, om man inte utgår från varför det uppstod. Men det Mikhailov i första hand är intresserad av är det mänskliga medvetandet, vilket antagligen skiljer sig väsentligt från medvetandet hos t.ex. apor och hundar. Människor producerar genom sitt arbete det hon behöver till skillnad från djuren. Och de kommunicerar med spåkets hjälp. Båda dessa faktorer, liksom den mänskliga kulturen över huvud taget, förvandlar drastiskt det sätt som människorna uppfattar världen via sina sinnesorgan, jämfört med djuren.
Människans medvetande uppkommer alltså från en "primitivare" form av medvetande. Hur ska man förklara djurens medvetande i så fall? Den frågan går Mikhailov inte in på. Men det förefaller som att man bör anta att det finns en glidande skala av organismer med allt mer avanderade nervsystem, där det vid en viss nivå, uppstår vad vi skulle kunna kalla för medvetande. Då djuret inte bara automatiskt reagerar på omgivningen, utan faktiskt upplever den. En ny, "emergent" egenskap hos materien har uppstått.
Räcker det med förståelse av vad som händer i nervsystem och hjärnor för att förstå medvetandets uppkomst? Mikhailov menar att det inte gör det, utan att det krävs även filosofisk förståelse. Jag tror att han har rätt i det. Att det krävs förståelse för varför utvecklingen går mot högre och högre former. Men detta anser jag inte att Mikhailov riktigt lyckas med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar