Charles Taylor beskriver i sin rika bok "Hegel", både den filosofiska bakgrunden till Hegels filosofi, en omfattande genomgång av innehållet i den och vilken betydelse den har för filosofin idag. Han lyckas beskriva idealismen hos Hegel bättre än Kojève, för vilken Hegel snarast var en protomarxist.
Hegels idealism var originell. Liksom Platon såg han Idén, det andliga, som det som ligger "bakom" verkligheten. Men Anden kan inte existera separat i en egen sfär eller platonsk idévärld. Den måste nödvändigtvis förkroppsligas. Detta gäller både för den "ändliga anden", det mänskliga medvetandet, som bara kan existera i en kropp. Och också för den oändliga eller "absoluta anden", Gud, som "förkroppsligar" sig i en Värld. Därav Kojéves åsikt att Hegel var ateist - Hegel trodde inte på en transcendent Gud, en Gud skild från Världen, som vid någon tidpunkt skulle ha beslutat sig för att skapa världen av någon okänd orsak.
Hegel var alltså en "objektiv idealist". Men av ett ovanligt slag. Anden, som är grunden till allt, kan nämligen bara existera genom att "bäras upp" av människor. Nu börjar det ju låta lite som Marx. Att medvetandet skulle uppstå ur materien på en viss utvecklingsnivå. Men det finns en stor skillnad.
För Marx går utvecklingen från lägre till högre nivåer. Det gör det för Hegel också, men han kompletterar detta med en rörelse i motsatt riktning. Den absoluta Anden, höjdpunkten, startar utvecklingen från början genom att "sätta" Världen.
Verkligheten förklaras alltså genom tänkandet, subjektiviteten, som ju är slutresultatet av historien! Taylor jämför med baron Münchhausen som lyfte sig i håret ur ett kärr... Anden var på detta sätt för Hegel primär i förhållandet till naturen, medan det var tvärtom för Marx. Det idealistiskt klingande begreppet Ande ersattes dessutom i Marx materialistiska filosofi med Människan som art, människan som samhällsvarelse.
Utan tvekan känns Marx världsbild närmare det sunda förnuftet än Hegels. Och själva kärnan i tanken om att Historien nått sitt slut genom att Anden nått sitt högsta stadium i Hegels filosofi, känns stendöd idag. Men det är ändå något fascinerande med tanken på cirkeln hos Hegel. Cirkeln är Hegels bild av oändligheten. Därmed är det "Absoluta" möjligt att förstå - en riktigt omodern tanke! Den mänskliga tanken kan faktiskt omfatta Verkligheten, för i sista hand är det tanken manifesterar sig i den.
Marx behåller dock vissa delar av Hegels filosofi. Människan förvandlar naturen enligt Marx, även om hon inte skapar den. Därvid utvecklas den "andliga" sidan hos henne och människan har en historia, som mer eller mindre medvetet leder mot ett slutmål, Frihetens rike. Men eftersom marxismen saknar den hegelianska cirkelrörelsen, så måste historien i viss utsträckning vara öppen. Människans handlande utesluter determininismen.
Det går alltså inte att förutse eller planera framtidens samhälle i detalj. Ibland formulerade sig Marx så att man kunde tro att Historien var avgjord i förväg, men då hade han nog inte helt frigjort sig från lockelsen hos den hegelianska idealismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar