måndag 7 september 2009

Douglas Hofstadters dilemma, eller " finns vi till?"

Det har funnits tendenser hos en del etablerade forskare på senare tid att överge den radikala materialismen och i praktiken närma sig en mer dialektisk verklighetssyn. Forskning om komplexa system som inspirerats av Santa Fé-stiftelsen är ett exempel. Se t.ex. Stuart Kauffmans "Beyond Reductionism". En annan intressant tendensen är att moralfilosofer börjat ifrågasätta den vedertagna djupa klyftan mellan fakta och värderingar.

Douglas Hofstadter håller däremot i boken "I am a Strange Loop" fast vid sin fysikalistiska barnatro. Det kan verka förvånande eftersom han var en av dem som förde in "emergensen" i det allmänna medvetandet i boken om "Gödel, Escher, Bach". Han beskrev där bl.a. hur en myrstack har ett kollektivt beteende, som är mer intelligent än de enskilda myrornas. Dessa följer endast två enkla regler: antingen sniffa upp de andra myrornas feromonspår och ta samma väg som de. Eller slumpmässigt prova att gå åt andra håll. Resultatet blir att en myrstack kan på ett ändamålsenligt sätt flyttas till ett lämpligare ställe. Så myrstacken kan ses som en organism på en högre nivå än de enskilda myrorna.

På liknande sätt uppstår ett "jag" i en hjärna ur ett kollektivt organiserat beteende hos miljarder enskilda nervceller, vilka mekaniskt tar emot och skickar iväg signaler beroende på summan av de inkommande. Vi har ingen möjlighet att förstå hjärnans förmåga att skaffa sig en modell av omgivningen om vi begränsar oss till en enskilda nervcellens nivå. Det måste finnas mönster av aktivitet hos större nätverk av nervceller, vilka sammantaget hanterar informationen från sinnesorganen och styr kroppens reaktioner på dem.

Problemet är att Hofstadter alltid har varit övertygad om att fysikens bild av världen är riktig. I denna bild finns atomer, elektroner, kvarkar o.s.v. men inga andra objekt! Att det tycks finnas t.ex. människor beror på att vi gör en förenklad beskrivning av de triljoner atomer en "människa" består av. "Jaget" är en "hallucination som hallucinerar en hallucination", enligt Hofstadter.

Men - kan man invända - är inte de fysikaliska teorierna också beskrivningar? Jo, svarar han, men dessa stämmer med hur världen ser ut medan våra vardagsbeskrivningar visserligen kan fånga vissa regelbundna mönster som uppstår ur elementarpartiklarnas dans, men ändå alltid i slutändan bara är förenklingar och approximationer.

Ok, men hur kan det finnas beskrivningar, som består av ord med mening, i en värld av atomer? På det svarar Hofstadter antagligen med sin teori om hur det utvecklats varelser genom naturligt urval, vilka varseblir sin omgivning och därvid utvecklar strukturer i hjärnan som han kallar för symboler, och som motsvarar vad vi brukar kalla för begrepp. Den mest avancerade symbolen är "jaget" som refererar till sig själv. Medvetandet uppstår när denna hjärnstruktur uppstår, enligt Hofstadter.

Det metafysiskt problematiska med Hofstadters ståndpunkt är att han slår undan benen på sina egna försök till förklaringar, genom att deklarera att det enda som finns är elementarpartiklar och att allt kan förklaras ur de lagar som styr dem. Alltså finns ju inte alla dessa mönster och symboler som man han pratar om. De är illusioner, som vi inte kan låta bli att tro på, påpekar han, men illusioner är de.

Hofstadter är inte en empirist, som bara tror på det han uppfattar med sina sinnen. Hofstadter är en extrem kunskapsteoretisk rationalist, som tror på teorier, och litar inte alls på vad erfarenheten säger honom.

De som inte har samma höga tilltro till fysiken som Hofstadter kan ju lätt avfärda hans ontologiska dilemma. Men jag har också problem med att välja mellan att antingen acceptera fysiken lagar med sina partiklar, eller det sunda förnuftets syn att det finns också saker på högre nivåer. Båda tycks så säkra men de tycks också strida mot varandra. En förtjänst med "I am a strange loop" är att de så oerhört skarpt ställer dessa alternativ mot varandra.

Hofstadters uppfattning liknar mycket gamle Demokritos syn att det enda som finns är atomer och tomrum. Men han tycks ha missat att kvantmekanikens ontologi (lära om vilka föreelser som kan finnas) är mer avancerat än den gamla materialismens. Precis som kvantmekaniken ger utrymme för den fria viljan genom sin sannolikhetskaraktär, tycks den ge utrymme för att det kan finnas sammansatta objekt, som uppträder som enheter (kvantmekanisk korrelation eller sammanflätning, "entanglement").

Alltså borde vi utan dåligt vetenskapligt samvete kunna prata om en människa som en varelse, trots att hon består av så oerhört många delar på så många nivåer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar