I artikeln "Kritisk rationalism?" i aprilnumret av "Filosofisk tidskrift", kritiserar Lars Bergström en tidigare artikel av Gunnar Andersson i tidskriften, som hävdade att den kritiska rationalismen, Karl Poppers vetenskapsfilosofi, skulle undgå David Humes kritik av "induktionsprincipen". (Ett tidigare blogginlägg handlade om den "kritiska realismen", som också är kritisk till Popper, men som också innehåller ett alternativ till Popper, vilket Bergström avstår från att presentera.)
Induktionsprincipen brukar inom filosofin ställas i motsats till "deduktion", att dra slutsatser på ett logiskt korrekt sätt. Matematiken använder deduktion, medan naturvetenskaperna måste gå utöver den formella logiken och stödja sig på den empiriska verkligheten. Hume karikerade naturvetenskapernas sätt att arbeta och kallade det för "induktion", d.v.s. att dra slutsatser från iakttagna företeelser till framtida, icke iakttagna. Eftersom alla svanar man sett har varit vita så uppstår "teorin" att alla svanar är vita. Men då det visar sig att det faktiskt finns svarta svanar, så drog Hume slutsatsen att naturvetenskapens "induktiva" slutledningssätt är otillförlitlig. (Den kritiska realismen menar ju däremot att vetenskaperna inte sysslar med "induktion", utan letar efter de oftast osynliga mekanismer som förklarar de synliga fenomenen.)
Detta filosofiska "induktionsproblem", att man aldrig kan vara helt säker på något i den empiriska världen, har därefter besvärat filosoferna. Bertrand Russel var t.ex. oerhört plågad av att det inte tycks finnas någon lösning på "problemet".
Den "kritiska rationalismen" accepterar att det inte går att förnuftigt rättfärdiga induktionsprincipen, men ställer mot den sin egen princip, som Andersson och Bergström kallar "KR" och formulerar så här: "Det är förnuftigt att tro att P (vid tidpunkten t) om och endast om P är den hypotes som (vid tidpunkt t) bäst har stått emot sträng kritik." Den stränga kritiken handlar om att jämföra de förutsägelser man kan härleda ur P med det som faktiskt hände.
Principen "KR" kan tyckas vettig för de flesta, men Bergström genomför en till synes förintande kritik av den. Han tillämpar principen på principen själv och konstruerar på så sätt en "oändlig regress". De som rationellt försökt rättfärdiga "induktionsprincipen", brukar annars slås i huvudet med just detta filosofiska älsklingsargument...
Själv tycker jag nog inte att Bergströms resonemang är så övertygande. En hypotes som det talas om i "KR" är ju inte samma sak som en princip. Principer är inget man brukar behöva eller kunna bevisa - de kan däremot vara mer eller mindre vettiga. Och att "KR" är vettig ser man om man reflekterar över dess motsats.
Men den "kritiska rationalismen" innehåller mer än principen "KR": "...en avgörande punkt i den kritiska rationalismen tycks vara den, att man måste skilja mellan att en teori är sann, å ena sidan, och att det vid en viss tidpunkt är förnuftigt att hålla den för sann, å den andra. Den positiva evidens man enligt den kritiska rationalismen kan ha - nämligen att teorin har överlevt kritisk prövning - kan visa det senare, men aldrig det förra." Och Bergströms invändning, som jag instämmer helt i: "Men om de aktuella observationerna nu uppfyller relevanta kvalitetskrav, och sålunda enligt den kritiska rationalismen ger stöd åt hypotesen att det är förnuftigt att acceptera teorin, skulle man då inte också kunna säga att de samtidigt ger ett visst stöd åt teorin?"
Bergströms slutsats tycks vara att "induktivister" och "kritiska rationalister" är lika goda kålsupare. Min egen är snarare att det rena filosofiska tänkandet, utan kontakt med den empiriska verkligheten, är ganska sterilt.
onsdag 19 maj 2010
lördag 8 maj 2010
Ilya Prigogine och tidspilen
Nobelpristagaren i kemi, Ilya Prigogine, har utifrån sin forskning om icke-jämviktstermodynamik utvecklat idéer, som inspirerat forskare inom kaos- och komplexitetsteorier, vilka försöker förklara biologiskt liv och även samhällen utifrån begrepp som självorganisering. Immanuel Wallerstein är t.ex. en samhällsforskare som tagit starkt intryck av Prigogine.
I "The end of Certainty. Time, Chaos and the New Laws of Nature" argumenterar Prigogine för att "tidspilen" är verklig, trots att både klassisk fysik och kvantmekanik är teorier där tiden inte har någon speciell rikting. En konsekvens av att tiden inte betraktas som en illusion, i motsats till t.ex. Einsteins uppfattning, är att den deterministiska världsbilden faller. Framtiden är öppen, helt i enlighet med den vanliga "naiva" uppfattningen, men även med den dialektiska materialismen.
Prigogine menar att fysiken, både den klassiska och moderna, måste utvidgas. Han försöker beskriva detta tekniskt och matematiskt i boken, och till slut ger nog de flesta (inklusive jag) upp i detaljerna. Men större delen av boken, det filosofiska till skillnad från hans fysik, är begriplig och mycket läsvärd.
All "klassisk" fysik saknar ju inte "tidspilen". Termodynamiken innehåller ju begreppet "entropi" som den säger tenderar att öka, aldrig minska. De flesta processer i vardagsvärlden är ju faktiskt "irreversibla", d.v.s. de går aldrig bakåt. Det vanliga exemplet är det knäckta ägget som i sinnevärlden aldrig blir helt igen. Enligt Newtons mekanik finns det däremot ingen anledning till att detta inte skulle kunna ske - Newtons rörelselagar är tidsreversibla.
Många har försökt förklara bort skillnaden i tidens beteende mellan Newtons mekanik och termodynamikens entropilag. Paul Davies har t.ex. skrivit mycket om detta. Den statistiska mekaniken härledde termodynamiken ur Newtons mekanik, men var tvungen lägga till sannolikhetsresonemang. Entropins ökning är då inte helt omöjlig, bara extremt osannolik, varför det knäckta ägget ibland faktiskt kommer att bli helt! (Gissningsvis är det från sådana resonemang som Nietzsche kom fram till sin besynnerliga teori om den "eviga återkomsten". )
Prigogine säger däremot att vi måste erkänna att det finns genuint irreversibla processer. Lite förvånande är dock att han grundar det på att sannolikhet är något som har objektiv existens, och inte ett uttryck för vår okunnighet, som är den traditionella uppfattningen. Jag är inte säker, men jag tror att han inte accepterar tanken på att det knäckta ägget faktiskt kan bli helt igen. Men han verkar vackla i sin syn på den statistiska mekanikens giltighet.
Prigogine anser att det finns förklaringar på två nivåer, å ena sidan den individuella dit han räknar newtonska partikelbanor, men även den kvantmekaniska vågfunktionen, "sannolikhetsamplituden", å andra sidan den statistiska nivån. Den förra är en idealisering som gäller för avgränsade problem ("tvåkropparsproblemet" med t.ex. solen och en planet) till skillnad från problem i allmänhet ("trekropparsproblemet" med två planeter, som Poincaré visade är "icke-integrerbart"). Prigogine beskriver "resonanser" vilka orsakar icke-lokala fenomen, vilka man alltså inte kan reducera till individuellt beteende.
Utvidgningen av kvantmekaniken löser enligt Prigogine den sekelgamla striden om tolkningen av kvantmekaniken. Den kvantmekaniska paradoxen har att göra med att en mätning leder till ett irreversibelt resultat, t.ex en ljusfläck på en plåt, medan den grundläggande Schrödingerska vågekvationen är tidsreversibel och deterministisk. Resultatet av mätningen är icke-reversibel, slumpmässig och ickedeterministisk, men Prigogine menar att hela kvantteorin måste utgå från en statistisk, sannolikhetsmässig behandling. (Här finns alltså en likhet med Roger Penrose, som anser att kvantmekaniken behöver ändras och inte bara omtolkas.)
Prigogine kallar sin filosofiska ståndpunkt för "realism", men jag skulle vilja säga att han är materialist men kanske inte riktigt en dialektisk materialist. Han efterlyser visserligen mer "dialektik" och erkänner att helt nya företeelser uppstår. Men hans uppfattning om dualismen mellan det individuella och det statistiska är inte, tycker jag, fullt "dialektisk". De framställs som två skilda ting, istället för att det andra uppstår ur det första. Men det finns klara beröringspunkter mellan hans tänkande både med den kritiska realismen och DeLandas nymaterialism.
I "The end of Certainty. Time, Chaos and the New Laws of Nature" argumenterar Prigogine för att "tidspilen" är verklig, trots att både klassisk fysik och kvantmekanik är teorier där tiden inte har någon speciell rikting. En konsekvens av att tiden inte betraktas som en illusion, i motsats till t.ex. Einsteins uppfattning, är att den deterministiska världsbilden faller. Framtiden är öppen, helt i enlighet med den vanliga "naiva" uppfattningen, men även med den dialektiska materialismen.
Prigogine menar att fysiken, både den klassiska och moderna, måste utvidgas. Han försöker beskriva detta tekniskt och matematiskt i boken, och till slut ger nog de flesta (inklusive jag) upp i detaljerna. Men större delen av boken, det filosofiska till skillnad från hans fysik, är begriplig och mycket läsvärd.
All "klassisk" fysik saknar ju inte "tidspilen". Termodynamiken innehåller ju begreppet "entropi" som den säger tenderar att öka, aldrig minska. De flesta processer i vardagsvärlden är ju faktiskt "irreversibla", d.v.s. de går aldrig bakåt. Det vanliga exemplet är det knäckta ägget som i sinnevärlden aldrig blir helt igen. Enligt Newtons mekanik finns det däremot ingen anledning till att detta inte skulle kunna ske - Newtons rörelselagar är tidsreversibla.
Många har försökt förklara bort skillnaden i tidens beteende mellan Newtons mekanik och termodynamikens entropilag. Paul Davies har t.ex. skrivit mycket om detta. Den statistiska mekaniken härledde termodynamiken ur Newtons mekanik, men var tvungen lägga till sannolikhetsresonemang. Entropins ökning är då inte helt omöjlig, bara extremt osannolik, varför det knäckta ägget ibland faktiskt kommer att bli helt! (Gissningsvis är det från sådana resonemang som Nietzsche kom fram till sin besynnerliga teori om den "eviga återkomsten". )
Prigogine säger däremot att vi måste erkänna att det finns genuint irreversibla processer. Lite förvånande är dock att han grundar det på att sannolikhet är något som har objektiv existens, och inte ett uttryck för vår okunnighet, som är den traditionella uppfattningen. Jag är inte säker, men jag tror att han inte accepterar tanken på att det knäckta ägget faktiskt kan bli helt igen. Men han verkar vackla i sin syn på den statistiska mekanikens giltighet.
Prigogine anser att det finns förklaringar på två nivåer, å ena sidan den individuella dit han räknar newtonska partikelbanor, men även den kvantmekaniska vågfunktionen, "sannolikhetsamplituden", å andra sidan den statistiska nivån. Den förra är en idealisering som gäller för avgränsade problem ("tvåkropparsproblemet" med t.ex. solen och en planet) till skillnad från problem i allmänhet ("trekropparsproblemet" med två planeter, som Poincaré visade är "icke-integrerbart"). Prigogine beskriver "resonanser" vilka orsakar icke-lokala fenomen, vilka man alltså inte kan reducera till individuellt beteende.
Utvidgningen av kvantmekaniken löser enligt Prigogine den sekelgamla striden om tolkningen av kvantmekaniken. Den kvantmekaniska paradoxen har att göra med att en mätning leder till ett irreversibelt resultat, t.ex en ljusfläck på en plåt, medan den grundläggande Schrödingerska vågekvationen är tidsreversibel och deterministisk. Resultatet av mätningen är icke-reversibel, slumpmässig och ickedeterministisk, men Prigogine menar att hela kvantteorin måste utgå från en statistisk, sannolikhetsmässig behandling. (Här finns alltså en likhet med Roger Penrose, som anser att kvantmekaniken behöver ändras och inte bara omtolkas.)
Prigogine kallar sin filosofiska ståndpunkt för "realism", men jag skulle vilja säga att han är materialist men kanske inte riktigt en dialektisk materialist. Han efterlyser visserligen mer "dialektik" och erkänner att helt nya företeelser uppstår. Men hans uppfattning om dualismen mellan det individuella och det statistiska är inte, tycker jag, fullt "dialektisk". De framställs som två skilda ting, istället för att det andra uppstår ur det första. Men det finns klara beröringspunkter mellan hans tänkande både med den kritiska realismen och DeLandas nymaterialism.
onsdag 5 maj 2010
Eugen von Böhm-Bawerks kritik av Marx
von Böhm-Bawerks "Karl Marx and the Close of His System" från 1891 är ett av de mest kända och hårda angreppen på Marx ekonomiska teorier. Han var lärjunge till Carl Menger och en av företrädarna för den "österrikiska skolan" inom nationalekonomin. Liksom Jevons, som förra inlägget handlade om, var han "marginalist". Men vill man veta mer om gränsnytteteorin, finns nästan inget att hämta i denna bok.
Böhm-Bawerks huvudkritik är att "värdelagen", som den formuleras i "Kapitalets" först bok, helt enkelt motsägs av den teori om "produktionspriser" som läggs fram i tredje bandet. Innehållet däremellan får beröm för sin skarpsinnighet medan teorin som helhet framställs som ett korthus på grund av motsättningen mellan början och slutet.
Det som Böhm-Bawerk absolut inte kan acceptera är värdelagen, att arbetet är det enda som skapar (bytes)värde. Arbetet erkänns faktiskt av honom som en viktig faktor men inte som den enda som spelar roll.
Lite förvånande för en "marginalist" som Böhm-Bawerk är att han instämmer i den beskrivning som ges i tredje bandet, att priserna graviterar mot kostnaderna för varan plus genomsnittsprofit. För Marx innebar detta bara att de kvantitativa relationerna mellan varupriserna modifieras från de direkt av värdena bestämda. För Böhm-Bawerk är det ett bevis för att inte bara arbetet utan även profiten är en värdebestämmande faktor. Den här meningsmotsättningen är av ett sådant slag att två personer med dessa åsikter skulle kunna diskutera detta i all oändlighet utan att komma överens...
Böhm-Bawerk kritiserar Marx för att han begränsar sin undersökning av värdet till varor, som tillkommit genom mänskligt arbete. Marx utelämnar föremål man kan hitta i naturen och ändå har ett bytesvärde, utropar han triumferande. Denna invändning gör det tydligt att medan Marx undersöker ett historiskt samhällssystem, det kapitalistiska varuproducerande, så är Böhm-Bawerk ute efter en teori om "värdet" som skulle gälla i alla tider. Det säger sig självt att en sådan teori måste bli väldigt tunn...
En intressant invändning är kritiken mot Marx tankeexperiment där han föreställer sig ett icke-kapitalistiskt samhälle med varuproduktion, där arbetarna äger sina företag och marknadsekonomi råder. I ett sådant samhälle skulle värdelagen kunna fungera till fullo, och varorna bytas i förhållande till den nedlagda arbetstiden. Det skulle inte finnas någon anledning till att priserna skulle modifieras till "produktionspriser" genom att konkurrensen skulle tvinga fram en genomsnittlig profitkvot. Profiten skulle ju vara irrelevant.
Böhm-Bawerk försöker torpedera detta tankeexperiment genom att tänka sig två arbetarägda företag, där det ena använder stora mängder maskiner och det andra knappt någonting. I det första företaget måste arbetarna först tillverka maskinerna, varför de måste vänta mycket längre än arbetarna i det andra företaget, innan de kan få ersättning för sitt arbete!
Detta exempel antyder också Böhm-Bawerks egen teori om kapitalistens och kapitalets funktion - att kunna vänta tills dess en investering har gett utdelning. Men blandar han inte även här ihop en speciell historisk kategori - kapitalisten som äger kapital som han "investerar" - med det allmänna faktum att människan inte kan konsumera det som ännu inte är producerat? "Kapital" i betydelsen produktionsmedel är förstås något som är nödvändigt i varje ekonomiskt system, men det är inte nödvändigt att detta "kapital" måste ägas av privatpersoner.
Böhm-Bawerks huvudkritik är att "värdelagen", som den formuleras i "Kapitalets" först bok, helt enkelt motsägs av den teori om "produktionspriser" som läggs fram i tredje bandet. Innehållet däremellan får beröm för sin skarpsinnighet medan teorin som helhet framställs som ett korthus på grund av motsättningen mellan början och slutet.
Det som Böhm-Bawerk absolut inte kan acceptera är värdelagen, att arbetet är det enda som skapar (bytes)värde. Arbetet erkänns faktiskt av honom som en viktig faktor men inte som den enda som spelar roll.
Lite förvånande för en "marginalist" som Böhm-Bawerk är att han instämmer i den beskrivning som ges i tredje bandet, att priserna graviterar mot kostnaderna för varan plus genomsnittsprofit. För Marx innebar detta bara att de kvantitativa relationerna mellan varupriserna modifieras från de direkt av värdena bestämda. För Böhm-Bawerk är det ett bevis för att inte bara arbetet utan även profiten är en värdebestämmande faktor. Den här meningsmotsättningen är av ett sådant slag att två personer med dessa åsikter skulle kunna diskutera detta i all oändlighet utan att komma överens...
Böhm-Bawerk kritiserar Marx för att han begränsar sin undersökning av värdet till varor, som tillkommit genom mänskligt arbete. Marx utelämnar föremål man kan hitta i naturen och ändå har ett bytesvärde, utropar han triumferande. Denna invändning gör det tydligt att medan Marx undersöker ett historiskt samhällssystem, det kapitalistiska varuproducerande, så är Böhm-Bawerk ute efter en teori om "värdet" som skulle gälla i alla tider. Det säger sig självt att en sådan teori måste bli väldigt tunn...
En intressant invändning är kritiken mot Marx tankeexperiment där han föreställer sig ett icke-kapitalistiskt samhälle med varuproduktion, där arbetarna äger sina företag och marknadsekonomi råder. I ett sådant samhälle skulle värdelagen kunna fungera till fullo, och varorna bytas i förhållande till den nedlagda arbetstiden. Det skulle inte finnas någon anledning till att priserna skulle modifieras till "produktionspriser" genom att konkurrensen skulle tvinga fram en genomsnittlig profitkvot. Profiten skulle ju vara irrelevant.
Böhm-Bawerk försöker torpedera detta tankeexperiment genom att tänka sig två arbetarägda företag, där det ena använder stora mängder maskiner och det andra knappt någonting. I det första företaget måste arbetarna först tillverka maskinerna, varför de måste vänta mycket längre än arbetarna i det andra företaget, innan de kan få ersättning för sitt arbete!
Detta exempel antyder också Böhm-Bawerks egen teori om kapitalistens och kapitalets funktion - att kunna vänta tills dess en investering har gett utdelning. Men blandar han inte även här ihop en speciell historisk kategori - kapitalisten som äger kapital som han "investerar" - med det allmänna faktum att människan inte kan konsumera det som ännu inte är producerat? "Kapital" i betydelsen produktionsmedel är förstås något som är nödvändigt i varje ekonomiskt system, men det är inte nödvändigt att detta "kapital" måste ägas av privatpersoner.
tisdag 4 maj 2010
Jevons alternativ till arbetsvärdeläran
William Stanley Jevons gav 1871 ut boken "The Theory of Political Economy", där han utvecklade ett alternativ till Adam Smiths och David Ricardos arbetsvärdelära. Oberoende av honom kom både fransmannen Léon Walras och österrikaren Carl Menger med liknande idéer, och sammantaget kallas dessa för den "marginalistiska revolutionen". Denna ledde till den nyklassiska teorin teorin som fortfarande utgör en grund för den akademiska nationalekonomin.
"The Theory of Political Economy" finns som pocket i "Pelican Classics" från 1970, en bok som nog läses ganska sällan idag? Jevons huvudtes är helt enkelt att varans bytesvärde inte bestäms av den arbetstid som lagts ned i den, utan av den subjektivt upplevda "nytta" som köparen har av just detta exemplar av varan . För att den politiska ekonomin ska bli en vetenskap måste den dessutom använda matematik på samma sätt som fysiken. Men eftersom det är enklare att modellera statiska system än dynamiska, så utgår Jevons i sin teori från att jämvikt råder i ekonomin. Vilket det visserligen inte gör i praktiken...
Adam Smiths argument mot idén att nyttan bestämmer varans värde var att diamanter är dyrare än vatten trots att vatten är "nyttigare". Jevons menade att om man ersätter "nytta" i allmänhet med "gränsnytta", nyttan av nästa enhet av varan man tänker köpa, så är Smiths paradox upphävd. Det är diskutabelt av flera skäl.
Ett skäl är att Jevons resonemang förutsätter att det går att mäta den subjektivt upplevda nyttan. Och han insåg själv att det inte går att hitta någon enhet för det psykologiska begreppet "nytta". Ändå utgår han i sina resonemang från att nyttan är en kontinuerlig matematisk funktion av mängden av en vara. Denna mängd ska i princip kunna delas upp i oändligt små delar. Annars fungerar inte hans differentialekvationer.
Jevons filosofiska utgångspunkt är Jeremy Benthams utilitarism. Det gäller att maximera lusten ("pleasure") och minimera olusten ("pain"). Man skulle faktiskt kunna se Jevons ekonomi som en direkt matematisk tillämpning av Benthams idéer på den ekonomiska verksamheten.
Jevons är medveten om att varor produceras genom mänskligt arbete, men han ser arbetet som "negativ nytta", "disutility". Enligt teorin arbetar en arbetare bara så länge som olusten i arbetet understiger nyttan av de varor han producerar! Jevons bortser som synes från maktförhållandena och samhällets uppdelning i klasser.
Jevons hårda angrepp på Ricardo och arbetsvärdeläran hamnar i en underlig dager när han i slutet av fjärde kapitlet skriver följande: "But though labour is never the cause of value, it is in large proportion of cases the determining circumstance, and in the following way: Value depends solely on the final degree of utility. How can we vary this degree of utility? - By having more or less of the commodity to consume. And how shall we get more or less of it? - By spending more or less labour in obtaining a supply."
Tydligen handlade den "marginella revolutionen" för Jevons om ordet "värde" och hur det ska tolkas! Jevons klassikerstatus beror nog helt enkelt på att han har kunnat användas i den ideologiska kampen mot marxismen... Det vetenskapliga värdet tycks så gott som obefintligt.
"The Theory of Political Economy" finns som pocket i "Pelican Classics" från 1970, en bok som nog läses ganska sällan idag? Jevons huvudtes är helt enkelt att varans bytesvärde inte bestäms av den arbetstid som lagts ned i den, utan av den subjektivt upplevda "nytta" som köparen har av just detta exemplar av varan . För att den politiska ekonomin ska bli en vetenskap måste den dessutom använda matematik på samma sätt som fysiken. Men eftersom det är enklare att modellera statiska system än dynamiska, så utgår Jevons i sin teori från att jämvikt råder i ekonomin. Vilket det visserligen inte gör i praktiken...
Adam Smiths argument mot idén att nyttan bestämmer varans värde var att diamanter är dyrare än vatten trots att vatten är "nyttigare". Jevons menade att om man ersätter "nytta" i allmänhet med "gränsnytta", nyttan av nästa enhet av varan man tänker köpa, så är Smiths paradox upphävd. Det är diskutabelt av flera skäl.
Ett skäl är att Jevons resonemang förutsätter att det går att mäta den subjektivt upplevda nyttan. Och han insåg själv att det inte går att hitta någon enhet för det psykologiska begreppet "nytta". Ändå utgår han i sina resonemang från att nyttan är en kontinuerlig matematisk funktion av mängden av en vara. Denna mängd ska i princip kunna delas upp i oändligt små delar. Annars fungerar inte hans differentialekvationer.
Jevons filosofiska utgångspunkt är Jeremy Benthams utilitarism. Det gäller att maximera lusten ("pleasure") och minimera olusten ("pain"). Man skulle faktiskt kunna se Jevons ekonomi som en direkt matematisk tillämpning av Benthams idéer på den ekonomiska verksamheten.
Jevons är medveten om att varor produceras genom mänskligt arbete, men han ser arbetet som "negativ nytta", "disutility". Enligt teorin arbetar en arbetare bara så länge som olusten i arbetet understiger nyttan av de varor han producerar! Jevons bortser som synes från maktförhållandena och samhällets uppdelning i klasser.
Jevons hårda angrepp på Ricardo och arbetsvärdeläran hamnar i en underlig dager när han i slutet av fjärde kapitlet skriver följande: "But though labour is never the cause of value, it is in large proportion of cases the determining circumstance, and in the following way: Value depends solely on the final degree of utility. How can we vary this degree of utility? - By having more or less of the commodity to consume. And how shall we get more or less of it? - By spending more or less labour in obtaining a supply."
Tydligen handlade den "marginella revolutionen" för Jevons om ordet "värde" och hur det ska tolkas! Jevons klassikerstatus beror nog helt enkelt på att han har kunnat användas i den ideologiska kampen mot marxismen... Det vetenskapliga värdet tycks så gott som obefintligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)