Det finns en serie på 11 videor som introducerar den s.k. österrikiska ekonomin, på den amerikanske kongressledamoten Ron Pauls hemsida. En marxistisk kritik av deras ekonomiska lära finns att läsa på Sam Williams blogg. Här tänkte jag kommentera en del filosofiska aspekter i "österrikarnas" idéer.
I ett par av videorna framförs en hård kritik av Karl Poppers positivistiska teorier om att hypoteser aldrig kan bevisas, endast falsifieras. Jag håller med om det mesta i kritiken av Popper, men deras alternativ känns oerhört mossigt. De menar som de gamla metafysikerna att det finns "apodiktiska", självklara sanningar och det är dessa som ekonomerna ska utforska. Den empiriska historien däremot kan ju tolkas hur som helst...
Själva menar österrikarna att det är de som använder samma metoder som alla ekonomer gjorde fram till 1950-talet, då dessa övergick till att arbeta med hypoteser i form av matematiska modeller. Något ligger väl det i detta. De klassiska ekonomerna använde sundaförnuftsresonemang om hur människor brukar bete sig, utan att ha omfattande empiriska underlag. Men de samband som de grundade sina teorier på var knappast "apodiktiska".
Ett exempel på en "apodiktisk" princip är att människor väljer att göra det som de ser som viktigast. Och det stämmer säkert för det mesta. Men österrikarna menar att det är lika självklart att en socialistisk ekonomi aldrig kommer att fungera. Varför? För att om det inte finns någon individuell äganderätt till produktionsmedel, så är det omöjligt att sätta pris på dem och då kan de inte användas rationellt. Kollektiv egendom fungerar bara inte...
Jag kan förstå att det finns en viss dragningskraft hos österrikarna eftersom det är lätt att instämma i deras kritik av den nyklassiska ekonomin. De anser med rätta att begreppet nytta ("utility") inte kan mätas och är ett fiktivt begrepp. Visserligen var ju Karl Menger en av de tre "marginalistiska" revolutionärerna, men hans gränsnyttelära var inte matematisk utan "realistisk". Han utgick från att det vi kan observera är att människor gör val, och att de därför föredrar vissa varor framför andra. Däremot kan vi inte veta om "nyttan" hos denna vara är densamma vid en senare tidpunkt, eller om den är lika stor för en annan person.
Den privata äganderätten är en sorts grundaxiom för österrikarna. De anser t.o.m. att de kan "bevisa" den, trots att ekonomi för dem är en värderingsfri vetenskap! Men de tycks missa att utvecklingen har sprungit förbi entreprenörkapitalismen från 1700-talet. Aktiebolag förutsätter ju faktiskt en sorts kollektivt ägande. Och vad jag vet har de inte krävt ett avskaffande av aktiebolag. Vilket är rätt förvånande med tanke på att de är mot skatter, papperspengar, banker utan 100 %-iga reserver, centralbanker, regeringar och demokrati...
torsdag 29 juli 2010
onsdag 28 juli 2010
Alain Badiou och den "kommunistiska hypotesen"
Den nyliberala vågen från 70-talets andra hälft inleddes med buller och bång av att de "nya franska filosoferna" förkastade den "utopiska och totalitära kommunismen". Nu kanske filosoferna tvärtom har inlett en renässans för kommunismen, visserligen något omdefinierad, men med rötterna i traditionen.
Badiou skriver i sin nya bok "The Communist Hypothesis" om konferensen om "The Idea of Communism" i London i mars 2009, att "in addition to the two behind it (Slavoj Zizek and myself), the great names of the true philosophy of our times ... were represented." Alla var de överens om att ordet "kommunism" kan och måste få ett positivt värde igen!
Badious bok som sägs vara en filosofisk bok och inte en politisk, innehåller varierande typer av avsnitt. Utdraget ur efterföljaren till "Being and Event" (som jag skrev om i förra inlägget) och som ännu inte är översatt till engelska, är nog mer eller mindre oläsligt. Men Badious analyser av tre historiska nederlag för vänstern, Pariskommunen, majrevolten i Frankrike 1968 och kulturrevolutionen i Kina, är tänkvärda.
En lärdom av Pariskommunen, där folket hade makten i två månader och som slutade i ett blodbad, var att det behövs organisation och ledning. Det lärde sig de ryska revolutionärerna och Lenin. Genom att den ryska revolutionen överlevde inbördeskriget, kom den revolutionära vänstern under 1900-talet att anamma tesen om nödvändigheten av det med militär disciplin organiserade Partiet.
Badiou, som själv var aktivist under Parisvåren, beskriver hur frågan om Partiets nödvändighet dominerade alla diskussioner inom den politiska vänstern. Ett visst tvivel smög sig ändå in, då Badiou skrev t.ex. en artikel om att det behövs ett Parti av "ny typ".
Samtidigt med parisvåren höll kulturrevolutionens aktiva fas på att ebba ut i Kina. Partiets ordförande hade ju uppmanat till uppror mot partiledningen och staten. Pariskommunens demokratiska organisationsform hade framställts som ett ideal. Och den s.k. Shanghaikommunen såg ut att kunna inleda en total omvandling av ett system som hade haft sin förebild i det sovjetiska.
Varför misslyckades kulturrevolutionen? Badiou pekar på flera faktorer, bl.a. att kampen mellan de olika vänsterorganisationerna som ledde till inbördeskrigets gräns. Därmed fanns inget annat alternativ än att återigen ge kontrollen till det som Badiou kallar "parti-staten". Men kulturrevolutionen väckte ändå tanken på denna "parti-stats" avskaffande.
Badious politiska slutsats av dessa nederlag är att vänstern måste organisera sig utanför partierna och staten, inklusive "vänsterpartierna". "Demokratin" i det nyliberala länderna måste betraktas som rent bedrägeri. Här tycks han ju vara ense med t.ex. Immanuel Wallerstein, som dock avstår även från ordet "kommunism".
En fundering man skulle kunna ha är om det inte ändå behövs någon form av organisation för dessa som omfattar den kommunistiska idén? Och är det inte i så fall i praktiken ett "parti"?
Badiou skriver i sin nya bok "The Communist Hypothesis" om konferensen om "The Idea of Communism" i London i mars 2009, att "in addition to the two behind it (Slavoj Zizek and myself), the great names of the true philosophy of our times ... were represented." Alla var de överens om att ordet "kommunism" kan och måste få ett positivt värde igen!
Badious bok som sägs vara en filosofisk bok och inte en politisk, innehåller varierande typer av avsnitt. Utdraget ur efterföljaren till "Being and Event" (som jag skrev om i förra inlägget) och som ännu inte är översatt till engelska, är nog mer eller mindre oläsligt. Men Badious analyser av tre historiska nederlag för vänstern, Pariskommunen, majrevolten i Frankrike 1968 och kulturrevolutionen i Kina, är tänkvärda.
En lärdom av Pariskommunen, där folket hade makten i två månader och som slutade i ett blodbad, var att det behövs organisation och ledning. Det lärde sig de ryska revolutionärerna och Lenin. Genom att den ryska revolutionen överlevde inbördeskriget, kom den revolutionära vänstern under 1900-talet att anamma tesen om nödvändigheten av det med militär disciplin organiserade Partiet.
Badiou, som själv var aktivist under Parisvåren, beskriver hur frågan om Partiets nödvändighet dominerade alla diskussioner inom den politiska vänstern. Ett visst tvivel smög sig ändå in, då Badiou skrev t.ex. en artikel om att det behövs ett Parti av "ny typ".
Samtidigt med parisvåren höll kulturrevolutionens aktiva fas på att ebba ut i Kina. Partiets ordförande hade ju uppmanat till uppror mot partiledningen och staten. Pariskommunens demokratiska organisationsform hade framställts som ett ideal. Och den s.k. Shanghaikommunen såg ut att kunna inleda en total omvandling av ett system som hade haft sin förebild i det sovjetiska.
Varför misslyckades kulturrevolutionen? Badiou pekar på flera faktorer, bl.a. att kampen mellan de olika vänsterorganisationerna som ledde till inbördeskrigets gräns. Därmed fanns inget annat alternativ än att återigen ge kontrollen till det som Badiou kallar "parti-staten". Men kulturrevolutionen väckte ändå tanken på denna "parti-stats" avskaffande.
Badious politiska slutsats av dessa nederlag är att vänstern måste organisera sig utanför partierna och staten, inklusive "vänsterpartierna". "Demokratin" i det nyliberala länderna måste betraktas som rent bedrägeri. Här tycks han ju vara ense med t.ex. Immanuel Wallerstein, som dock avstår även från ordet "kommunism".
En fundering man skulle kunna ha är om det inte ändå behövs någon form av organisation för dessa som omfattar den kommunistiska idén? Och är det inte i så fall i praktiken ett "parti"?
torsdag 22 juli 2010
Alain Badious filosofiska revolution
I ett blogginlägg från november 2009, påstod jag att inget revolutionerande hänt inom filosofin sedan uppkomsten av Marx' dialektiska och historiska materialism på 1840-talet. Det hindrar förstås inte att det funnits filosofer sedan dess, som haft ambitioner att radikalt förnya filosofin. Heidegger är ett exempel under 1900-talet, men jag försökte förklara i ett antal blogginlägg likaledes i november ifjol, varför jag inte anser att han lyckades.
Alain Badiou har också haft ambitionen att förnya filosofin, i sin 1986 utkomna bok "L'être et l'événemant", översatt till engelska som "Being and Event". Badiou tycks liksom många andra moderna filosofer ha någon sorts Heideggerkomplex. Trots att han är djupt kritisk till Heideggers tänkande, utgår han från samma grundfråga som denne gjorde: "vad är naturen hos varat-såsom-vara"? Badious svar är mycket överraskande och, tycker jag, intressantare än Heideggers .
Den gren i filosofin som traditionellt handlat om "varat" kallas ontologi. Badious tes är att ontologin inte tillhör filosofin, utan är en vetenskap, närmare bestämt matematiken!
I mitt blogginlägg från november 2009, lämnade jag öppet för kommande framsteg inom filosofin, ifall det skulle ske viktiga upptäckter inom vetenskaperna. Då tänkte jag i första hand på vetenskaper som fysik och biologi, inte matematik. Men enligt Badiou har det inom den matematiska mängdläran skett sådana grundläggande framsteg som påverkar filosofin. Det handlar om Cantors teori om olika sorters oändliga tal, axiomatiseringen av denna teori, och Paul Cohens mängdteoretiska teorem från 1960-talet om det "generiska".
På ett sätt är Badious tes om matematiken som ontologi, lära om varat, förståelig. När man undersöker hur något "är" och bortser från alla egenskaper hos det, alltså undersöker det "rena" varat, så skulle matematik kunna vara användbar eftersom den också bortser från innehållet, och bara hanterar strukturen. Dessutom handlar ju matematik ofta om existensfrågor. Finns det eller finns det inte ett högsta naturligt tal, ett högsta primtal, o.s.v.?
För mig är ändå tanken på matematik som ontologi mycket besynnerlig, eftersom jag anser att Aristoteles (och Engels) hade rätt i att matematiken abstraherar aspekter ur den fysiska verkligheten. Därför finns inte "mängden av tre äpplen" skilt från dessa tre äpplen. Och vad jag förstår är det just detta filosofiska påstående, att denna "mängd" existerar i sig, som Badiou tyst accepterar. Vilket tycks göra honom till en sorts idealistisk platonist.
Ett ytterligare belägg för Badious platonism är att han använder ordet "Idéer" (med stort i!) om Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran. Ändå anser sig Badiou vara en filosofisk materialist och t.o.m. kommunist. Han anser sig visserligen ha överskridit Marx (men slår in öppna dörrar genom att kritisera marxismen för determinism).
"Being and Event" är till stora delar en utomordentligt svår bok. Den är inte svår = 'medvetet dunkel', utan ansträngande som en bok i högre matematik. Själva budskapet är någorlunda förståeligt, även om resonemangen ibland är så svårbegripliga, att det vore svårt att "vederlägga" boken.
Mina invändningar rör nu som sagt mer utgångspunkten än resultaten, där jag ofta håller med Badiou. Avsnitten om Badious läsning av tidigare filosofer, som t.ex. Rousseau och Leibnitz, är läsvärda även om man inte skriver under på Badious egna teorier.
En ytterligare anledning att läsa Badiou, är att vissa av de begrepp han använder återfinns hos andra nutida filosofer, t.ex. Zizek. Liksom sådant som Badious tanke att "ett är inte" eftersom mångfalder som "presenteras" inte blir en innan operationen "räkning" utförs på den.
(Tillägg 2011 02 15:) Följande intressanta recension av "Number and Numbers" av Badiou belyser hans inställning till matematik, mängdlära och "surreella tal".
Alain Badiou har också haft ambitionen att förnya filosofin, i sin 1986 utkomna bok "L'être et l'événemant", översatt till engelska som "Being and Event". Badiou tycks liksom många andra moderna filosofer ha någon sorts Heideggerkomplex. Trots att han är djupt kritisk till Heideggers tänkande, utgår han från samma grundfråga som denne gjorde: "vad är naturen hos varat-såsom-vara"? Badious svar är mycket överraskande och, tycker jag, intressantare än Heideggers .
Den gren i filosofin som traditionellt handlat om "varat" kallas ontologi. Badious tes är att ontologin inte tillhör filosofin, utan är en vetenskap, närmare bestämt matematiken!
I mitt blogginlägg från november 2009, lämnade jag öppet för kommande framsteg inom filosofin, ifall det skulle ske viktiga upptäckter inom vetenskaperna. Då tänkte jag i första hand på vetenskaper som fysik och biologi, inte matematik. Men enligt Badiou har det inom den matematiska mängdläran skett sådana grundläggande framsteg som påverkar filosofin. Det handlar om Cantors teori om olika sorters oändliga tal, axiomatiseringen av denna teori, och Paul Cohens mängdteoretiska teorem från 1960-talet om det "generiska".
På ett sätt är Badious tes om matematiken som ontologi, lära om varat, förståelig. När man undersöker hur något "är" och bortser från alla egenskaper hos det, alltså undersöker det "rena" varat, så skulle matematik kunna vara användbar eftersom den också bortser från innehållet, och bara hanterar strukturen. Dessutom handlar ju matematik ofta om existensfrågor. Finns det eller finns det inte ett högsta naturligt tal, ett högsta primtal, o.s.v.?
För mig är ändå tanken på matematik som ontologi mycket besynnerlig, eftersom jag anser att Aristoteles (och Engels) hade rätt i att matematiken abstraherar aspekter ur den fysiska verkligheten. Därför finns inte "mängden av tre äpplen" skilt från dessa tre äpplen. Och vad jag förstår är det just detta filosofiska påstående, att denna "mängd" existerar i sig, som Badiou tyst accepterar. Vilket tycks göra honom till en sorts idealistisk platonist.
Ett ytterligare belägg för Badious platonism är att han använder ordet "Idéer" (med stort i!) om Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran. Ändå anser sig Badiou vara en filosofisk materialist och t.o.m. kommunist. Han anser sig visserligen ha överskridit Marx (men slår in öppna dörrar genom att kritisera marxismen för determinism).
"Being and Event" är till stora delar en utomordentligt svår bok. Den är inte svår = 'medvetet dunkel', utan ansträngande som en bok i högre matematik. Själva budskapet är någorlunda förståeligt, även om resonemangen ibland är så svårbegripliga, att det vore svårt att "vederlägga" boken.
Mina invändningar rör nu som sagt mer utgångspunkten än resultaten, där jag ofta håller med Badiou. Avsnitten om Badious läsning av tidigare filosofer, som t.ex. Rousseau och Leibnitz, är läsvärda även om man inte skriver under på Badious egna teorier.
En ytterligare anledning att läsa Badiou, är att vissa av de begrepp han använder återfinns hos andra nutida filosofer, t.ex. Zizek. Liksom sådant som Badious tanke att "ett är inte" eftersom mångfalder som "presenteras" inte blir en innan operationen "räkning" utförs på den.
(Tillägg 2011 02 15:) Följande intressanta recension av "Number and Numbers" av Badiou belyser hans inställning till matematik, mängdlära och "surreella tal".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)