Förra inlägget slutade med att jag fick den plötsliga idén att det skulle kunna finnas en möjlig variant av panpsykismen, som man skulle kunna argumenteras rationellt för. Det är en idé som jag inte stött på förut, men som säkert inte är ny.
Jag har uppfattat panpsykismen som att det medvetande vi människor har, skulle omfatta även materiens minsta småpartiklar. Men vårt medvetande är beroende av våra avancerade sinnesorgan och hjärnor, så det kan inte stämma. Man får i stället tänka sig en "dialektisk" utveckling från lägre grader av medvetande till högre. Materien har inte egenskapen att tänka, som en del upplysningsfilosofer trodde, men den har egenskapen att vara medveten i lägre eller högre grad.
Det kanske finns anledning till att fördjupa sig i Schopenhauers filosofi, vilken är så gott som bortglömd nuförtiden. Schopenhauer utgick ju från Kants idé om tinget-i-sig Vi är själva ting-i-sig, påpekade Schopenhauer, och har därmed kunskap om tinget-i-sig. Kant hade med andra ord fel när han påstod att tinget-i-sig är ovetbart. Världen som den upplevs av våra ting-i-sig är "vilja och föreställning". Gällde detta även för atomerna?
Hegels filosofiska system där Anden utvecklas till högre och högre stadier, har jämförts med panspsykismen. Anden var för honom en sorts princip som förenar materia och medvetande, alltså inte något rent psykiskt. Men det tycks som om Hegel såg Anden som något mystiskt tredje vid sidan om materia och medvetande, men som omfattar båda. En skillnad mot "min" panspsykism är att min är mer "materiell": medvetandet är en egenskap hos materien.
Hur är det med den dialektiska materialismen då? En vanlig åsikt bland dem som kallar sig dialektiska materialister är att medvetandet uppstår plötsligt, genom ett språng ur högt utvecklad materia. Materien är primär och medvetandet erkänns, men är beroende av materien.
Dessa formuleringar leder till vissa problem, för det tycks innebära ett visst accepterande av Descartes dualism. Men det finns en motsatt tendens bland dialektiska materialister att som den ryske marxisten Plechanov tala om en monism. Men de lyckades lika lite som Donald Davidsons "anomala monism" förklara relationen mellan materia och medvetande.
En dialektisk materialism som utgår från "min" panpsykism kan ändå ses som "dialektisk" om den ser medvetandets utveckling som en gradvis process, vilken är en del av materiens utveckling. Men den "dialektiska lagen" om kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa är inte relevant i detta sammanhang!
Till sist en kommentar om Lars Bergströms recension av "Medvetandets mysterium" av Annaka Harris (i Filosofisk tidskrift nr 4, 2021). Det starkaste argumentet mot panspsykismen ska vara det s.k. kombinationsproblemet, att det är "svårt att förstå hur två eller fler medvetanden kan kombineras till ett när motsvarande materiella föremål binds samman." Jag tror att det är lättare att förstå detta utifrån en "dialektisk panpsykism". (Lars Bergströms invändningar utgår från hans tro på att det finns ett metafysiskt "jag".)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar