Jag såg en kommentar drygt ett år sen om den "anomala monismen". Denna Donald Davidsons teori förklaras i denna youtubeföreläsning. Visserligen skrev jag ju häromdagen att jag inte längre är så intresserad av medvetandeproblemet, men eftersom frågan i högsta grad berör frågan om idéernas fantastiska värld, så ska jag lägga fram en i viss mån ny idé om förhållandet mellan det mentala och det fysiska.
Föreläsaren i youtubeklippet hävdar att det endast finns tre möjliga sätt att förstå relationen mellan mentala händelser (smärta, känslor, tankar, m.m.) och fysiska händelser (processer i hjärnan):
1) genom att eliminera den ena typen (medvetandet är en illusion), 2) att reducera den ena till den andra (det mentala ses t.ex. som en funktion eller egenskap hos det fysiska), 3) båda "substanserna" existerar, dualism à la Descartes.
Davidsson gjorde anspråk på att ha kommit på ett fjärde alternativ. Mentala företeelser "supervenierar", "överlagrar", hjärnprocesser. Det är endast hjärnprocesserna som som kan orsaka förändringar i den tillståndet för nervcellerna. Men det förändrade tillståndet avspeglas i nya mentala tillstånd. Därför upplever vi att vi kan påverka materien med våra tankar. Men det här resonemanget sågas av föreläsaren. Att vi upplever oss kunna orsaka förändringar i den materiella verkligheten betyder ju inte att våra tankar har någon verklig effekt.
Det här var lite förenklat. Men observera att resonemanget vilar blytungt på en föreställning om kausalitet, där A orsakar B, vilket orsakar C. Det här är Aristoteles syn på kausalitet! Men som jag påpekade i förra inlägget hade redan Newton en mer sofistikerad syn.
Om A påverkar B med en kraft, så påverkar B i sin tur A med en lika stor kraft men i motsatt riktning. Jag skrev "i sin tur", men det är fel, för krafterna uppträder alltid parvis enligt Newtons tredje rörelselag. Det är som om partikel A och partikel B båda är medvetna om varandras existens!
Det sägs ibland att kraftbegreppet försvunnit i modern fysik, men då är det nog det aristoteliska kraft- och orsaksbegreppet man tänker på. Dagens fysisk laborerar med två typer av partiklar, vanliga partiklar och kraftpartiklar. Kraftpartiklar är kopplade till fält som fyller rymden mellan partiklarna. Newtons tredje rörelselag gäller fortfarande i denna mikrovärld och brukar numera formuleras som lagen om rörelsemängdens konstans.
Panpsykismen, läran att medvetandet finns överallt, är en uppfattning som jag själv sett med stor skepsis på. Och en elektron har förstås inte samma avancerade medvetande som vi människor (eller råttor). Men skulle man inte kunna se krafterna mellan partiklarna som de primitiva föregångarna till våra medvetanden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar