Materialism kontra idealism 11

 Apropå den s.k. panpsykismen, så har jag faktiskt kommenterat denna tanke en gång tidigare, i ett inlägg om "Diderot som dialektisk materialist". Då var jag skeptisk och ansåg att panspykismen strider mot den dialektiska materialismens tes att helt nya företeelser kan uppstå på ett språngartat sätt. Men numera lutar jag åt att sådant som medvetande och fri vilja knappast kan uppstå spontant i en värld som helt saknar dessa egenskaper. 

Det kom en intressant kommentar till artikeln, som reagerade på att jag var skeptisk till att "stenar kan förnimma":

”Spinoza säger (Epist. 62), att en sten som flöge genom luften skulle, om den vore utrustad med medvetande, tro att den flöge av sin egen vilja. Jag tillfogar endast, att stenen skulle ha rätt. Stöten är för den vad motivet är för mig "

- Schopenhauer

Schopenhauer har nog både rätt och fel här. Stenen har uppenbarligen inte samma grad av medvetande och fri vilja som människor. Möjligen har molekylerna i stenen en viss mikroskopisk rörelseförmåga som kan vara ett förstadium till vårt medvetande och vår fria vilja. 

I motsats till stenar så kan vi ha många olika motiv, vilka vi aktivt kan välja mellan. Att tro att vi inte har den förmågan är en lika orimlig tanke som den solipsistiska teorin om att världen består av mina förnimmelser och tankar. 

Materialism kontra idealism 10

 "Einsteins oavslutade revolution"

"Einstein´s Unfinished Revolution The Search for What Lies Beyond the Quantum" av Lee Smolin har en del frapperande likheter med C.S. Peirces tänkande, som förra inlägget handlade om. Både Peirce och Smolin har en kosmologi, som utgår från ett initialtillstånd av kaos och oordning, men som utvecklas till allt större ordning.

 För Peirce beror detta på en inneboende tendens till uppkomst av vanor. T.o.m. naturlagarna är vanor. Smolin framkastar en djärv teori i slutet av sin bok med samma resultat, men som utgår från tanken att dagens två dominerande fysikaliska teorier, relativitetsteorin och kvantmekaniken är ofullständiga beskrivningar av verkligheten och att det därför behövs radikalt nya utgångspunkter för fysiken.

Smolins bok handlar till större delen om varför kvantmekanikens relation mellan makroskopisk objekt, vilka .t.ex. har bestämda lägen och rörelsemängder å ena sidan och mikroskopiska objekt som i princip kan vara på flera ställen samtidigt. Övergången mellan dessa två "världar" sker genom mätning, varvid vågfunktionen "kollapsar" och resultatet av mätningen beskrivs av sannolikheter. 

Smolin menar att Niels Bohrs s.k. komplementaritetsprincip, att experimenten måste beskrivas på olika sätt beroende på vad man vill mäta, strider mot vad Smolin kallar "realism". Realismen, eller materialismen, som många icke-filosofer föredrar att kalla den, innebär att verkligheten existerar oberoende av vårt medvetande. 

Enligt Smolin har det hela tiden funnits "realistiska" alternativ till Köpenhamns-tolkningen och han går igenom dem en efter en i boken. Men det finns enligt honom tveksamheter hos dem, t.ex. i pilotvågsteorin och mångvärldsteorin. Det är därför han skisserar ett möjligt radikalt alternativ som skulle kunna förena relativitetsteorin och kvantmekaniken. 

En egenskap hos denna framtida teori skulle t.ex. kunna vara att tiden är fundamental, medan rummet är något sekundärt. Rummet byggs upp av ett närverk av individuella händelser, vilka har kausala, orsaksmässiga, relationer med varandra. Smolin tycks inte vara inspirerad av A.N. Whiteheads processteori, som byggde på händelser, utan av 1600-tals filosofen Leibnitz monadfilosofi. Monadernas vyer mot omvärlden motsvaras hos Smolin av information, som överförs mellan händelserna. I själva verket består världen av dessa "vyer", vilket motsägs av hans tidigare avståndstagande från att information skulle kunna vara helt omateriell.

En sak som jag tycker är oklar är Smolins inställning till kvantmekanikens sannolikhetskaraktär. Han verkar tro att den kan förklaras  genom att utgångsvärdena i en mätning aldrig kan vara exakta. Ungefär som kaosteorin, som via deterministiska lagar kan leda till väldigt  olika slutresultat. Det förefaller som att Smolin inbegriper determinismen i sin "realism", även om det inte sägs rent ut.

Materialism kontra idealism 9

 Pragmatisten Charles Sanders Peirce

Peirce är en av grundarna av den amerikanska pragmatismen, men hade också intressanta åsikter om t.ex. naturvetenskapernas logik, om existensen av en absolut slump, om hur Darwins evolutionslära borde utvidgas, m.m. Hans synpunkter på pragmatismen är inte speciellt intressant. Att innebörden i en teori kan likställas med  de praktiska verkningarna av teorin, är inte någon upphetsande kontroversiell ståndpunkt...

Det jag var intresserad av i läsningen av "Chance, Love and Logic, Philosopical Essays" var om han hade hittat en utväg ur dilemmat materialism kontra idealism. Han har ansetts vara materialist av vissa och idealist av andra! Själv kallade han sig monist. 

Hans uppfattning är inte speciellt klar, tycker jag. Jag översätter här  några stycken ur hans bok:

    "Den gamla dualistiska uppfattningen om det psykiska och materien, så framträdande inom kartesianismen, som två radikalt olika slag av substanser, kommer svårligen hitta försvarare idag. När man förkastar denna, drivs vi till någon form av hylopati [tanken att det materiella påverkas av det andliga, min anm.], annars kallad monism. Då uppstår frågan om fysikaliska lagar å ena sidan och psykiska lagar å den andra ska uppfattas som -

    (A) som oberoende, en doktrin som ofta kallas monism, men som jag skulle vilja benämna neutralism; eller,

    (B) den psykiska lagen är härledd och speciell, den fysikaliska lagen ursprunglig, vilket är materialism; eller,

    (C) den fysiska lagen är härledd och speciell, den psykiska lagen ensamt ursprunglig, vilket är idealism.

    Den materialistiska doktrinen tycks mig lika motbjudande till den vetenskapliga logiken som till sunt förnuft; eftersom den kräver av oss att anta att en en särskild sorts mekanism kan ha känslor, vilket skulle vara en hypotes absolut oreducerbar till förnuftet, - en yttersta oförklarlig regelbundenhet; medan det enda möjliga rättfärdigandet av någon teori är att den skulle göra saker och ting klara och rimliga.

    Neutralismen är tillräckligt utdömd av den logiska maximen känd som Occams rakkniv, d.v.s. att inte fler självständiga element ska antas än nödvändigt. Genom att placera de invärtes och utvärtes aspekterna hos substansen jämsides, gör den dem båda ursprungliga.

    Den enda begripliga teorin om universum är den objektiva idealismen, att materien är en försvagad mentalitet, då ingrodda vanor blir till fysikaliska lagar. Men innan detta kan accepteras måste den visas vara förmögen att förklara rummets tredimensionella natur, rörelselagarna och de allmänna kännetecknen hos universum, med matematisk klarhet och precision; för inget mindre än så borde krävas av varje Filosofi."

Peirce kunde tydligen inte helt ta ställning för någon av alternativen, även om han mest sympatiserade med den objektiva idealismen. Ett par andra kända anhängare av denna är ju Platon och Hegel. Någon "lösning" hade han inte på problemet, men hans vacklan mellan ståndpunkterna kan kanske ändå ge ledtrådar till en upplösning av dilemmat. 

Senare former av "monism" ville påskina att de var helt neutrala, men det gäller inte för Peirces definition ovan. Hans monism eller neutralism skulle jag vilja karakterisera som en dualism som är svår att skilja från Descartes. 

Materialism kontra idealism 8

 "Kristendomens väsen" av Ludwig Feuerbach

Feuerbach är väl mest känd idag för Marx kritik av honom i "Teser om Feuerbach". Feuerbachs  kristendomskritik hade stort inflytande på bl.a. Marx övergång från Hegels idealism till materialismen.  När man läser Feuerbachs stora verk om "Kristendomens väsen", så inser man att han inte bara var en sorts övergångsfigur mellan Hegel och Marx, utan en originell tänkare i sin egen rätt, väl värd att läsa idag. 

Marx kritiserade Feuerbach för att han utgick från individen och inte från samhället. Den kritiken känns något orättvis, men Feuerbachs kritik utgår från människors psykologi, vilket är en berättigad utgångspunkt. 

Ett viktigt begrepp i Feuerbachs religionskritik är begreppet artväsende, d.v.s. den mänskliga naturen, vilken är gemensam för människorna. Den idén har en lätt idealistisk klang, vilket inte hindrar att Marx i sin "De ekonomisk-filosofiska manuskripten" från år 1844 använder det här begreppet i stor utsträckning.

I Feuerbachs senare skrifter, där han fördjupar och utvidgar sin religionskritik  till en "framtidens filosofi" (se denna artikel) har det här begreppet lite mist sin vikt, liksom i Marx' senare skrifter. Feuerbach försöker införliva det positiva i religionen, känslorna och gemenskapen, i sin humanistiska filosofi. "If the divine qualities are human, the human qualities are divine." Det fanns nog alltid ett lätt idealistiskt drag hos honom. Han var i viss mån en föregångare till försöken att förena det "idealistiska" med materialismen.

Om nämligen materialismen ser det materiella som "död" materia, så är det svårt att förstå hur liv kan uppstå ur den. Det s.k. dialektiska språnget förklarar ingenting.