Pragmatisten Charles Sanders Peirce
Peirce är en av grundarna av den amerikanska pragmatismen, men hade också intressanta åsikter om t.ex. naturvetenskapernas logik, om existensen av en absolut slump, om hur Darwins evolutionslära borde utvidgas, m.m. Hans synpunkter på pragmatismen är inte speciellt intressant. Att innebörden i en teori kan likställas med de praktiska verkningarna av teorin, är inte någon upphetsande kontroversiell ståndpunkt...
Det jag var intresserad av i läsningen av "Chance, Love and Logic, Philosopical Essays" var om han hade hittat en utväg ur dilemmat materialism kontra idealism. Han har ansetts vara materialist av vissa och idealist av andra! Själv kallade han sig monist.
Hans uppfattning är inte speciellt klar, tycker jag. Jag översätter här några stycken ur hans bok:
"Den gamla dualistiska uppfattningen om det psykiska och materien, så framträdande inom kartesianismen, som två radikalt olika slag av substanser, kommer svårligen hitta försvarare idag. När man förkastar denna, drivs vi till någon form av hylopati [tanken att det materiella påverkas av det andliga, min anm.], annars kallad monism. Då uppstår frågan om fysikaliska lagar å ena sidan och psykiska lagar å den andra ska uppfattas som -
(A) som oberoende, en doktrin som ofta kallas monism, men som jag skulle vilja benämna neutralism; eller,
(B) den psykiska lagen är härledd och speciell, den fysikaliska lagen ursprunglig, vilket är materialism; eller,
(C) den fysiska lagen är härledd och speciell, den psykiska lagen ensamt ursprunglig, vilket är idealism.
Den materialistiska doktrinen tycks mig lika motbjudande till den vetenskapliga logiken som till sunt förnuft; eftersom den kräver av oss att anta att en en särskild sorts mekanism kan ha känslor, vilket skulle vara en hypotes absolut oreducerbar till förnuftet, - en yttersta oförklarlig regelbundenhet; medan det enda möjliga rättfärdigandet av någon teori är att den skulle göra saker och ting klara och rimliga.
Neutralismen är tillräckligt utdömd av den logiska maximen känd som Occams rakkniv, d.v.s. att inte fler självständiga element ska antas än nödvändigt. Genom att placera de invärtes och utvärtes aspekterna hos substansen jämsides, gör den dem båda ursprungliga.
Den enda begripliga teorin om universum är den objektiva idealismen, att materien är en försvagad mentalitet, då ingrodda vanor blir till fysikaliska lagar. Men innan detta kan accepteras måste den visas vara förmögen att förklara rummets tredimensionella natur, rörelselagarna och de allmänna kännetecknen hos universum, med matematisk klarhet och precision; för inget mindre än så borde krävas av varje Filosofi."
Peirce kunde tydligen inte helt ta ställning för någon av alternativen, även om han mest sympatiserade med den objektiva idealismen. Ett par andra kända anhängare av denna är ju Platon och Hegel. Någon "lösning" hade han inte på problemet, men hans vacklan mellan ståndpunkterna kan kanske ändå ge ledtrådar till en upplösning av dilemmat.
Senare former av "monism" ville påskina att de var helt neutrala, men det gäller inte för Peirces definition ovan. Hans monism eller neutralism skulle jag vilja karakterisera som en dualism som är svår att skilja från Descartes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar