G.E. Moore och medvetandet

I "Ett försvar för sunda förnuftet" skriver G.E. Moore att han vet att det är sant när han säger att "jag är medveten nu" eller att "jag ser någonting nu". Det är vad han kallar psykiska fakta, som alla (åtminstone icke-filosofer) kan instämma i ibland.

Men Moore är noga med att även om han vet att dessa påståenden är sanna, så är det inte säkert att ett annat, liknande påstående är sant. Nämligen att det faktum att jag är medveten nu också innebär att en viss händelse inträffar vid en viss tidpunkt med egenskapen att "jag är medveten nu". Moore begår alltså inte det misstag, som jag tycker många medvetandefilosofer gör, nämligen att okritiskt tala om mentala fenomen i samma termer som om fysiska företeelser. Till exempel om "mentala processer" och "mentala tillstånd".

Trots att ett antal påståenden om psykiska fakta är otvivelaktiga, så är det enligt Moore en helt annan sak, hur man ska analysera sådana påståenden. Moore försöker sig inte ens på det.

Däremot gör han tre olika analyser av påståendet "detta är en mänsklig hand", vilket också är omedelbart evident för honom. Men han finner ingen av analyserna tillfredsställande. Moore måste väl visa att trots att han tror på det sunda förnuftet så är han dock filosof! (Problemet grundas i, tror jag, att han menar att "detta" syftar inte på handen utan på det s.k. sinnesdatat som innehåller en "bild" av en del av handens yta. Ett gammalt misstag i den engelska empirismen... )