Det är inte det som står stilla, som behöver förklaras, utan det som förändras. Förändring kan man koka ner till rörelse hos tingen eller deras beståndsdelar. Friedrich Engels formulerade det som att "rörelsen är materiens existensform".
Det här var det sunda förnuftets syn på saken ända till en viss Galilei dök och påpekade att vila bara är ett specialfall av likformig rörelse, dvs rörelse "rakt fram" med konstant hastighet. Sådan rörelse behöver alltså inte heller förklaras. I avsaknad av krafter på en kropp fortsätter den för evigt på sin raka kurs. (Det finns ingen centrifugalkraft!)
Det som måste förklaras är den rörelse hos kroppar, som avviker från den likformiga rörelsen. Och sådana rörelser förklarade Newton med att en fysikalisk kraft verkar på dem. Newtons tre rörelselagar förklarar varför olika kroppars acceleration påverkas olika av samma kraft: de har en tröghet, s.k. massa, som skiljer dem åt.
Den tredje rörelselagen är mycket intressant och, tycker jag, överraskande. Den säger ju att om en viss kropp påverkar en annan kropp med en viss kraft, så påverkar den andra kroppen den första kroppen med en lika stor kraft, men i motsatt riktning! Man skulle kanske kunna se det som att det finns "dialektik", motsatsernas kamp, i mekanikens innersta hjärta.
Låt oss nu gå tillbaka till de gamla filosofernas tankar om rörelsen. Parmenides, som påverkade Platon, ansåg att det inte finns någon rörelse överhuvudtaget. Hans förnuft kunde inte acceptera att något kan ändras. Hur kan något vara på ett sätt enda stunden och på ett annat sätt i nästa stund? Det är helt enkelt ologiskt...
Parmenides lärjunge Zenon tänkte ut ett antal paradoxer som med förnuftiga resonemang bevisade att rörelsen är omöjlig. Akilles och sköldpaddan är väl den mest kända av dem. Det är utmärkande för den filosofiska idealismen att när verkligheten strider mot Förnuftet, så är det verkligheten som får vika.
Det som kan tyckas märkligt är att en filosofisk materialist som Engels faktiskt accepterade Zenons resonemang. Han förnekade inte verkligheten, men drog slutsatsen att den är motsägelsefull! Han skrev att en kropp som rör sig från punkt A till punkt B på sin bana i varje punkt "både är och inte är i denna punkt". Det är nästan exakt Zenons resonemang: en kropp som rör sig står stilla i varje punkt. Och en kropp som står stilla i varje punkt rör sig inte.
Nu har vi kommit till min poäng från del 1. Vårt förnuft, våra idéer, tankar och begrepp är fantastiska skapelser och motsvarar till en viss grad verkligheten. Men de kan lätt spela oss spratt. De är kreativa skapelser.
Nu tror jag inte att Engels enbart var påverkad av Zenon, utan inflytandet gick via Hegel. Materialisten Engels släppte aldrig riktigt Hegels idealistiska tänkesätt. Han trodde faktiskt att man kan förklara rörelsen utifrån "kampen mellan motsatser". Detta har inte mycket med vetenskap att göra och strider mot både Galileis och Newtons, liksom Einsteins fysik.
Hur ska man se på Zenons beskrivning av den omöjliga rörelsen? Ett sätt vore väl att helt enkelt säga att begreppet rörelse handlar om en förändring av en kropps läge mellan två tidpunkter. Frågan om den rör sig eller inte vid en bestämd, exakt tidpunkt är en meningslös fråga.
Men Förnuftet har ställts inför andra, ännu svårare gåtor, under filosofihistorien. Jag kan nämna t.ex. Immanuel Kants antinomier och en viss barberare, som endast rakade dem i byn som inte rakade sig själva. Fortsättning följer.
