Teknofeodalismen

 "Techno feodalism What  Killed Capitalism" av Yanis Varoufakis argumenterar för att kapitalismen som ekonomiskt system har avlösts av ett nytt system, "teknofeodalismen".  Har han övertygande argument för detta? Det är tveksamt.

Varoufakis beskriver stora förändringar av systemet vilka skett tidigare.  Viktiga vändpunkter var Införandet av Bretton Woods-systemet vid slutet av andra världskriget, Nixons avskaffande av dollarns koppling till guldet 1971,   kraschen på Wall Street 2008 och pandemin 2020, vilken enligt Varoufakis utlöste den teknofeodala eran.

Varoufakis har ju rätt i att det skett stora förändringar av kapitalismen sedan Marx publicerade Kapitalet 1867. Lenin ansåg t.ex. att systemet inträtt i ett nytt stadium, monopolkapitalism och imperialism. Men han överdrev det unika med detta nya stadium.  Den "fria konkurrensen" mellan företag ersattes kring år 1900  av globala monopol som dominerade ekonomin. Men som Anwar Shaikh hävdat. så fortsatte de  ekonomiska lagar som Marx beskrev i de tre banden av Kapitalet att gälla. 

Enligt Rosa Luxemburg stod valet mellan kapitalism och barbari. Men barbari är inte ett nytt ekonomiskt system utan betyder snarare kaos, undergång för den mänskliga civilisationen. Immanuel Wallerstein förutspådde kapitalismens slut utifrån systemteoretiska resonemang. Han förutspådde en "bifurkation", då kapitalismens skulle avlösa antingen av ett "bättre", jämlikare system eller ett "sämre", ännu mer ojämlikt och auktoritärt. Men han kunde inte förklara hur ekonomin i det dåliga alternativet skulle skilja sig från kapitalismens funktionssätt.  

Man skulle kunna tro att vi bara har ett terminologiskt problem. Att begreppet kapitalism kan definieras på olika sätt. Men jag tror inte att det är så enkelt. 

Varoufakis skriver att han utgår från  de klassiska ekonomerna  Adam Smith, David Ricardo, Marx, Keynes, J.K. Galbraith och Hyman Minsky. Hans "teknofeodalismens politiska ekonomi" i Appendix 1 har onekligen likheter med Marx teorier, men även väsentliga skillnader. De tre första ekonomerna hade en gemensam syn på varifrån de olika klasserna  får sina inkomster:  Arbetarna från  lönerna, industrikapitalisterna ur företagsvinsten ("profiten"), penningkapitalisterna från penningräntorna och jordägarna från jordräntan. Men alla dessa inkomster kommer ytterst ur det arbete som utförs av arbetarna. 

Den här klassiska  bilden  av kapitalismens ekonomiska struktur skiljer sig radikalt från dagens borgerliga "nyklassiska" nationalekonomi. I den produceras inte värdet  hos arbetsprodukterna av arbetet utan av både arbetet,  kapitalet och  jorden, varvid marknaden ser till att alla produktionsfaktorer får sin rättvisa del av kakan. Företagsvinsten är faktiskt kontroversiell i denna tradition och förklaras som monopolvinst, som jordränta. Penningräntan däremot ses som en legitim inkomst, som belöning för att avstå tillfälligt från konsumtion. 

Varoufakis tes är att under teknofeodalismen har olika typer av ränta tagit över (industri-)profitens roll Marknaderna  har ersatts av algoritmer som styr vinsterna från de producerande kapitalisterna till inkomster för teknokapitalet, "molnkapitalisterna". Kapitalisterna har blivit "vasaller" under en ny härskande klass. 

Men Varoufakis hävdar faktiskt att det är profiterna från den traditionella kapitalistiska sektorn som teknokapitalisterna lägger beslag på. Det finns ingen radikalt ny inkomstkälla som skulle ha uppstått. Därför skiljer sig denna nya fas av systemet inte från den tidigare uppkomsten av ett finanskapital. Kapitalismen har blivit mer parasitär, men den har inte upphört.  Varoufakis tror  att den faktiskt blivit ännu mer krisbenägen än tidigare!

Panpsykism och kvantinformation

Jag har i tidigare artiklar tagit upp panpsykismen som filosofi, idén att medvetandet är en fundamental ingrediens i Universum. Medvetandet kan alltså inte reduceras till något fysikaliskt. 

Det finns dock olika varianter av tanken. En mer idealistisk och dualistisk variant menar att medvetandet finns överallt och att det är primärt i förhållande till materien. Jag har varit inne på en monistisk variant, för vilken grader av medvetandet finns t.o.m. som en egenskap hos elementarpartiklarna. 

Fysikern Federico Faggin däremot kritiserar i en youtube-video den panpsykism, som bygger på klassisk fysik. Enligt en tolkning av den moderna kvantfältteorin finns inga fria partiklar, utan de är en sorts vågfenomen som uppstår i kvantfält. Därför knyter han medvetandet till själva kvantfältet. 

Faggin har intressanta idéer även om viljans frihet, vilken han knyter till kollapsen hos  den kvantmekaniska vågfunktionen. Men det framkommer att det återstår en del att utveckla i hans teorier. På slutet blev jag lite undrande inför hans referenser till de gamla Vedaskrifterna och tankarna på alltings enhet. Återigen visar det sig hur lätt panpsykismen glider över i idealism och religion. 

Han har ett tveksamt resonemang som går ut på att alla vetenskaper måste liksom matematiken utgå från axiom. Något måste från början antas vara sant. Men inte nog med det - det måste vara självklart också. Och insikten att "jag är medveten" är självklar. 

Faggin tog på en fråga helt avstånd från den kognitive psykologen Donald Hoffmans ännu mer idealistiska variant av panpsykismen. För Hoffman tycks bara medvetandet finnas, trots att han motiverar det med darwinistiska resonemang! Utvecklingen gör att arterna blir mer "lämpade", men det betyder inte alls att deras representation av verkligheten behöver likna denna... 

Zenons paradoxer

 Jag polemiserade i ett inlägg från februari 2009 mot Zenons bevis för att rörelse inte kan existera. Hans logiska bevis håller inte, ansåg jag. Men hans bevis innehåller också indirekt en intressant kritik av begreppet kontinuitet.

Zenons bevis bygger på att en rörelse kan beskrivas med en till synes kontinuerlig linje, d.v.s. en linje utan avbrott. Det är den vardagliga betydelsen, inte den nutida matematiska, som vi kan lämna därhän. Hur kommer man från linjens start till dess slut? Jo, man måste komma förbi mittpunkten. Och sedan måste man komma förbi mittpunkten på den andra halvan av sträckan. Och så vidare...

Men det betyder att Zenon utgår från att en linje består av ett antal diskreta punkter! Men punkter har ingen utsträckning. Därför finns det ett oändligt antal punkter på linjen. Det finns ingen "sista punkt" före slutpunkten. 

Ett svar på Zenons argument skulle då kunna vara att han felaktigt har  reducerat något som är kontinuerligt till en summa av skilda enheter. Att det kan göras matematiskt, med tankens hjälp, betyder inte att det är fysiskt verkligt.

Det finns fysiker idag, som tror att rumtiden är konstruerad av mer grundläggande enheter. Medan andra fysiker, som Roger Penrose, anser att Einsteins gravitationsteori, som utgår från en kontinuerlig rumtid, fortfarande gäller och att den är mer grundläggande än kvantmekaniken "korniga" värld. 

Goff och panpsykismen

 Det finns ett par intervjuer på Robinsons youtube-kanal om panpsykismen som filosofisk riktning med filosofen Philip Goff. Se bl.a. här. De tre huvudsakliga riktningarna när det gäller kropp och själ-problemet brukar vara materialism, idealism och dualism. Goffs variant av panpsykism skulle jag nog vilja föra in under idealism-paraplyet. Men han har en del intressanta invändningar gentemot materialismen, så jag skulle inte vilja avfärda honom helt som idealist.

Materialismen, eller "fysikalismen", som Goff kallar den hävdar att det materiella kommer först och att det mentala är en en produkt av det, ett s.k. emergent fenomen. Den vanliga varianten av den dialektiska materialismen är ett exempel på detta. Goff menar att det är tvärtom, att det är det mentala som kommer först. Där är han helt klart en idealist. Han hyllar dessutom Bertrand Russels "neutrala monism", som var en förklädd idealism. 

Men Goff är enligt min mening också dualist, därför att han skiljer så skarpt mellan det fysiska och det mentala. Han är kritisk mot dualismen hos  Descartes som skrev om två helt olika "substanser", det materiella och det mentala, vilka existerar parallellt med varandra men ändå påverkar varandra.

Goff betraktar Galilei lite som en skurk, som visserligen startade den naturvetenskapliga revolutionen, vars resultat Goff helt accepterar, men som förkastade det subjektiva som icke-tillhörande den fysiska världen. Ljud och färger fanns inte objektivt utan var enligt Galilei "sekundära kvaliteter" vilka uppstår i hjärnan. Det vetenskapen ska ägna sig åt är endast det som kan beskrivas kvantitativt. Men det är dags enligt Goff att acceptera det subjektivas existens. Det går inte att förklara det subjektiva med hjälp av matematikens ekvationer. Så långt tycker jag man kan hålla med honom.

Den Goffska panpsykismen hävdar att de partiklar som materien består av har psykiska egenskaper, rudimentärt medvetande och en rudimentär vilja. Jag har ju också varit inne på sådana tankar. Men jag tror att det som fysiken utifrån beskriver som "krafter"  kan ha ett "förstapersonsperspektiv". Varje fall organismer på låga utvecklingsnivåer kan med rätt stor säkerhet sägas ha sådana primitiva medvetanden. Hur det är med atomer är betydligt mer hypotetiskt förstås. Och vi lär aldrig få veta om det är så. Men denna form av panpsykism tror jag mer på än Goffs idealistiska variant. 

Goff erkänner att det finns en del problem med panpsykismen.  Hur uppstår t.ex. det mänskliga medvetandet, som ju är knutet till en hel kropp med biljoner med celler? Men detta s.k. kombinationsproblem borde vara lättare att lösa så småningom om man behåller fysikens och biologins tredjepersonsperspektiv som grund. 

I Goffs senaste bok spekulerar han bl.a. om hela universum har ett medvetande och ett mål! Spännande tanker, som jag hoppas återkomma till-

Mer om dialektiken

 Här kommer lite fler reflektioner om artikeln, "What is the Dialectical Materialist Ontology". 

"Objective dialectics, i.e., the dialectical materialist ontology, first and foremost holds that the world is dominated by change and interconnection,...". Det är ok så här långt. Men sedan följer sådant som Engels-citatet att "rörelsen själv är en motsägelse", m.m.

 "These are the basic premises of dialectics pertaining to the ontological constitution of the world.","these central premises make it an ontology of becoming, not being. Insofar as being is understood as an unchanging, pure, universal substratum, it is rejected as an explanatory category. If being, however, is understood as a constant “coming-to-be and ceasing-to-be,” that is, if it is understood as becoming, then it can be sustained as a foundational category in a dialectical materialist ontology" 

Dessa  citat visar hur hegeliansk den här tolkningen är. Att bolla med relationerna mellan de mest generella begreppen som "vara" och "bliva" är ju den metod som Hegel använde som utgångspunkt för sin Logik. Ontologi inom filosofin handlar ju om vad som finns. För materialister är det empiriska undersökningar som gäller, inte begreppsanalyser av detta slag.

En intressant fråga är vad som är orsaken till rörelse och förändring. Det alltför enkla svaret hos dem som är influerade av Hegel, är att det är motsägelsen inom tingen, som driver förändringarna. Motsägelser finns mellan olika tankar om tingen, knappast inom tingen själva. 

Konventionellt om dialektik

 

Följande artikel med rubriken "What is Dialectical Materialist Ontology" ger en ortodox tolkning av den "marxistiska" dialektiken. Bristen med den är att den utgår från att den materialistiska dialektiken var färdig  efter Marx och Engel och att den inte har behov av att utvecklas. 

Visserligen handlar ett stycke om Maos "Om motsättningar", men artikeln missar hur ny Maos tolkning var jämfört med 1800-talsversionen och likaså att Mao behöver vidareutvecklas. 

Ett problem med den traditionella "marxistiska" dialektiken är att den sammanfattades i de tre dialektiska "lagarna", motsatsernas enhet och kamp, kvantitetens övergång i kvalitet och negationens negation. Både Lenin och Mao såg den första lagen som den viktigaste. Mao ansåg t.o.m. att de två senare endast är tillämpningar av den första lagen. 

Artikeln påpekar att dessa tre lagar endast var exempel på den uppsjö av kategorier, som Hegel utvecklade i sin Logik. Man kan fråga sig varför Marx och Engels valde ut just dessa tre.  Oavsett varför, så det är ett tecken på att de avvek från Hegels Logik, vilket strider mot citatet från artikeln att de påstås ha skrivit att Hegel beskrev alla de dialektiska lagarna, även om han mystifierade dem.

Ett problem med att  plocka ut bara tre av Hegels kategorier är att man kan få för sig att allting kan innefattas i dessa. Och väljer man också att reducera dem till en, lagen om motsatsernas enhet och kamp, så blir resultatet så allmänt att det inte förklarar någonting. Den dialektiska metoden blir därmed värdelös.

Man skulle kunna säga att problemet har att göra med motsättningen mellan det abstrakta och det konkreta.  Artikelförfattaren anser att det abstrakta kommer före det konkreta. Jag menar att det är tvärtom. Han kanske tänker på Marx beskrivning av hur en teori ska framställas, där Kapitalet är ett exempel som utgår från abstrakta förhållanden och stegvis blir mer och mer konkret. Men det gäller inte för forskningsprocessen, som  måste börja med det konkreta, vilket Marx också hävdade. 

Till skillnad från en känd sentens att "dialektiken är metoden och materialismen är innehållet", så är det snarare tvärtom. Materialismen i den dialektiska materialismen är att utgå från fakta. Materialismen säger inget om innehållet. Inget om "materia", atomer, elementarpartiklar, energi, m.m. Dessa är sådant som vetenskapen sysslar. 

Jag reagerar också mot artikelns tes att den dialektiska materialismen är en "världsåskådning". Visst har den uppfattats så. Men jag ser ingen anledning för "vetenskapliga socialister" att ta ställning till frågor som de om livets mening, Guds existens m.m. 

"Medvetandets evolution" av Daniel C. Dennett

"Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution."  av Daniel C. Dennett

 Dennett är känd för sin "materialistiska" syn på medvetandet. Han kallar medvetandet  en "användarillusion". Jag instämmer stort sett i Lars Bergströms kritiska recension av Dennetts senaste bok i Filosofisk tidskrift. 

"Menar Dennett att vi inte har några upplevelser, att det är en illusion att vi har upplevelser. Eller menar han att vi har upplevelser, men att de upplevelser vi har är illusioner, alltså att det vi upplever inte är verkligt." 

"En tredje möjlighet, egentligen en variant av det första alternativet, är att upplevelser visserligen finns, men att de inte är de subjektiva fenomen vi vi tycker att de är, utan enbart neurologiska händelser och tillstånd i hjärnan. Alltså något objektivt, fysikaliskt."

Efter att ha läst  boken håller jag  med Bergström om att Dennett är oklar på denna punkt. Men kanske Dennett faktiskt inte har en bestämd ståndpunkt i denna filosofiska fråga. Trots att han flera gånger påpekar att han är filosof till yrket! Bokens syfte är, som titeln säger, att beskriva hur medvetandet uppstått som ett resultat dels av den biologiska evolutionen, dels den sociala, kulturella "evolutionen". Den senare som ett resultat av "memernas" angrepp på våra hjärnor.

Slutresultatet av denna evolution, medvetandet, är dock inte vad Descartes trodde, en immateriell själslig materia, res cogitans, skild från den fysiska materien. Så långt är det lätt att hålla med Dennett. Han är noga med att poängtera att han anser att medvetandet faktiskt  existerar, i princip endast hos människan. Där står han på samma sida som Descartes! Men den existerar som en illusion.

Dennett distanserar sig alltså från den mest reduktionistiska materialismen. Olika organismer har olika "manifesta bilder" av omvärlden, beroende av vilka behov de har i kampen för tillvaron, och av vilka sinnen de använder. Fladdermöss och hundar använder andra sinnen än synen, som är människans viktigaste sinne. Är det bara detta Dennett vill säga? Att olika organismer upplever omvärlden på olika sätt och bara är medvetna om olika snitt ur verkligheten, betyder ju inte att upplevelser och medvetande inte skulle existera? Som illusioner fyller de ju en funktion.

Dennett tar naturligtvis avstånd från det kristna argumentet att den avancerade designen som finns i naturen, måste vara resultatet av en intelligent designer, Gud. Men han erkänner att det finns ett stort mått av design hos växter och djur. Men det är en design, som inte är intelligent, utan oavsiktlig, ett resultat av de lagar som Darwin upptäckte.  Vid en viss tidpunkt uppstår det verkliga intelligenta designers, d.v.s.  i stort sett bara människor. Man väntar sig när man läser boken att han ska förklara hur detta är möjligt. Men det säger han inget om. 

Om han föresatt sig att skingra mysteriet om medvetandets uppkomst, så blir man besviken. Gåtan kvarstår.