onsdag 15 juli 2009

Cogito, ergo sum

Hegel påpekade i sin encyklopedi att Descartes berömda sats, "Jag tänker, alltså finns jag till" inte är ett bevis, som man brukar anta. Utan snarare ett axiom, som man har omedelbar visshet om, och som man kan använda som en utgångspunkt för vidare resonemang.

Ordet "alltså" i satsen pekar mot att det handlar om en slutledning. På Descartes tid var det den aristoteliska syllogismen som gällde inom logiken. "Alla män är svin, Pelle är en man, alltså är Pelle ett svin" är en giltig syllogism (trots att en av premisserna ju kan diskuteras). "Jag tänker, alltså finns jag till" är ingen syllogism, eftersom den syllogistiska "mellantermen" saknas!

Descartes skrev faktiskt själv att om man skulle formulera tankegången som "Allt som kan tänka finns till, jag tänker, alltså finns jag till", ja då får man en syllogism, och ett "bevis". Men för Descartes var den nya premissen tvärtom en följd ur "jag tänker, alltså finns jag till".

Om min existens är säker för mig, är då inte min kropps existens, andra människors existens, min omvärlds existens lika säker för mig? Varför behövde Descartes ta omvägen via Guds existens för att nå fram till övertygelsen om omvärldens existens?

Min kritik av Kants vederläggning av den subjektiva idealismen var därför kanske för hård. Man kan se Kants poäng som att vi kan vara lika förvissade om "tingens" existens som om våra subjektiva tankars existens. Hans försök att framställa sitt resonemang som ett regelrätt bevis tycker jag nog var misslyckat liksom Descartes "bevis".

Descartes anses vara den som införde den djupa klyftan mellan tänkande och fysisk verklighet i västerländsk filosofi. Då är det ganska ironiskt att, hans berömda sats faktiskt postulerar en identitet mellan tanke och existens. (Eller som Hegel uttrycker det, mellan Idé och vara.)

7 kommentarer:

  1. Jo, att vi finns till är ju inget man bör behöva bevisa egentligen, men det är ju i detta axiom, eller bevis, som filosofin bör ta sin början i min mening.

    Själv är jag skeptisk till påståendet "jag tänker", det är något som definitivt går att tvivla på. Däremot går det inte att tvivla på att jag upplever, det är därför jag kallar min blogg sentio ergo sum.

    SvaraRadera
  2. Att "jag" finns är naturligtvis säkert till 100% men jag vet ju inte vad "jag" är. Jag kan ju vara en rymdvarelse som hallucinerar eller vad som helst.

    Min kropps existens och omvärldens existens är inte alls lika säkert och något jag kan tvivla på.

    Jag upplever att materialismen går ut på att man bör tvivla på att man finns i mer än två sekunder och detta påverkas jag av. Det kan förklara en del av de problem jag har med materialismen.

    Det är ganska populärt att säga att det persistenta jaget är en illusion t.ex. Vad betyder det? Att jag är död om två sekunder?

    I en sådan värld kan det inte finnas någon kunskap, jag måste ju tro att jag finns och att världen är som den verkar vara för att jag ska kunna ha kunskap.

    Att Descartes tog Gud till hjälp för att etablera denna kunskapsgrund kan jag verkligen sympatisera med.

    SvaraRadera
  3. Det finns som jag ser en negativ tradition inom filosofin att vilja uppnå fullständig visshet, som nog Descartes kan sägas vara en förgrundsgestalt för. Metafysikerna har inte motstått tidens tand (vetenskapens framsteg). Exempel: Leibniz. Medan skeptikerna hamnat i ett ofruktbart tvivel på det mesta. Exempel: Hume.

    SvaraRadera
  4. Det finns så många sorters filosofier, inklusive materialismvarianter. En del av dessa är svåra att ta på allvar. T.ex. den s.k. radikala materialismen som säger att det enda som finns är materia, och att medvetande är en illusion. Men detta är ju en tanke! Eller att min kropp inte existerar - om jag tror det så slutar jag rimligen äta! O.s.v.

    SvaraRadera
  5. Jag behöver inte fullständig visshet, men jag frågar mig helt ärligt om det är vettigt att tro att man existerar mer än två sekunder.

    Dessa tvivel är väl av det intellektuella slaget och har ännu inte fått någon effekt i vardagen, som tur är.

    Jag tror det är ett enormt metafysiskt problem att hävda att man har en identitet genom tiden. För mig tyder det i så fall på att vi är något slags själsobjekt, eller egoobjekt, något annat sätt att lösa problemet har jag inte kommit på.

    SvaraRadera
  6. Popper tycks mena,vad jag förstår, att det är minnet som orsakar känslan av identitet. Det var väl också Lockes åsikt. Sen finns det väl också ett gammalt filosofiskt problem överhuvudtaget i hur något som förändras kan förbli detsamma. Jag vet t.ex. att mina åsikter har förändrats radikalt i vissa avseenden under årens lopp, trots att jag betraktar mig som samma person.

    SvaraRadera
  7. Om du är samma person så måste det finnas något som inte har förändrats.

    Popper menar att minnet är viktigt men han snackar också om att jaget är ankrat i värld 3 på nåt sätt. Han är inte tydlig på den punkten.

    Popper skriver om ett tillfälle då man vaknar tvärt av nåt ljud t.ex. Ibland kan man då vara väldigt förvirrad och det tar ett tag innan man vet vad som händer.

    Popper menar då att i det första ögonblicket när man vaknar och man inte har några "laddade" minnen så kan man inte sägas vara ett "jag". Men för mig är det helt absurt.

    Jag tänker tvärtom, det är när man är utan minnen som själva essensen av jaget finns, för visst kan man tänka sig att någon/något upplever utan minnen?

    Jag skrev om Locke:

    http://sentioergosum.wordpress.com/2009/01/04/john-locke-jaget-som-minne/

    SvaraRadera