Aristoteles, allmänbegrepp och definitioner

I Penguinupplagan av "The Metaphysics" argumenterar Aristototeles för att allmänbegrepp, universal på engelska, inte kan vara substanser, d.v.s. existera självständigt. Samtidigt sägs en djur- eller växtart vara substans. Hur går det ihop? En art brukar ju uppfattas som ett allmänbegrepp.

Aristoteles skiljer mellan art och släkte (species respektive genus). Begreppet "häst" betecknar en art, en form, medan "djur" betecknar ett släkte. Arten betecknar vad den enskilda individen är, dess utmärkande egenskaper. En individuell häst är en häst oavsett att det finns andra individuella hästar med samma egenskaper. Däremot är "djur" ett samlingsbegrepp som betecknar olika sorters djur, som råkar ha vissa gemensamma egenskaper, och därför kan grupperas under samma beteckning.

Aristoteles syn på definitioner är att de dels talar om vilket "släkte" en företeelse ingår i och dels vilken egenskap som utmärker den genom att inskränka släktets omfång. Arten människa definieras t.ex. som ett djur med två ben. Man kan därför bygga långa kedjor med definitioner, som specificerar mer och mer inskränkta varelser. En afrikan t.ex. skulle kunna definieras som en människa med svart hy. Men i en sådan kedja har arten, t.ex. människan en särställning. En individuell människas form är arten människa. Aristoteles var inte rasist. Men jag kan inte se att han hade någon förklaring för artens särställning utifrån sitt definitionsbegrepp.

Linné använde som bekant Aristoteles sätt att klassificera och definiera i sin systematik av växt- och djurvärlden. Anledningen till att det går så bra att dela in växter i arter, släkten, familjer, klasser o.s.v är att de faktiskt är släkt med varandra. Begreppet djur motsvarar alltså inte bara en godtycklig samling djurarter utan också en gemensam förfader. Aristoteles släkter, genus har alltså en gång varit arter, species. Men det kände han inte till!

Aristoteles definitionsbegrepp skiljer sig från dagens. Det handlar inte om att införa ett nytt, kortare namn på en längre beskrivning. Inte heller om att förtydliga vad som menas med ett ord. Istället beskriver den viktigaste typen av definition "formen" på ett ting, d.v.s dess väsentliga egenskaper. En sådan definition kan bara komma fram som resultatet av en undersökning. Den kan inte vara utgångspunkten för den. Därför skjöt Karl Poppers kritik över målet, när han menade att Aristoteles allmänna lära om definitioner utgjort ett stort hinder för vetenskapens utveckling. Den klassificerande typen av definitioner däremot tillhör inte det som stått sig bäst.

Aristoteles, form och materia

Enligt Aristoteles är alla ting sammansatta av materia och form. Tingen består av materia av en viss form. Kan man som Platon trodde, separera formen från materien? Nej, inte i verkligheten, bara i tanken. Därför var Aristoteles en materialist, precis som Demokritos. Atomerna hade ju enligt Demokritos olika former, faktiskt av oändligt många sorter. Därför bör Demokritos fysik ha gått väl ihop med Aristoteles filosofi. I Aristoteles "Metafysik" är det ju Platon, inte Demokritos, som gång på gång kritiseras.

Ett vanligt exempel på sammansättningen av materia och form är i "Metafysik" statyn. Om den är av brons, så är materien helt enkelt brons, medan formen är utseendet hos den person som statyn föreställer. Skillnaden är enkel, så länge vi inte ställer frågor om bronsets inre struktur, som ju är en legering av koppar och tenn. För att "förstå" koppar och tenn i sin tur, måste vi ta hjälp av atomteorin. Den enkla formeln "materia och form" är alltså bara en första ansats till en vetenskaplig teori om fysiska ting.

Aristoteles var som vetenskapsman i första hand biolog, och därmed intresserad av skillnaderna mellan de olika växt och djurarterna. Ett exemplar av en djurart är en enhet bestående av form och materia. Det är inte en enkel summa av kroppsdelar. Om man hugger av ett ben på djuret, så slutar det fungera som levande ben. Individen är alltså en odelbar helhet, och motsvaras av en form, djurets "själ". Själen är inte som man senare föreställt sig, något som är skilt från kroppen, utan immanent i det, dess inneboende natur. I biologin är alltså formeln form-materia inte så tokig som utgångspunkt för biologins vidare utveckling. Ett djur är en oerhört komplicerad organism, men den "holism" som Aristoteles pekade på, kan man aldrig bortse ifrån.

I distinktionen form - materia handlar det alltså inte enbart om den geometriska formen, utan snarare om det som idag kallas struktur. Alltså vilka är beståndsdelarna hos individen och hur är de relaterade till varandra? Men också frågan om vad som styr dessa beståndsdelars beteende och förändring, och vad som håller ihop det hela. Därmed kommer man in på de fysiska och kemiska lagarna, vilka också behövs för förståelsen.

Materiens roll för Aristoteles var att särskilja olika individer av samma art från varandra: dessa är av samma form men har olika materia. Materien är nödvändig för tingens separata existens.

Materia är av olika slag, brons, trä, luft, eld o.s.v..Dessa kan omvandlas till varandra, men i botten av en omvandlingskedja såg Aristoteles en odifferentierad materia utan egenskaper, som bara existerar potentiellt. Det här var ju förstås spekulationer, men kommer nära synen på energi i den moderna fysiken, som ju också kan omvandlas mellan olika energislag, inklusive massa.

Aristoteles, "Metafysiken" och tingens väsen

Hugh Lawson-Tancreds engelska översättning från 1998 av "Metaphysics" är en underhållande och spännande filosofisk thriller. Översättaren varnar visserligen i förordet att tolkningen av den klassiska grekiskan till nutidsengelska inte räcker för den akademiske forskaren, som är ute efter exakt hur Aristoteles tänkte. Men man får en god bild av de problem filosofen brottades med, och hur han resonerade och argumenterade för olika lösningar av de filosofiska problem han listar i boken.

Grundproblemet som avhandlas i "Metafysiken" är frågan om substansen, d.v.s. vad är det som finns till i sig och inte är beroende av existensen av något annat. Varför ställer man sig en sådan fråga? Jo, bakgrunden är Platons idealistiska teori att tingen i vår föränderliga värld är avbilder av "formerna" i en annan oföränderlig perfekt värld, som finns utanför tid och rum, idévärlden. För Platon är substansen i Aristoteles mening just dessa eviga idéer, eller former. Det är denna teori som "Metafysiken" är ett enda långt angrepp på.

Men hur kom Platon fram till en så bisarr teori som läran om idévärlden? Ett tillvägagångssätt är att fråga sig varför t.ex. individer i en djurart liknar varandra. Finns det något sådant som en art Häst, och inte bara individuella hästar? Om man erkänner att det finns en art Häst vid sidan om de individuella hästarna, kanske som en sorts mall för dessa, så är vi redan ganska nära Platons uppfattning. Och vi berör därmed ett filosofiskt tvisteämne som hett debatteras ännu idag. "Antiessentialisterna" är motståndare till Platon och förnekar att det finns en allmän egenskap vi skulle kunna kalla "hästhet" . Men de är även motståndare till Aristoteles! Ett exempel på en utförlig argumentation för antiessentialismen (eller nominalismen som är en äldre beteckning) kan man hitta i Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender". Popper attackerar där både Platons och Aristoteles "essentialism".

Aristoteles förnekade alltså inte att det finns en allmän egenskap eller "form", hästhet, som innehas av individuella hästar. Men till skillnad från Platon, ansåg han inte att arten Häst finns separat från de enskilda hästarna, utan arten Häst är immanent, inneboende, i varje häst.Det här är avgörande! Aristoteles var alltså i grunden en materialist, inte en idealist som Platon - i motsats till den vedertagna uppfattningen, som utgående från Aristoteles syn på materien förklarar honom för en nästan-platonsk idealist. Nästa gång tar jag upp denna Aristoteles uppfattning som går ut på att alla ting är en förening av form och materia.

Alltså: enligt Aristoteles är det de individuella hästarna som finns till. Dessa har en hästnatur, en essens eller "väsen" (gammalt mossigt klingande ord), som är inneboende i dem, men som inte finns utanför dem som separata väsen. Utifrån dagens naturvetenskap är hans teori fullt förståelig. Orsaken till att hästar liknar varandra är att deras DNA är så gott som identiskt, vilket leder till kroppar som liknar varanda. Ett annat exempel: vattnets "väsen" är att bestå av molekyler med två väteatomer och en syremolekyl. Det går alltså att på vetenskaplig väg komma fram till vad som "gör hästar till hästar" och "gör vatten till vatten". Aristoteles uttrycker detta tingets väsen som "what-it-was-to-be-that-thing". Men för att beskriva detta väsen menar han att man kan ge en definition som utgår från vad som skiljer arten från släktet. Detta klassifikatoriska tänkande som vi känner från Linnés namngivning av växter och djur, har sina för- och nackdelar, och det återkommer jag till.

Aristoteles trodde att arterna är oföränderliga, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Darwins utvecklingslära bevisades ju vetenskapligt först ett par tusen år senare. Filosofiskt var det först Hegel som beskrev föränderliga "väsen".