Till att börja med kan det vara intressant att konstatera att Aristoteles behandlade rummets och tidens problem inte i sin "Metafysik", utan i sin "Fysik". Och rimligen är det också där dessa frågor hör hemma, även om filosoferna länge betraktade dessa frågor som "sina". Efter Einstein har fysiken tagit över. Filosofer kan för all del ställa frågorna men besvara dem kan bara naturvetenskapen göra någon gång.
En filosof för vilken tids- och rumsuppfattningen var avgörande var Immanuel Kant. När man tar del av Aristoteles tankar ser man hur tvivelaktig Kants idé var att människan inte kan tänka sig den empiriska verkligheten utom i rummets och tidens "aprioriska åskådningsformer". Kant ansåg ju därför att rum och tid inte har en objektiv existens oberoende av oss.
Aristoteles däremot resonerar på ett konkretare sätt. Begreppen "tid" och "rum" hade ännu inte förvandlats till de abstraktioner de är idag. Istället för att resonera om "rummet" frågade han sig vad platsen där ett ting finns är för något. Svaret han kom fram till var ungefär att det är den gräns som den materiella omgivningen har mot tinget. Denna uppfattning blir mer begriplig mot bakrund av att han ansåg ett tomrum vara omöjligt, vilket han enligt de senaste teorierna hade rätt i. (Fast av fel orsaker - han utgick ju från sin egen teori om rörelse, vilken Galilei omkullkastade.)
Einstein beskrev uppkomsten av rumsbegreppet ur observationen av behållare som inte innehåller föremål. Man kan ju tänka sig att all luft m.m. har pumpats ur behållaren. Nästa steg är att göra behållaren större och större och till till slut ta bort väggarna hos behållaren. Och simsalabim - slutresultatet är det vi kallar Rummet. Det här är onekligen en rätt komplicerad och hypotetisk process. Om vi istället tänker oss två behållare som rör sig i förhållande till varandra så börjar det bli riktigt knepigt: handlar det här om två "rum" som rör sig? Eller om det bara ska antagas finnas ett Rum, vilka objekt ska betraktas som stilla och vilka ska betraktas vara i rörelse?
Det finns alltså frågor man kan ställa sig om begreppet "rum", som inte är så självklart som vi inbillar oss. Och Aristoteles har ställt några sådana frågor. Intressant är då att hans utgångspunkt är klart materialistisk. Han utgår från tingen, inte från abstraktionerna.
Tiden behandlas på ett lika "materialistiskt" sätt. Tiden är, säger han, en aspekt av förändring. Den är dessutom av kvantitativ natur. Han resonerar också kring uppdelningen av tiden i förfluten tid, "nuet" och framtiden och jämför med punkter på en linje. Förvånansvärt moderna tankar med andra ord. Frågan är om inte de fysiker som nuförtiden kläckt hypoteser om att tiden skulle bestå av en sorts primitivare "stoff", skulle kunna ha nytta av att ta del av Aristoteles idéer.
För det mesta bör nog filosoferna inte ens ställa frågorna. Vad de bör göra är att analysera om en viss utsaga hör till naturvetenskapernas domäner eller inte, och om den gör det bör de omedelbart hänvisa den dit. Som Wittgenstein sa: "Die richtige Methode der Philosophie wäre eigentlich die: Nichts zu sagen, als was sich sagen lässt, also Sätze der Naturwissenschaft - also etwas, was mit Philosophie nichts zu tun hat".
SvaraRaderaIntressant synpunkt, men jag håller nog inte med. Naturvetenskapen växte ju fram ur "naturfilosofin" och gränsen mellan dessa är nog inte så knivskarp som Wittgenstein ansåg. Jag förmodar att citatet är hämtat ur Tractatus Logico-Philosophicus, som han och de flesta senare tog avstånd från. Men de gjorde det enligt min mening av fel anledning. Enligt Tractatus är kunskapen en avbildning av verkligheten - en materialistisk idé som i grunden är riktig, men som idealisterna naturligtvis tar avstånd. från. Det felaktiga i Tractatus var snarare synen att sanna påståenden är påståenden om "hårda fakta". Medan verkligheten snarare består av processer, där begreppen aldrig helt kan beskriva de företeelser som kan abstraheras ur dessa processer.
SvaraRadera