Vad är det för fel på den dialektiska materialismen?

Jag har tidigare hävdat i denna blogg att den vettigaste av de världsbilder, som formulerats av filosofer, är den dialektiska materialismen. Både materia och medvetande existerar, men materien kommer först och medvetandet är avhängigt materien. Materien är mer eller mindre komplicerad och det sker en utveckling från lägre till högre former av denna.

Argumentet för detta påstående är enkelt: den dialektiska materialismen stämmer bäst med vad vi vet i form av vardagliga erfarenheter och med med vetenskapernas nuvarande läge.

Då uppstår frågan: varför är det så få som säger sig vara dialektiska materialister? Orsaken är, tror jag, delvis en ren tillfällighet och den är politisk. Den dialektiska materialismen formulerades först av Karl Marx och - oberoende av honom - av den socialistiske arbetaren Joseph Dietzgen. Förenklat kan man säga att båda kombinerade Hegels dialektik med Feuerbachs materialism till en syntes. ("Förenklat" därför att dialektiken måste ändra karaktär när blir materialistisk istället för idealistisk.)

Den dialektiska materialismen blev alltså från början uppfattad som en beståndsdel i marxismen, en politisk rörelse med målet att ersätta kapitalismen med "kommunism". Arnold Ljungdal har en intressant kommentar om detta i sin "Marxismens världsbild". Borgerliga tänkare såg enligt honom marxismen som en lejonkula dit alla spår ledde av det bästa som borgerligheten åstadkommit teoretiskt: den tyska filosofin, den engelska politiska ekonomin (Adam Smith och David Ricardo) samt de franska historikerna (som skrivit om klassernas betydelse för samhällsutvecklingen). Inga spår leder bort från denna revolutionära "lejonkula" och därför tvingades de borgerliga tänkarna till ett svårartat tankemässigt förfall. Inom filosofin gick man tillbaka till Kant, eller försjönk i ren irrationalism, eller försökte hitta "monistiska" alternativ vid sidan materialism och idealism. Inom ekonomin uppkom varianter av vad Marx kallade "vulgärekonomi", som inte förklarade något utan endast hade till funktion att försvara profitens existensberättigande. Medan historikerna förklarade att historien inte följer några lagar och endast består av en kaotisk samling av händelser.

Eftersom Marx och Dietzgen var politiskt aktiva inom den tidens vänster, kom de att i tillämpa sin filosofi i första hand på samhällena och deras historiska utveckling. Den tillämpningen kallas ju för historisk materialism, och betonar samhällsklassernas, klasskampens och ekonomins betydelse. Det handlar både om en sorts historiefilosofi och en metod för att studera historien. Men naturligtvis finns det också en politisk aspekt, då filosofer liksom människor i övrigt inte kan vara neutrala i de samhälleliga konflikterna.

Marxisterna tog politisk ställning för industriarbetarklassens intressen. Men det förhindrade dem inte att ägna sig åt den objektiva vetenskap som sågs som mest relevant för den politiska kampen, nämligen den politiska ekonomin. Marx utvecklade denna vetenskap i "Kapitalet" och kom fram till slutsatser som kapitalets försvarare inte kunde acceptera: att hemligheten med kapitalistens profit är att arbetaren arbetar "gratis" en del av sin arbetstid åt kapitalisten.

Marx ansåg att kapitalismen är ett sätt att organisera samhället, det senaste sättet men fördenskull inte det sista, inte det "naturliga". Han arbetade för det han menade är ett bättre alternativ, ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt. Och inte nog med det, han ansåg att detta "kommunistiska" samhälle nödvändigtvis skulle komma att införas, förr eller senare.

Var Marx´sätt att tillämpa den dialektiska materialismen på den mänskliga samhällena det enda möjliga? Självklart inte! Men kanske ändå det intressantaste. Och framöver kommer jag att koncentrera mig på att diskutera marxismen ur filosofisk synvinkel, även om det inte kommer att gå att undvika politiska aspekter.