Ateismen och sanningsbegreppet

Teologiska rummet i P1 för ett par veckor sedan handlade om ateism och religionskritik. PC Jersild menade att de religiösa kritikerna av ateismen har en tendens att gå runt sanningsfrågorna. Jonna Bornemark invände direkt med en filosofisk utläggning om sanningsbegreppet. (Grattis förresten till doktorsgraden i filosofi, Jonna!)

Jonna kritiserade den traditionella "korrespondensteorin" om sanning, som de fyrkantiga ateisterna tydligen håller fast vid. Hon formulerade teorin ungefär så här: ett subjekt har kunskap om ett objekt, om subjektets uppfattning överensstämmer med hur objektet är. Att tro sig veta något innebär att tro att det går att ställa sig utanför subjektet och objektet, och därmed kunna jämföra dessa. Eller med andra ord se med Guds öga (där fick ateisterna!).

Jonnas argumentation är en variant av ett traditionellt idealistiskt resonemang. Tankegången utgår gärna från bilden av en filosof, som sittande i en fåtölj betraktar ett bord och grubblar över frågan om han kan vara säker på bordets existens . Bertrand Russell är ett typiskt exempel i "Problems of Philosophy" - han ansåg sig faktiskt ha lyckats med att vederlägga idealisternas argument mot yttervärldens existens, men inte med att ha bevisat den.

Hur kan vi kontrollera om våra uppfattningar stämmer? Ja, det räcker ju inte med att använda sina sinnen och sitt förnuft. Det gäller att prova sina uppfattningar praktiskt, genom att förändra "objekten". I naturvetenskaperna kallas detta för experiment.

PC Jersild invände mot Jonna att "om vi inte kan använda förnuftet, vad ska vi då använda?", och Jonna svarade att vi ska "använda förnuftet mot förnuftet". För att därigenom hitta ett "kryphål" för Gud?

Men - kan man fråga sig - är inte ovanstående försvar för "korrespondensteorin" lite för enkel? Sanningen i t.ex. påståendet att bordet är 1 m högt är en trivial sanning. Dessutom går det aldrig att övertyga en benhård skeptiker, med så enkla resonemang.

Det kanske finns en sorts "djupare" sanningar, som varken går att avgöra med iakttagelser, resonemang eller tester? Som exempelvis frågan om det finns en Gud... Det avgörande är nog vad man menar med Gud i så fall.

Det finns gudsuppfattningar av mystik art, som jag inte tror kräver ett "djupare sanningsbegrepp", utan snarare består i andra sätt att tolka världen. T.ex. tanken att Gud är immanent i världen som en sorts kraft, eller t.o.m är världen i enlighet med Spinoza. Att Gud handlar mer om mening än om vara, o.s.v.. Sådana uppfattningar borde väl inte ateister ha några problem med.

"Imperiet"

Det finns förvånande stora likheter mellan Negris och Hardts tankar i "Imperiet" och Immanuel Wallersteins i "Liberalismens död". Medan Wallerstein beskriver ett världssystem, kapitalismen, som numera omfattar hela jordklotet, så kännetecknas "imperiet" av att vara ett maktsystem utan "utsida". Begreppet suveränitet är ett nyckelbegrepp i båda böckerna. Tolkningar av världshistorien upptar dessutom stora delar av innehållet.

För Wallerstein är världssystemet ett kapitalistiskt världssystem. Nationalstaterna är den lämpligaste formen för kapitalet att organisera sin politiska makt. När man talar om "kapitalet" på detta allmänna sätt, ger det inget mystiskt intryck, för man inser lätt att bakom denna abstraktion finns klasser av konkreta personer, kapitalister, som mycket väl kan ha intressemotsättningar inbördes.

"Imperiet" däremot är inte ett ekonomiskt system utan en politisk makt, som "reglerar den globaliserade ekonomin och kulturen". Den beskrivs som en "ny logik och maktstruktur - kort uttryckt en ny form av suveränitet". Makten uppstår inte som en följd av ekonomiska relationer, utan framstår som ett nytt sätt att definiera det ideologiska begreppet "suveränitet". Beteckningen "imperiet" fungerar enbart mystifierande.

Wallerstein hävdar att USA håller på att tappa sin hegemoni, ledarroll, i världspolitiken. Denna tendens kan ses som en av de konkreta, vettiga innebörderna i "imperie"-begreppet. En annan ingrediens som Negri & Hardt framhåller är betydelsen av övernationella organisationer som t.ex. G7-gruppen, IMF och Världsbanken. USA kan inte längre styra världspolitiken på egen hand, som Bush ju inbillade sig. Men det betyder inte att "imperialismen" skulle ha ersatts av ett nationslöst "imperium". Det finns inte ett centrum, säger Negri & Hardt, makten är "avterritorialiserad"!

Negris & Hardts jämförelse mellan dagens nyliberala världsordning med imperialismen kring första världskriget är intressant. Enligt Lenins analys, som de ansluter sig till, hade världsmarknaden före 1914 delats upp i fientliga block, dominerade av monopol och oligopol. Den nyliberala globaliseringen har däremot bl.a. genom frihandel och ökad rörlighet för kapitalet, åstadkommit en utjämning av profitkvoterna och därmed en enhetlig världsmarknad.

Lenin kritiserade Karl Kautskys teori om "superimperialismen", som går ut på att de ledande staterna broderligt skulle kunna dela upp världen mellan sig. Negri & Hardt tycks anse att Kautskys tanke är förverkligad idag. Men sådana här temporära överenskommelser håller knappast någon längre tid, om man ska tro på "lagen om kapitalismens ojämna utvecklingen". Gissningsvis är det motsättningen mellan USA och Kina som kommer att dominera världspolitiken.

"Common Wealth", finalen på imperietrilogin

Michael Hardts och Antonio Negris har nyligen följt upp "Imperiet" och "Multituden" med en tredje bok, "Common Wealth", ännu oöversatt till svenska. "Imperiet" blev en bestseller inom den akademiska vänstern, och det gräsliga begreppet "multitud" började dyka upp här och där. I och med "Common Wealth" tycks det som om författarna börjat en försiktig reträtt från sina ursprungliga extrema positioner. Varken "imperiet" eller "multituden" anses ha helt realiserats ännu, till exempel. Anarkismen är nedtonad, och istället betonar de vikten av organisation och t.o.m. "institutioner" i kampen mot kapitalet.

Negris och Hardts genre är politisk filosofi, inte ekonomi, politik eller historia. Därför är kanske kritiken mot dem lite orättvis för att deras politiska förslag är magra och alternativen abstrakta. Styrkan i böckerna tycker jag är deras kritiska beskrivningar av idéerna hos tidigare politiska filosofer. Det är de avsnitten, som faktiskt fick mig att sträckläsa de här tjocka böckerna. Deras egna, alternativa idéer däremot anser jag vara klart tvivelaktiga.

I följande inlägg ska jag koncentrera mig på de intressanta delarna, men först några kommentarer om det negativa. Om begreppet "imperiet" skriver de i förordet till första boken: "Empire is the political subject that effectively regulates these global exchanges, the sovereign power that governs the world." Det här låter ju som en mystifierande konspirationsteori. Det finns en rationell kärna i denna underliga idé, som utvecklas i den första boken, och som jag ska återkomma till. Den andra boken om multituden nämner knappt "imperiet" - den skrevs ju under de amrikanska "unilaterala" krigen under Bush. I den senaste boken finns ett kapitel om "imperiets återkomst", med ganska svaga argument för att tesen håller fortfarande.

I stället för "multituden" kunde författarna lika gärna ha använt ord som "folket" eller "det arbetande folket". De skulle då bara ha fått förklara att i deras betydelse av "folket", så består det av olika individer, och att folket inte är en enhet med en vilja.

Begreppet "individ" duger förresten inte heller utan under inflytande av filosofer som Foucault, Deleuze och Guattari talar de istället om "singulariteter". Och bakom imponerande begrepp som "biopolitik" och "biomakt" finns idéer, som i Hardts och Negris tappning är för enkla för att förtjäna egna ord...

Privatliv

Jag nämnde Torbjörn Tännsjö och hans "hedonistiska utilitarism" i förra inlägget. Det var inte av en slump, utan för att jag precis läst hans nya bok "Privatliv".

Tännsjö skriver i början av boken, att han skrev den därför att han har omvärderat sin syn på FRA-lagen och därmed på skyddet för privatlivet. Efter att ha kritiserat statens insyn i våra elektroniska kommunikationer, har han övergått till att plädera för ett "öppet samhälle". Som "motprestation" till statens omfattande insyn i våra privatliv, bör medborgarna ha lika stor insyn i vad staten sysslar med.

"Om medborgarna ska lägga sina inre liv i öppen dager, för att samhället ska bli säkrare och mer lyckobringande, måste också myndigheterna göra detsamma med sin myndighetsutövning. Ska våra företag få inblick i våra liv måste vi få inblick i dessa företags ekonomiska myndighetsutövning. Ska vi alla registreras ska vi också regelmässigt, efter någon lämplig tid, t.ex. fem år, få veta vad som har registrerats. Öppenheten ska vara total."

Visst kan man hålla med om kravet på öppenhet från myndigheternas sida. Men är det inte politiskt naivt att acceptera att myndigheterna har total insyn i våra liv? Tännsjö är ju vänsterpartist, men statens klasskaraktär tycks inte bekymra honom. Han skriver ju om att "samhället ska bli säkrare och mer lyckobringande" med registreringen av oss! Varför skulle inte staten kunna använda uppgifterna istället till att slå ned politisk oppisition? Men Tännsjö snarast myser åt att numera inte bara vänstern ("alla till vänster om socialdemokratins mitt") utan att alla registreras och övervakas!

Om man vore riktigt elak, så skulle man kunna spekulera i att Tännsjö retroaktivt försöker rehabilitera det östeuropeiska övervakningssamhället. Och faktiskt tar han upp "realsocialismen" i sista kapitlet, och kritiserar att "genomsiktligheten" inte tillämpades uppåt, mot makthavarna. Men han kritiserar faktiskt inte uttryckligen makthavarnas övervakning av medborgarna. (Dock hedrar det honom att han belyser Lenins och Trotskijs bristande respekt för demokratin. )

Tännsjös kritik av lagen mot förtal och hetslagstiftningen är jag benägen att instämma i. Han redogör för John Stuart Mills argument för en mycket vid yttrandefrihet och dessa argument håller fortfarande. Lagen mot förtal bottnar enligt i en europeisk moralfilosofi, som inte brukar diskuteras av moralfilosofer, nämligen en "hedersmoral". Aktningen för privatpersoners heder kräver enligt denna "morallära" samhällets skydd. Tännsjö har nog rätt i att denna syn på "heder" börjar kännas ganska gammalmodig...

Förutom sin egen favorit, utilitarismen, behandlar Tännsjö dessutom de moraliska tankesystemen "rättighetstanken" och "autonomitanken". Den senare syftar på Kants moralfilosofi, men jag har en känsla av att han har blandat ihop den med den stoiska filosofin.

Diskussionen av "rättighetstanken" är lite intressantare. Både höger- och vänsterlibertanianer utgår från Lockes tanke om den privata äganderätten som den grundläggande rättigheten. Till att börja med "äger" man sin egen kropp. Nästa steg är att man har "rätt" att roffa åt sig t.ex. jord som ingen annan redan lagt beslag på. Man har också rätt att skänka sin egendom till någon annan (arvsrätten!), och rätt att köpa och sälja egendom. Därmed har dessa libertanianer "bevisat" att kapitalismen är det enda rättvisa systemet. Frågan är varför en filosof på vänsterkanten tar sådana här tankar på allvar...

Ett år har gått...

För nästan ett år sedan skrev jag ett inlägg där jag försökte sammanfatta min syn på filosofin. När jag läser igenom den igen, så konstaterar att jag fortfarande skriver under på de uppfattningar, som kom fram där. Jag anser fortfarande att det inte har skett några väsentliga framsteg inom filosofin sedan Marx och Engels formulerade den dialektiska och historiska materialismen.

I november förra året kände jag inte till att denna dialektiska materialism återuppstått under andra namn, som "kritisk materialism" och "nymaterialism". Men såvitt jag vet har dessa riktningar inte inneburit några större framsteg på de områden, som skulle behöva utvecklas. Engels idag rätt föråldrade s.k. naturdialektik skulle behöva en ordentlig uppfräschning. En materialistisk version av Hegels "Logik" låter också vänta på sig.

Ett underutvecklat område inom marxismen är också moralfilosofin. Ett exempel är den vänsterpartistiske moralfilosofen Torbjörn Tännsjö, som inte har hittat någon bättre krok att hänga upp sina tankar på än den gamle 1700-talsborgaren Jeremy Benthams "hedonistiska utilitarism".

Visst kan "största möjliga lycka åt största möjliga antal människor" ha ett visst värde som agitatorisk formel. Men i likhet med begreppet "jämlikhet" (istället för "klassernas avskaffande") tål inte denna formel någon analys. Det räcker med att ställa frågor som: hur definieras lycka, hur mäter man lycka?

Ett stort problem med avsaknaden av diskussion om moral bland marxister är att det är frestande för politiskt aktiva att reducera moralen till det politiskt lämpliga. Och därmed att omedvetet utgå från principen om att "ändamålet helgar medlen". Det finns förskräckande historiska exempel på det...

En svårighet med att utveckla en marxistisk moralteori är att en utgångspunkt för en sådan måste vara erkännandet av att moraluppfattningarna förändras under historiens gång. Det går knappast att formulera en allomfattande princip, som skulle gälla under alla tider. Ändå måste moraliska nihilism och jesuitisk ändamålsmoral avvisas.