Jag hade inte tänkt skriva om Roy Bhaskars "Dialectic The Pulse of Freedom", eftersom jag inte inbillar mig att jag förstått denna lärda bok. Tyvärr är den skriven på ett sådant akademiskt fikonspråk, som jag varken vill eller kan tränga igenom.
Jag hade stora förhoppningar på boken eftersom "A Realist Theory Of Science" av Bhaskar var ett lysande försvar av den dialektiska materialismen. Denna bok koncentrerade sig huvudsakligen på materialismen, vilket jag kommenterade i ett inlägg i april 2010. "Dialectic The Pulse of Freedom" däremot handlar om den dialektiska sidan av den dialektiska materialismen, men misslyckas enligt min mening att komma med något verkligt nytt. Visserligen finns det delvis intressant kritik av Hegels och Marx´ varianter. Men jag är inte säker på att det är så stort framsteg att t.ex. ersätta begreppet "negation" med "negativitet".
Ska man utveckla en dialektik som är materialistisk, måste man utgå från vetenskapernas nuvarande läge, anser jag. Bhaskar däremot utgår från filosofin och filosofihistorien. Av det jag förstått av boken skulle hans nya idéer likaväl ha kunnat formuleras under antiken!
Enligt Bhaskar bör dialektiken utgå från att "negativitet" är mer grundläggande än det positiva. "Frånvaron" kommer före "närvaron". Det måste finnas tomrum för att en kropp ska kunna röra sig överhuvudtaget, o.s.v. Hans resonemang påminner alltså om antika tänkares som Aristoteles. Men ska man diskutera "tomrum" idag kan man inte bortse från vad den moderna fysiken säger om saken.
Anledningen till att jag ändå kommenterar Bhaskars bok om dialektik är att när jag lyssnade på Filosofiska rummets program om matematikens filosofi, så såg jag plötsligt en likhet mellan Bhaskar och Alain Badious filosofi, vilken grundas i matematiken. (Jag har kommenterat Badiou här. Badiou har förresten diskuterats på den intressanta websajten khukuri, där odogmatiska maoister, anarkister, trotskister m.fl. debatterar hur marxismen ska utvecklas idag.)
Ulf Danielsson, som är fysiker, hade en materialistisk syn på matematiken, som jag bara kan instämma i. Matematikern Gunnar Berg däremot lutade åt det hos matematiker vanliga platonistiska tankesättet, nämligen att matematiken har en självständig existens vid sidan om den materiella. Berg beskrev hur man i början på 1900-talet försökte grunda matematiken genom att bygga upp axiomsystem. Det som jag tyckte var intressant är att dessa axiomsystem - liksom Bhaskar - utgår från den "tomma mängden", alltså från "ingenting". Men den "tomma mängden" finns och därmed har man trollat fram talet ett. Sen är det en smal sak att konstruera två o.s.v..
Nu ska det sägas att Bhaskar antagligen inte skulle skriva under på den filosofiska betydelsen av just detta sätt att konstruera matematiken ur "intet". Han skriver nämligen i boken att det vore möjligt att ingenting finns, att världen på sätt och vis är tom. Men att i en värld där det finns något, det dessutom är tvunget att finnas "intet", tomrum.
fredag 21 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Michel Foucault och makten
Förlaget Tankekraft har börjat ge ut Michel Foucaults föreläsningsserie åren 1970 - 84 vid Collège de France. Första boken, som ges ut under titeln "Samhället måste försvaras" innehåller föreläsningarna från 1975 - 1976, handlar om ett central tema hos Foucault: vad är makt, och vilka uttryck tar den sig i dagens samhälle?
Foucault tycks ha haft ambitionen att utforma en till marxismen alternativ teori om maktens natur. Han prövade flera idéer, som den om "disciplinering" av individer, och den om den s.k. biopolitiken. Men någon slutlig teori kom han aldrig fram till. Den marxistiska uppfattningen om den ekonomiska makten som grund för den politiska, militära o.s.v. står sig än!
Det som gör den här boken läsvärd är inte Foucaults teoretiska hugskott, utan hans noggranna idéhistoriska beskrivningar av de ideologier som utformades av kungamakten, adeln och borgerskapet för att legitimera sin politiska makt.
Foucault har en intressant kritik av den gängse synen på Hobbes och dennes tes om "allas krig mot alla". Det handlade inte om krig i egentlig mening, enligt Foucault. För Hobbes var människorna i stort sett jämlika i naturtillståndet. Det var osäkerheten om styrkeförhållandena som ledde till överenskommelsen om den suveräne härskarens makt.
Istället för Clausewitz berömda tes om att kriget är politikens fortsättning med andra medel, provar Foucault att vända på det: "politiken är krigets fortsättning med andra medel". De som krigar är då inte individer utan "raser" i betydelsen folkgrupper. Den här uppfattningen, "diskursen", ledde så småningom fram till uppfattningen om klasskampen som drivkraft i historien. Underförstått att den marxistiska teorin är en "diskurs" bland alla andra....
Visserligen är detta den första bok jag läst av Foucault, men ändå är jag redan förvånad över hur han kan ha fått ett sådant gott rykte som filosof. På det området tycks han bara vara en sådan där relativist, som det finns tretton på dussinet av. Diskursbegreppet är t.ex. underlägset det marxistiska ideologibegreppet.
Foucault tycks ha haft ambitionen att utforma en till marxismen alternativ teori om maktens natur. Han prövade flera idéer, som den om "disciplinering" av individer, och den om den s.k. biopolitiken. Men någon slutlig teori kom han aldrig fram till. Den marxistiska uppfattningen om den ekonomiska makten som grund för den politiska, militära o.s.v. står sig än!
Det som gör den här boken läsvärd är inte Foucaults teoretiska hugskott, utan hans noggranna idéhistoriska beskrivningar av de ideologier som utformades av kungamakten, adeln och borgerskapet för att legitimera sin politiska makt.
Foucault har en intressant kritik av den gängse synen på Hobbes och dennes tes om "allas krig mot alla". Det handlade inte om krig i egentlig mening, enligt Foucault. För Hobbes var människorna i stort sett jämlika i naturtillståndet. Det var osäkerheten om styrkeförhållandena som ledde till överenskommelsen om den suveräne härskarens makt.
Istället för Clausewitz berömda tes om att kriget är politikens fortsättning med andra medel, provar Foucault att vända på det: "politiken är krigets fortsättning med andra medel". De som krigar är då inte individer utan "raser" i betydelsen folkgrupper. Den här uppfattningen, "diskursen", ledde så småningom fram till uppfattningen om klasskampen som drivkraft i historien. Underförstått att den marxistiska teorin är en "diskurs" bland alla andra....
Visserligen är detta den första bok jag läst av Foucault, men ändå är jag redan förvånad över hur han kan ha fått ett sådant gott rykte som filosof. På det området tycks han bara vara en sådan där relativist, som det finns tretton på dussinet av. Diskursbegreppet är t.ex. underlägset det marxistiska ideologibegreppet.
fredag 10 december 2010
Filosofernas kommunism
I mars 2009 hölls en filosofisk konferens i England om ämnet "den kommunistiska idén". Nu har boken med anförandena kommit ut under titeln "The Idea of Communism", redigerad av Slavoj Žižek och Costas Douzinas, på förlaget Verso. Det gemensamma för inläggen är att idén om kommunismen fortsätter leva, trots att den betraktats som död sedan den "reella socialismen" gick under för ett par decennier sedan.
Men vad är då innebörden i denna idé? Ett enkelt svar vore att den innebär att egendom ska vara gemensam. I så fall är idén gammal. De första kristna ska ju enligt Bibeln ha praktiserat egendomsgemenskap, liksom senare klostren. Drömmen dyker sedan upp gång på gång under historiens lopp, t.ex. under de medeltida bondeupproren . Men den formulerades också i "Kung Lear" av Shakespeare, i Thomas Mores "Utopia", och andra, senare "utopier".
Alain Badiou hänvisar uppskattande till Platons uppfattning att de filosofer som bör styra staten ska leva i egendomsgemenskap. Jacques Rancière invänder att för Platon var egendomsgemenskapen förbehållen en elit, medan för hantverkarna som arbetade med sina händer, privategendom fortsatt skulle gälla. Staten var för Platon "kommunisternas styre över arbetarna", vilket Ranciére försmädligt påpekar, påminner om dagens Kina!
Flera av filosoferna kritiserar, med rätta tycker jag, platonisten Badious tanke om att det skulle existera en överhistorisk Idé om kommunismen. Den "moderna" kommunismen uppstod med Marx och Engels framställning i "Kommunistiska Manifestet" 1847. De anknöt förvisso till tidigare uppfattningar, när de sammanfattade kommunismen som "privategendomens upphävande". Men samtidigt menade de att kommunismen inte är ett ideal, utan den "verkliga rörelsen" för att avskaffa det rådande samhällstillståndet.
För marxisterna var kommunismen inte längre en dröm, utan ett resultat av att lönarbetarna i fabrikerna inte kunde avskaffa löneslaveriet genom att hitta en ny klass att suga ut. Istället var de för sin befrielse tvungna att avskaffa alla klasser, inklusive sin egen.
Trots att kommunismen alltså inte var ett ideal som skulle förverkligas, så hävdade Marx att den skulle förverkliga principen om "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Denna motsägelse, som någon av filosoferna pekar på, förefaller mig ganska skenbar. Vilken definition man än använder, "gemensamt ägande" eller "produktion för behov", så är det uppenbart att vi aldrig haft länder som förverkligat kommunism i den marxistiska betydelsen.
Men det har som bekant funnits politiska rörelser under 1800- och 1900-talet, vilka satt kommunismen som mål, och även regerat i en stor del av världen i flera decennier. På frågan varför dessa partier och stater misslyckades har filosoferna i denna bok inte mycket av värde att komma med, tyvärr.
Bl. a. Alain Badiou och Antonio Negri, är beredda att som lärdom av Sovjetsystemet, avfärda organisering i form av partier och stater överhuvudtaget. Žižek däremot är inte lika anarkistisk. Men han ser pessimistisk på utsikten att arbetarklassen någonsin ska ta steget från "klass i sig" till "klass för sig", eller med andra ord att medvetet ta på sig sitt "historiska uppdrag", att förverkliga det klasslösa samhället.
En, som jag tycker, underlig idé hos några av de 15 filosoferna är att det skulle finnas två "idéer om kommunism", en filosofisk och en politisk, och att - antyds det - bara den filosofiska idén fortsätter vara levande.
Majoriteten anser ändå att finanskraschen 2008 ställde frågan på den politiska dagordningen. Men ändå är jag lite förvånad och besviken över elfenbenstornskaraktären på flera av inläggen. Ett par av dem uppfattade jag t.o.m. som innehållslöst svammel. Och för några gäller det att visa att man har läst Heidegger, Nietzsche, Derrida och Foucault, men dessa herrar hade inte mycket relevant att säga i ämnet...
Men vad är då innebörden i denna idé? Ett enkelt svar vore att den innebär att egendom ska vara gemensam. I så fall är idén gammal. De första kristna ska ju enligt Bibeln ha praktiserat egendomsgemenskap, liksom senare klostren. Drömmen dyker sedan upp gång på gång under historiens lopp, t.ex. under de medeltida bondeupproren . Men den formulerades också i "Kung Lear" av Shakespeare, i Thomas Mores "Utopia", och andra, senare "utopier".
Alain Badiou hänvisar uppskattande till Platons uppfattning att de filosofer som bör styra staten ska leva i egendomsgemenskap. Jacques Rancière invänder att för Platon var egendomsgemenskapen förbehållen en elit, medan för hantverkarna som arbetade med sina händer, privategendom fortsatt skulle gälla. Staten var för Platon "kommunisternas styre över arbetarna", vilket Ranciére försmädligt påpekar, påminner om dagens Kina!
Flera av filosoferna kritiserar, med rätta tycker jag, platonisten Badious tanke om att det skulle existera en överhistorisk Idé om kommunismen. Den "moderna" kommunismen uppstod med Marx och Engels framställning i "Kommunistiska Manifestet" 1847. De anknöt förvisso till tidigare uppfattningar, när de sammanfattade kommunismen som "privategendomens upphävande". Men samtidigt menade de att kommunismen inte är ett ideal, utan den "verkliga rörelsen" för att avskaffa det rådande samhällstillståndet.
För marxisterna var kommunismen inte längre en dröm, utan ett resultat av att lönarbetarna i fabrikerna inte kunde avskaffa löneslaveriet genom att hitta en ny klass att suga ut. Istället var de för sin befrielse tvungna att avskaffa alla klasser, inklusive sin egen.
Trots att kommunismen alltså inte var ett ideal som skulle förverkligas, så hävdade Marx att den skulle förverkliga principen om "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Denna motsägelse, som någon av filosoferna pekar på, förefaller mig ganska skenbar. Vilken definition man än använder, "gemensamt ägande" eller "produktion för behov", så är det uppenbart att vi aldrig haft länder som förverkligat kommunism i den marxistiska betydelsen.
Men det har som bekant funnits politiska rörelser under 1800- och 1900-talet, vilka satt kommunismen som mål, och även regerat i en stor del av världen i flera decennier. På frågan varför dessa partier och stater misslyckades har filosoferna i denna bok inte mycket av värde att komma med, tyvärr.
Bl. a. Alain Badiou och Antonio Negri, är beredda att som lärdom av Sovjetsystemet, avfärda organisering i form av partier och stater överhuvudtaget. Žižek däremot är inte lika anarkistisk. Men han ser pessimistisk på utsikten att arbetarklassen någonsin ska ta steget från "klass i sig" till "klass för sig", eller med andra ord att medvetet ta på sig sitt "historiska uppdrag", att förverkliga det klasslösa samhället.
En, som jag tycker, underlig idé hos några av de 15 filosoferna är att det skulle finnas två "idéer om kommunism", en filosofisk och en politisk, och att - antyds det - bara den filosofiska idén fortsätter vara levande.
Majoriteten anser ändå att finanskraschen 2008 ställde frågan på den politiska dagordningen. Men ändå är jag lite förvånad och besviken över elfenbenstornskaraktären på flera av inläggen. Ett par av dem uppfattade jag t.o.m. som innehållslöst svammel. Och för några gäller det att visa att man har läst Heidegger, Nietzsche, Derrida och Foucault, men dessa herrar hade inte mycket relevant att säga i ämnet...
onsdag 1 december 2010
Vad är "moderniteten"?
Diskussionerna om modernitet, postmodernitet, altermodernitet kan vara ganska förvirrande. Vad är modernitet t.ex.?
Bakom beteckningen det "moderna" ligger framstegstanken från upplysningstankarna, att allt blir bättre med tiden. Ju modernare desto bättre... Men att säga att något är modernt, säger alltså i princip ingenting om hur det är eller vilka egenskaper det har. Begreppet är tomt på innehåll!
När Microsoft skulle kopiera Apples teknik, så kallade man sitt nya operativsystem för "New Technology", NT. Det här var i början på 1990-talet, och denna "nya" teknik känns ju inte så ny längre. Vad ska den teknik som kommer efter den nya kallas? Den postnya? Samma dilemma uppstår med begreppet "modern". Och det underliga ordet "postmodernism" uppstod, för att nyligen avlösas av postpostmodernismen...
Modernitets- och postmodernitetsbegreppen är centrala i Hardts och Negris imperietrilogi. Det är förvånande med tanke på att de säger sig utgå från marxismen. Det är svårt att förstå varför de likt många icke-marxister blandar ihop kapitalism, industrialism och upplysningstänkande i ett enda begrepp, "det moderna".
Hardt och Negri hävdar faktiskt att den marxistiska skillnaden mellan samhällets ekonomiska "bas" och dess politiska och kulturella "överbyggnad" är föråldrad i dagens postmoderna samhälle. Men även i sin beskrivningen av hela den "moderna" perioden utgår de från förändringarna i idéerna, inte i produktionssätten och klassrelationerna. Förändringarna i suveränitetstanken framhålls. Stor vikt läggs vid att de amerikanska grundlagsfäderna knöt an till det gamla Roms imperieideologi. Osv.
Resultatet av detta idealistiska sätt att beskriva historien blir sådana konstigheter, som att de som bekämpade kapitalister och imperialister, kallas för anti-modernister. Medan de borgerliga och feodala krafter som slogs mot upplysningsidéerna bara sägs stå för en annan typ modernism.
När Hardt och Negri drar upp den stora skiljelinjen mellan modernitet och postmodernitet, så bortser de från att det handlar om faser i ett i grunden samma kapitalistiska samhällssystem. Därför tenderar de t.ex. att överdriva skillnaden mellan "fordism" och "postfordism", mellan jättefabriker med löpande band respektive "just-in-time"-produktion och nätverkskommunikation.
Det postmoderna arbetet sägs vara dominerat av intellektuellt och affektivt arbete, vilket resulterar i immateriella produkter, idéer och känslor. Visst finns det sådana tendenser, men de tycks blanda ihop vad Marx kallade "konkret" och "abstrakt" arbete.
Så länge det är det "abstrakta" arbetet som skapar värden, kvantitativt realiserade i pengar, så har i grunden inget förändrats. Det är ökningen av mervärdena som fortfarande är drivkraften i systemet.
Arbetsvärdeteorin anses föråldrad, därför att skiljelinjen mellan arbets- respektive fritid suddas ut mer och mer. Det kan kanske vara ett argument för att exploateringen ökar, att kapitalismen fungerar sämre, men inte för att priserna fortfarande används för kvantitativa jämförelser mellan arbetsprodukter.
Det är beskrivningen av ekonomin som är den stora svagheten i imperietrilogin. Det gäller både ekonomin idag och det nya ekonomiska system som tänks avlösa det nuvarande. Hur konkret ska de ekonomiska relationerna inom "multituden" se ut? (En märklig idé som de har är att det är dagens finanskapitalism som kommer att utgöra modellen för framtiden - den är ju så "immateriell"...)
Bakom beteckningen det "moderna" ligger framstegstanken från upplysningstankarna, att allt blir bättre med tiden. Ju modernare desto bättre... Men att säga att något är modernt, säger alltså i princip ingenting om hur det är eller vilka egenskaper det har. Begreppet är tomt på innehåll!
När Microsoft skulle kopiera Apples teknik, så kallade man sitt nya operativsystem för "New Technology", NT. Det här var i början på 1990-talet, och denna "nya" teknik känns ju inte så ny längre. Vad ska den teknik som kommer efter den nya kallas? Den postnya? Samma dilemma uppstår med begreppet "modern". Och det underliga ordet "postmodernism" uppstod, för att nyligen avlösas av postpostmodernismen...
Modernitets- och postmodernitetsbegreppen är centrala i Hardts och Negris imperietrilogi. Det är förvånande med tanke på att de säger sig utgå från marxismen. Det är svårt att förstå varför de likt många icke-marxister blandar ihop kapitalism, industrialism och upplysningstänkande i ett enda begrepp, "det moderna".
Hardt och Negri hävdar faktiskt att den marxistiska skillnaden mellan samhällets ekonomiska "bas" och dess politiska och kulturella "överbyggnad" är föråldrad i dagens postmoderna samhälle. Men även i sin beskrivningen av hela den "moderna" perioden utgår de från förändringarna i idéerna, inte i produktionssätten och klassrelationerna. Förändringarna i suveränitetstanken framhålls. Stor vikt läggs vid att de amerikanska grundlagsfäderna knöt an till det gamla Roms imperieideologi. Osv.
Resultatet av detta idealistiska sätt att beskriva historien blir sådana konstigheter, som att de som bekämpade kapitalister och imperialister, kallas för anti-modernister. Medan de borgerliga och feodala krafter som slogs mot upplysningsidéerna bara sägs stå för en annan typ modernism.
När Hardt och Negri drar upp den stora skiljelinjen mellan modernitet och postmodernitet, så bortser de från att det handlar om faser i ett i grunden samma kapitalistiska samhällssystem. Därför tenderar de t.ex. att överdriva skillnaden mellan "fordism" och "postfordism", mellan jättefabriker med löpande band respektive "just-in-time"-produktion och nätverkskommunikation.
Det postmoderna arbetet sägs vara dominerat av intellektuellt och affektivt arbete, vilket resulterar i immateriella produkter, idéer och känslor. Visst finns det sådana tendenser, men de tycks blanda ihop vad Marx kallade "konkret" och "abstrakt" arbete.
Så länge det är det "abstrakta" arbetet som skapar värden, kvantitativt realiserade i pengar, så har i grunden inget förändrats. Det är ökningen av mervärdena som fortfarande är drivkraften i systemet.
Arbetsvärdeteorin anses föråldrad, därför att skiljelinjen mellan arbets- respektive fritid suddas ut mer och mer. Det kan kanske vara ett argument för att exploateringen ökar, att kapitalismen fungerar sämre, men inte för att priserna fortfarande används för kvantitativa jämförelser mellan arbetsprodukter.
Det är beskrivningen av ekonomin som är den stora svagheten i imperietrilogin. Det gäller både ekonomin idag och det nya ekonomiska system som tänks avlösa det nuvarande. Hur konkret ska de ekonomiska relationerna inom "multituden" se ut? (En märklig idé som de har är att det är dagens finanskapitalism som kommer att utgöra modellen för framtiden - den är ju så "immateriell"...)
tisdag 30 november 2010
Ateismen och sanningsbegreppet
Teologiska rummet i P1 för ett par veckor sedan handlade om ateism och religionskritik. PC Jersild menade att de religiösa kritikerna av ateismen har en tendens att gå runt sanningsfrågorna. Jonna Bornemark invände direkt med en filosofisk utläggning om sanningsbegreppet. (Grattis förresten till doktorsgraden i filosofi, Jonna!)
Jonna kritiserade den traditionella "korrespondensteorin" om sanning, som de fyrkantiga ateisterna tydligen håller fast vid. Hon formulerade teorin ungefär så här: ett subjekt har kunskap om ett objekt, om subjektets uppfattning överensstämmer med hur objektet är. Att tro sig veta något innebär att tro att det går att ställa sig utanför subjektet och objektet, och därmed kunna jämföra dessa. Eller med andra ord se med Guds öga (där fick ateisterna!).
Jonnas argumentation är en variant av ett traditionellt idealistiskt resonemang. Tankegången utgår gärna från bilden av en filosof, som sittande i en fåtölj betraktar ett bord och grubblar över frågan om han kan vara säker på bordets existens . Bertrand Russell är ett typiskt exempel i "Problems of Philosophy" - han ansåg sig faktiskt ha lyckats med att vederlägga idealisternas argument mot yttervärldens existens, men inte med att ha bevisat den.
Hur kan vi kontrollera om våra uppfattningar stämmer? Ja, det räcker ju inte med att använda sina sinnen och sitt förnuft. Det gäller att prova sina uppfattningar praktiskt, genom att förändra "objekten". I naturvetenskaperna kallas detta för experiment.
PC Jersild invände mot Jonna att "om vi inte kan använda förnuftet, vad ska vi då använda?", och Jonna svarade att vi ska "använda förnuftet mot förnuftet". För att därigenom hitta ett "kryphål" för Gud?
Men - kan man fråga sig - är inte ovanstående försvar för "korrespondensteorin" lite för enkel? Sanningen i t.ex. påståendet att bordet är 1 m högt är en trivial sanning. Dessutom går det aldrig att övertyga en benhård skeptiker, med så enkla resonemang.
Det kanske finns en sorts "djupare" sanningar, som varken går att avgöra med iakttagelser, resonemang eller tester? Som exempelvis frågan om det finns en Gud... Det avgörande är nog vad man menar med Gud i så fall.
Det finns gudsuppfattningar av mystik art, som jag inte tror kräver ett "djupare sanningsbegrepp", utan snarare består i andra sätt att tolka världen. T.ex. tanken att Gud är immanent i världen som en sorts kraft, eller t.o.m är världen i enlighet med Spinoza. Att Gud handlar mer om mening än om vara, o.s.v.. Sådana uppfattningar borde väl inte ateister ha några problem med.
Jonna kritiserade den traditionella "korrespondensteorin" om sanning, som de fyrkantiga ateisterna tydligen håller fast vid. Hon formulerade teorin ungefär så här: ett subjekt har kunskap om ett objekt, om subjektets uppfattning överensstämmer med hur objektet är. Att tro sig veta något innebär att tro att det går att ställa sig utanför subjektet och objektet, och därmed kunna jämföra dessa. Eller med andra ord se med Guds öga (där fick ateisterna!).
Jonnas argumentation är en variant av ett traditionellt idealistiskt resonemang. Tankegången utgår gärna från bilden av en filosof, som sittande i en fåtölj betraktar ett bord och grubblar över frågan om han kan vara säker på bordets existens . Bertrand Russell är ett typiskt exempel i "Problems of Philosophy" - han ansåg sig faktiskt ha lyckats med att vederlägga idealisternas argument mot yttervärldens existens, men inte med att ha bevisat den.
Hur kan vi kontrollera om våra uppfattningar stämmer? Ja, det räcker ju inte med att använda sina sinnen och sitt förnuft. Det gäller att prova sina uppfattningar praktiskt, genom att förändra "objekten". I naturvetenskaperna kallas detta för experiment.
PC Jersild invände mot Jonna att "om vi inte kan använda förnuftet, vad ska vi då använda?", och Jonna svarade att vi ska "använda förnuftet mot förnuftet". För att därigenom hitta ett "kryphål" för Gud?
Men - kan man fråga sig - är inte ovanstående försvar för "korrespondensteorin" lite för enkel? Sanningen i t.ex. påståendet att bordet är 1 m högt är en trivial sanning. Dessutom går det aldrig att övertyga en benhård skeptiker, med så enkla resonemang.
Det kanske finns en sorts "djupare" sanningar, som varken går att avgöra med iakttagelser, resonemang eller tester? Som exempelvis frågan om det finns en Gud... Det avgörande är nog vad man menar med Gud i så fall.
Det finns gudsuppfattningar av mystik art, som jag inte tror kräver ett "djupare sanningsbegrepp", utan snarare består i andra sätt att tolka världen. T.ex. tanken att Gud är immanent i världen som en sorts kraft, eller t.o.m är världen i enlighet med Spinoza. Att Gud handlar mer om mening än om vara, o.s.v.. Sådana uppfattningar borde väl inte ateister ha några problem med.
måndag 29 november 2010
"Imperiet"
Det finns förvånande stora likheter mellan Negris och Hardts tankar i "Imperiet" och Immanuel Wallersteins i "Liberalismens död". Medan Wallerstein beskriver ett världssystem, kapitalismen, som numera omfattar hela jordklotet, så kännetecknas "imperiet" av att vara ett maktsystem utan "utsida". Begreppet suveränitet är ett nyckelbegrepp i båda böckerna. Tolkningar av världshistorien upptar dessutom stora delar av innehållet.
För Wallerstein är världssystemet ett kapitalistiskt världssystem. Nationalstaterna är den lämpligaste formen för kapitalet att organisera sin politiska makt. När man talar om "kapitalet" på detta allmänna sätt, ger det inget mystiskt intryck, för man inser lätt att bakom denna abstraktion finns klasser av konkreta personer, kapitalister, som mycket väl kan ha intressemotsättningar inbördes.
"Imperiet" däremot är inte ett ekonomiskt system utan en politisk makt, som "reglerar den globaliserade ekonomin och kulturen". Den beskrivs som en "ny logik och maktstruktur - kort uttryckt en ny form av suveränitet". Makten uppstår inte som en följd av ekonomiska relationer, utan framstår som ett nytt sätt att definiera det ideologiska begreppet "suveränitet". Beteckningen "imperiet" fungerar enbart mystifierande.
Wallerstein hävdar att USA håller på att tappa sin hegemoni, ledarroll, i världspolitiken. Denna tendens kan ses som en av de konkreta, vettiga innebörderna i "imperie"-begreppet. En annan ingrediens som Negri & Hardt framhåller är betydelsen av övernationella organisationer som t.ex. G7-gruppen, IMF och Världsbanken. USA kan inte längre styra världspolitiken på egen hand, som Bush ju inbillade sig. Men det betyder inte att "imperialismen" skulle ha ersatts av ett nationslöst "imperium". Det finns inte ett centrum, säger Negri & Hardt, makten är "avterritorialiserad"!
Negris & Hardts jämförelse mellan dagens nyliberala världsordning med imperialismen kring första världskriget är intressant. Enligt Lenins analys, som de ansluter sig till, hade världsmarknaden före 1914 delats upp i fientliga block, dominerade av monopol och oligopol. Den nyliberala globaliseringen har däremot bl.a. genom frihandel och ökad rörlighet för kapitalet, åstadkommit en utjämning av profitkvoterna och därmed en enhetlig världsmarknad.
Lenin kritiserade Karl Kautskys teori om "superimperialismen", som går ut på att de ledande staterna broderligt skulle kunna dela upp världen mellan sig. Negri & Hardt tycks anse att Kautskys tanke är förverkligad idag. Men sådana här temporära överenskommelser håller knappast någon längre tid, om man ska tro på "lagen om kapitalismens ojämna utvecklingen". Gissningsvis är det motsättningen mellan USA och Kina som kommer att dominera världspolitiken.
För Wallerstein är världssystemet ett kapitalistiskt världssystem. Nationalstaterna är den lämpligaste formen för kapitalet att organisera sin politiska makt. När man talar om "kapitalet" på detta allmänna sätt, ger det inget mystiskt intryck, för man inser lätt att bakom denna abstraktion finns klasser av konkreta personer, kapitalister, som mycket väl kan ha intressemotsättningar inbördes.
"Imperiet" däremot är inte ett ekonomiskt system utan en politisk makt, som "reglerar den globaliserade ekonomin och kulturen". Den beskrivs som en "ny logik och maktstruktur - kort uttryckt en ny form av suveränitet". Makten uppstår inte som en följd av ekonomiska relationer, utan framstår som ett nytt sätt att definiera det ideologiska begreppet "suveränitet". Beteckningen "imperiet" fungerar enbart mystifierande.
Wallerstein hävdar att USA håller på att tappa sin hegemoni, ledarroll, i världspolitiken. Denna tendens kan ses som en av de konkreta, vettiga innebörderna i "imperie"-begreppet. En annan ingrediens som Negri & Hardt framhåller är betydelsen av övernationella organisationer som t.ex. G7-gruppen, IMF och Världsbanken. USA kan inte längre styra världspolitiken på egen hand, som Bush ju inbillade sig. Men det betyder inte att "imperialismen" skulle ha ersatts av ett nationslöst "imperium". Det finns inte ett centrum, säger Negri & Hardt, makten är "avterritorialiserad"!
Negris & Hardts jämförelse mellan dagens nyliberala världsordning med imperialismen kring första världskriget är intressant. Enligt Lenins analys, som de ansluter sig till, hade världsmarknaden före 1914 delats upp i fientliga block, dominerade av monopol och oligopol. Den nyliberala globaliseringen har däremot bl.a. genom frihandel och ökad rörlighet för kapitalet, åstadkommit en utjämning av profitkvoterna och därmed en enhetlig världsmarknad.
Lenin kritiserade Karl Kautskys teori om "superimperialismen", som går ut på att de ledande staterna broderligt skulle kunna dela upp världen mellan sig. Negri & Hardt tycks anse att Kautskys tanke är förverkligad idag. Men sådana här temporära överenskommelser håller knappast någon längre tid, om man ska tro på "lagen om kapitalismens ojämna utvecklingen". Gissningsvis är det motsättningen mellan USA och Kina som kommer att dominera världspolitiken.
söndag 28 november 2010
"Common Wealth", finalen på imperietrilogin
Michael Hardts och Antonio Negris har nyligen följt upp "Imperiet" och "Multituden" med en tredje bok, "Common Wealth", ännu oöversatt till svenska. "Imperiet" blev en bestseller inom den akademiska vänstern, och det gräsliga begreppet "multitud" började dyka upp här och där. I och med "Common Wealth" tycks det som om författarna börjat en försiktig reträtt från sina ursprungliga extrema positioner. Varken "imperiet" eller "multituden" anses ha helt realiserats ännu, till exempel. Anarkismen är nedtonad, och istället betonar de vikten av organisation och t.o.m. "institutioner" i kampen mot kapitalet.
Negris och Hardts genre är politisk filosofi, inte ekonomi, politik eller historia. Därför är kanske kritiken mot dem lite orättvis för att deras politiska förslag är magra och alternativen abstrakta. Styrkan i böckerna tycker jag är deras kritiska beskrivningar av idéerna hos tidigare politiska filosofer. Det är de avsnitten, som faktiskt fick mig att sträckläsa de här tjocka böckerna. Deras egna, alternativa idéer däremot anser jag vara klart tvivelaktiga.
I följande inlägg ska jag koncentrera mig på de intressanta delarna, men först några kommentarer om det negativa. Om begreppet "imperiet" skriver de i förordet till första boken: "Empire is the political subject that effectively regulates these global exchanges, the sovereign power that governs the world." Det här låter ju som en mystifierande konspirationsteori. Det finns en rationell kärna i denna underliga idé, som utvecklas i den första boken, och som jag ska återkomma till. Den andra boken om multituden nämner knappt "imperiet" - den skrevs ju under de amrikanska "unilaterala" krigen under Bush. I den senaste boken finns ett kapitel om "imperiets återkomst", med ganska svaga argument för att tesen håller fortfarande.
I stället för "multituden" kunde författarna lika gärna ha använt ord som "folket" eller "det arbetande folket". De skulle då bara ha fått förklara att i deras betydelse av "folket", så består det av olika individer, och att folket inte är en enhet med en vilja.
Begreppet "individ" duger förresten inte heller utan under inflytande av filosofer som Foucault, Deleuze och Guattari talar de istället om "singulariteter". Och bakom imponerande begrepp som "biopolitik" och "biomakt" finns idéer, som i Hardts och Negris tappning är för enkla för att förtjäna egna ord...
Negris och Hardts genre är politisk filosofi, inte ekonomi, politik eller historia. Därför är kanske kritiken mot dem lite orättvis för att deras politiska förslag är magra och alternativen abstrakta. Styrkan i böckerna tycker jag är deras kritiska beskrivningar av idéerna hos tidigare politiska filosofer. Det är de avsnitten, som faktiskt fick mig att sträckläsa de här tjocka böckerna. Deras egna, alternativa idéer däremot anser jag vara klart tvivelaktiga.
I följande inlägg ska jag koncentrera mig på de intressanta delarna, men först några kommentarer om det negativa. Om begreppet "imperiet" skriver de i förordet till första boken: "Empire is the political subject that effectively regulates these global exchanges, the sovereign power that governs the world." Det här låter ju som en mystifierande konspirationsteori. Det finns en rationell kärna i denna underliga idé, som utvecklas i den första boken, och som jag ska återkomma till. Den andra boken om multituden nämner knappt "imperiet" - den skrevs ju under de amrikanska "unilaterala" krigen under Bush. I den senaste boken finns ett kapitel om "imperiets återkomst", med ganska svaga argument för att tesen håller fortfarande.
I stället för "multituden" kunde författarna lika gärna ha använt ord som "folket" eller "det arbetande folket". De skulle då bara ha fått förklara att i deras betydelse av "folket", så består det av olika individer, och att folket inte är en enhet med en vilja.
Begreppet "individ" duger förresten inte heller utan under inflytande av filosofer som Foucault, Deleuze och Guattari talar de istället om "singulariteter". Och bakom imponerande begrepp som "biopolitik" och "biomakt" finns idéer, som i Hardts och Negris tappning är för enkla för att förtjäna egna ord...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)