torsdag 11 februari 2010

Herbert Marcuse och lustprincipen

Psykologin började skiljas från filosofin förvånansvärt sent, först i slutet på 1800-talet. Den behavioristiska förnekade långt in på 1900-talet att det är någon mening med att försöka studera mentala fenomen - det enda vetenskapliga skulle vara att utforma teorier utifrån människornas beteende.

Man kan se psykoanalysen som ett försök till en "materialistisk" psykologi. Mentala företeelser som drömmar studeras, men de har en materialistisk "bas" i det omedvetna (som kanske finns i nervsystemet). Freud var ju också biolog från början. Drifterna hos djuren tycks ha en sorts halvmedveten karaktär. Man skulle kunna se dem som ett förstadium till våra medvetna behov.

Psykoanalysens teoribyggnad är komplicerad och den förändrades också kraftigt under åren. De begrepp som används, detet, jaget, överjaget, libido, Eros, Thanatos o.s.v. kan inte utan vidare avfärdas på grund av deras "spekulativa" karaktär. Inga vetenskaper klarar sig utan att införa "icke-empiriska" begrepp.

Men man måste ju kunna visa att teorin förklarar verkligheten. Frågan om psykoanalysen gör detta är kontroversiell än idag. De "revisionistiska" psykoanalytikerna vattnade efter andra världskriget ur teorin och närapå förkastade det omedvetna. Vissa marxister har dock intresserat sig för psykoanalysen. Ett nutida exempel är Slavoj Žižek.

Psykoanalysen som terapiform har jag ingen uppfattning om. Fast man kan undra varför psykoanalytikerna inte har velat släppa in oberoende bedömare som skulle kunna utvärdera behandlingsresultaten. Freud ansåg förresten att det bästa man kunde förvänta sig av analysen var att patienten återgår till ett "normalt olyckligt" liv!

Marcuse tar i sin "Eros och civilisation" inte alls upp den terapeutiska sidan av psykoanalysen. Han försöker istället att gifta ihop en tolkning av Freuds civilisationsteori i "Vi vantrivas i kulturen" med den marxistiska visionen om ett Frihetens rike, som skulle efterträda kapitalismen.

Freud ser en evig motsättning inom civilisationerna mellan "lustprincipen" och "realitetsprincipen". Innan människan blev människa styrdes hon helt av drifterna, till stor del av sexualiteten. Det verkar som apornas promiskuösa liv föresvävade honom. När människan uppfann civilisation och kultur genom att börja arbeta blev hon tvungen att delvis förtränga, hämma och disciplinera dessa drifter. Realitetsprincipen var född, och därefter var människan för all framtid dömd till att vara mer eller mindre olycklig.

Det är på den sista punkten Marcuse ser en möjlighet att korrigera Freuds pessimistiska bild. Han uppfinner nämligen begreppet "merförtryck", som är det extra undertryckande av drifterna som samhällets maktorganisering resulterar i , vid sidan om det mänskliga ödet att alltid behöva arbeta för överlevnaden. I enlighet med Marx vision kan det framtida kommunistiska samhällssystemet reducera arbetstiden till ett minimum. Lustprincipen ges därmed fritt spelrum i modifierad form. Den sublimerade sexualiteten blommar upp i fantasi, konst och kultur. Antagligen var det Marcuse som inspirerade till slagordet under parisvåren 68: "Fantasin till makten!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar