Kant "bevisar" Guds existens

I "Kritik av det rena förnuftet" vederlade Kant de traditionella gudsbevisen. Argumentationen beskrevs kort i ett tidigare inlägg. Kant ansåg att det inte är möjligt med något "spekulativt" bevis överhuvudtaget, eftersom Förnuftet inte kan nå någon kunskap om det som är utanför den erfarenhet som ges i våra sinnen. I "Kritik av det praktiska förnuftet" håller han fast vid att det inte kan finnas någon teoretisk kunskap om Gud, men vi kan ändå bli övertygade om Hans existens. Kant utgår från moralen istället för från kunskapen.

Vi är medvetna om morallagens existens inom oss, vi är moraliska varelser. Moralen är något som inte ingår i Naturen, utan är beroende av att människan är fri att handla, och alltså på något sätt kan ingripa i naturens kausala ordning. Det här har nog Kant svårt att få att gå ihop. Men han tar sin tillflykt till begreppet ting-i-sig, eller noumena, från "Kritiken av det rena förnuftet". Vi vet inte empiriskt att noumena finns, men vi kan inte heller bevisa att det inte finns. Om det finns, så är det utanför tid och rum. Och då strider inte den fria viljans kausalitet mot den empiriska världens kausalitet.

Morallagens existens förutsätter att vi verkligen kan välja fritt. Där håller jag med Kant. Och därför, säger han, vet vi på ett sätt vi ingår i en översinnlig, moralisk värld vid sidan om den empiriska sinnevärlden. Detta är mycket tveksamt däremot, och hänger ihop med hans syn på kausaliteten som något "a-priori" i erfarenhetsvärlden.

Ett vanligt resonemang, t.ex. hos Dostojevskij, är att moralen bara kan garanteras av Gud. Men det anser inte Kant. Istället är det tvärtom moralens existens, som leder till religionens existens. Resonemanget är ganska subtilt, och inte helt övertygande, men en kärnpunkt är att moralen förutsätter det moralfilosofiska begreppet "det högsta goda". Och Kant menar att det "högsta goda" nödvändiggör att den moraliska människan måste belönas med "lycksalighet" i proportion till sin moral. Och det enda som kan garantera detta är en allvis, allvetande och allgod Gud. Vilket skulle bevisas! Det här känns ju minst sagt lättköpt!

Guds existens är ett "praktiskt postulat", den är en teoretisk sats som inte kan bevisas, men väl motiveras som nödvändig utifrån moralens existens. Detsamma gäller postulaten om den fria viljan och själens odödlighet.

Kants eget "gudsbevis" framstår inte som mer övertygande än de han vederlade, tycker jag. Men filosofiskt intressanta är ett par av de frågor som berörs i "beviset", nämligen om moralens natur är radikalt skild från den "vanliga" naturen. Och frågan om hur man ska förstå viljans frihet - förutsätter den något översinnligt?

Paul Davies om parallella universa

Förra avsnittet i "Eviga frågor" i AxessTV handlade om hur man ska tolka kvantmekaniken. Enligt Paul Davies ansluter sig de flesta forskarna idag till flervärldstolkningen av kvantmekaniken: att alla möjliga tillstånd som beskrivs i teorin faktiskt existerar i separata universa. Men Davies håller fast vid den traditionella tolkningen att de möjliga tillstånden är potentiella, inte "helt verkliga", och att en observation, en mätning tvingar endast en av möjligheterna att förverkligas.

Det finns svagheter med Niels Bohrs "köpenhamnstolkning", som Davies alltså ansluter sig nära till. Den opererar med dubbla naturlagar, en på mikro- och en på makronivå. Ingen vet tyvärr var gränsen skulle gå mellan dessa.

För flervärldstolkningen däremot gäller kvantmekaniken även i vår vardagliga värld - i och för sig till priset av att acceptera att det finns en oändlig mängd världar.

Davies hypotes är att den klassiska, "sunt-förnuft"-fysiken börjar gälla vid en viss komplexitetsnivå (inte vid en viss storlek av objekten, som man skulle kunna tro). Det påminner om idéerna om att nya egenskaper uppstår genom "emergens" ur egenskaper på en lägre nivå av verklighet.

En annan svaghet med den köpenhamnstolkningen är att ingen vet vad som krävs för att kalla något en mätning - krävs det ett medvetande för att "kollapsa vågfunktionen" och tvinga fram en verklighet ur tillståndsöverlagringen? För flervärldstolkningen existerar inte problemet med observatören - alla versioner finns ju parallellt i multiversa. Men Davies ser en tillgång i denna svårighet snarare: observatören måste ju också ingå på något sätt i en generell teori. Och medvetandets existens behöver också förklaras.

Jag lutar starkt åt Davies uppfattning. Och jag tror att Immanuel Kant skulle ha gjort detsamma - att spekulera om universa vi inte har någon kontakt med skulle han ha betraktat som ogrundad metafysik.

I all empirisk kunskap måste det finnas ett element av sinnesförnimmelse. Visserligen är ljusfläcken på den plåten som förråder att en elektron träffat den, något som är sinnligt förnimbart. Men så små objekt som elektroner kan vi aldrig direkt iaktta, bara indirekt. För Kant skulle nog kvantmekaniken handla om något som ligger på gränsen till det vetbara. Davies råd i slutet av programmet var också att avstå från alla försök att visualisera kvantmekaniken. Där är det matematik som gäller, inte intuiton eller sunt förnuft.

Kants vederläggning av gudsbevisen

Även om man inte är överens med Kant om t.ex. tinget i sig, så håller fortfarande hans resonemang om varför det är omöjligt att bevisa Guds existens. Hans uppfattning har trängt djupt ner i det kollektiva medvetandet - "tro och vetande" uppfattas som två skilda ting nuförtiden av de flesta, tror jag.

Kant ansåg att i grunden finns det bara tre varianter av gudsbevis: det ontologiska, det kosmologiska och det fysikoteologiska beviset. Det ontologiska beviset utgår från vilka egenskaper begrepp Gud har, nämligen det i alla avseenden fullkomliga och perfekta. I kristendomen talar man ju t.ex. om en allsmäktig, allgod och allvis gud. Om Gud existerar så är han mer fullkomlig än om han inte gör det. Om han alltså inte existerar så vore han inte fullkomlig. Alltså en självmotsägelse.

Kants svar är att det är en sak vilka egenskaper ett begrepp innehåller å ena sidan, och om begreppet har sin motsvarighet i verkligheten. Det handlar alltså om ett simpelt logiskt misstag. (Icke desto mindre fanns det teologer på 1900-talet som försökte återupprätta detta medeltida "bevis". Jag läste en sådan bok för ett antal år sedan och höll faktiskt på att bli övertygad om bevisets giltighet!)

Det kosmologiska beviset utgår från att Universum måste ha en orsak. Men säger Kant, om vi uttalar oss om världen som helhet så går vi utanför den möjliga erfarenheten och därmed en möjliga kunskapen. Dessutom, vad är det som säger att det är en Gud med de traditionella egenskaperna, som skulle vara denna orsak. Till den slutsatsen behövs stöd från det ontologiska gudsbeviset, med dess definition av gudsbegreppet. Och det beviset är ju redan förkastat.

Liksom det kosmologiska gudsbeviset, behöver det tredje beviset, det fysiko-teologiska, stöd av det första ontologiska beviset. Men denna variant utgår inte från universum som helhet, utan finner spår av en gud i naturens egenskaper. Det vanliga på Kants tid var att peka på ändamålsenligheten i naturen, som pekar på en intelligent konstruktör. Kant visade störst respekt för detta av de tre bevisen. Men sträng som han var så påpekade han att man kan inte utan vidare jämföra människors ändamålsenliga produkter med naturföremål.

Man får väl säga att evolutionsläran har tagit kraften ur detta bevis ur "intelligent design" även om kristna fundamentalister i USA stretar på med denna typ av argument. I vilket fall som helst är det en sorts byggmästare, en demiurg, och inte en Gud man får fram på detta vis.

Modern fysik och kosmologi har övertygat förvånansvärt många vetenskapsmän om Guds existens. Och då är det en variant av det tredje fysiko-teologiska beviset som det handlar om. Fysikerna har ju väldigt svårt att förklara varför naturkonstanterna (som inte framgår ur naturlagarna utan ur experimenten), råkar ha så lämpliga värden för att möjliggöra existensen av liv och därmed av oss. Fler och fler som inte är troende har tvingats ansluta sig till teorier om det skulle finnas massor med parallella universa, med andra värden på konstanterna. Vår existens skulle då inte framstå som så mystisk.

Jag tror att Kant skulle hållit fast vid sin negativa inställning till det fysiko-teologiska beviset, även om han känt till den "antropiska principen", att naturen tycks vara gjord för att möjliggöra människans existens. Kant hade nämligen ett eget argument för Guds existens i rockärmen. Det byggde inte på vetande utan på moral, och var så subtilt, så det får jag återkomma till.

Finns det liv på andra planeter?

I andra avsnittet av "Eviga frågor" i AxessTV, som jag tog upp i förra inlägget, beskrev Paul Davies hur ytterst osannolik livets uppkomst är ur fysikalisk-kemisk synvinkel. Därför borde vi ju vara ensamma i universum, men Davies säger tvärtom i tredje avsnittet, att han tror att livet är vanligt i universum. Men alltså inte av vetenskapliga skäl utan av "filosofiska och emotionella". Han vill inte tro att människan skulle vara resultatet av en osannolik slump, ett "missfoster".

Davies har ju skrivit boken "In the mind of God", men hans gudsbegrepp tycks vara fjärran från kristendomens, som inte gillar tanken på att det skulle finnas liv på andra ställen än jorden. Det trasslar ju till teologin ordentligt...

Davies inställning påminner om Immanuel Kants: Guds existens är omöjlig att bevisa varken vetenskapligt eller filosofiskt, men det finns andra rimliga skäl att tro på ett högsta väsen. Men Kants idéer och deras relevans för nutida "gudsbevis" vilka utgår från dagens fysik, får vänta till nästa inlägg.

En rolig tanke i programmet var att det skulle vara ganska troligt att livet uppstod först på Mars, och sedan överfördes till jorden. Förhållandena var nämligen gynnsammare på Mars på den tiden. Så kanske vi alla är marsianer!

Livets uppkomst

Det är förvånande att religiösa grupper inriktat sig på att attackera utvecklingsläran, där den vetenskapliga förståelsen är god. Uppkomsten av nya arter går att begripa tack vare Darwin och den moderna genetiken. Själva livets uppkomst däremot är fortfarande ett mysterium.

Paul Davies har intressanta synpunkter på denna fråga i veckans avsnitt av "Eviga frågor" i AxessTV. Han ifrågasätter alla kända teorier, både vetenskapliga och "flummiga". Ändå säger han sig tro att livet på något sätt måste vara inskriven i Universums grund.

Idén om att slumpen skulle räcka som förklaring stupar på att det skulle krävas mycket längre tid än universums livstid för att åstadkomma en enda proteinmolekyl. Antalet möjliga planeter i universum är helt enkelt för litet för att livet skulle hinna uppstå någonstans slumpmässigt.

Svårigheten består i att livet består av både "hårdvara" och "mjukvara". Nukleinsyrorna i DNA:t innehåller informationen, mjukvaran, medan proteinerna gör själva jobbet. Davies jämför ett sådant system med ett radiostyrt flygplan, som ju styrs av information via en radiokanal, som i sin tur aktiveras av spakarna som operatören drar i. Jämför med en drake som styrs av ryckningar i ett snöre och som alltså är helt "hårdvarustyrt"! Det är övergången från ett hårdvarustyrt till ett mjukvarustyrt system, livet alltså, som dagens vetenskap inte kan förstå hur det skulle kunna gå till.

Nästa avsnitt i serien ska handla om det finns liv på andra planeter i universum. Hur kan man diskutera den frågan utan att ha en aning om hur det uppstått första gången?

Kant "vederlägger" idealismen

I andra upplagan "Kritik av det rena förnuftet" lade Kant till ett stycke i andra boken, om "Vederläggning av idelalismen", antagligen för att han ville rentvå sig från anklagelserna om idealism efter första upplagan. Hans studievägledning, "Prolegomena", visar hur upprörd han blev över att ha blivit så "missförstådd". Jag tror att det kritiken tog så hårt för att han kände att den i viss mån var berättigad. Det som han skrev om förnuftets "paralogismer" i första upplagan, och som han reviderade kraftigt i den andra, visar att han accepterat Berkeleys och Humes tankar om att det inte går att komma åt en verklighet utanför våra föreställningar.

Jag tror att Kant aldrig helt och hållet släppte idealismen, trots att t.ex. det han skrev om fenomen och noumena, pekar i en annan riktning. Och att han anses ha genom gått en utveckling. Han kallade ju också sin filosofi för "transcendental idealism", inte utan orsak. Men han vill ändå inte bli kallad för idealist. Han ansåg sig ju ha genomfört en "kopernikansk vändning" inom filosofin, och hade kommit med något helt nytt. Men jag trot inte det finns något mellanläge mellan att tro att allt finns inom mig, respektive att det finns något oberoende av mig. Kants försök till kompromiss fungerar inte, lika lite som någon annans försök har fungerat.

Kant menar sig alltså ge ett bevis för att både Descartes "metodiska" tvivel på yttervärldens existens och Berkeleys förnekande av denna, skulle vara ohållbara. Det är uppseendeväckande! Har Kant lyckats med det som ingen annan lyckats med? Varför hör man aldrig talas om detta sensationella bevis? Det har ju aldrig gått att överbevisa en idealist med intellektuella argument. Så länge professor Boström sitter i sin länsstol, så biter inga bevis på honom. Men han kommer definitivt att vägra bevisa sin tes praktiskt, om man skulle be honom sticka in huvudet i sin berömda kakelugn.

Vad går då Kants argument ut på? Jo, att det "interna sinnet" beror på tidens existens, vilken i sin tur beror på någon sorts klocka, som endast kan finnas i rummet, d.v.s. finnas för det yttre sinnet. Alltså är vårt inre beroende av yttre föremål. Vilket skulle bevisa!

Men det här är ju rena fusket, trolleri med ord bara. Distinktionen mellan "ting för oss" och "ting i sig" används inte i resonemanget. Så vad är det för föremål han talar om egentligen? Dessutom är ju både rum och tid, som används i "beviset", inre föreställningar, enligt Kant. Så det han bevisar är att det är skillnad på inre och yttre men båda är på sätt och vis inre.