Den tidiga kapitalismen med sina industrier kritiserades av den romantiska rörelsen. Arbetarrörelsen däremot övergav ganska snart sina vanmäktiga protester genom att krossa maskiner, och har alltsedan dess i princip har varit positiv till ny teknik. Marxismen skilde noga mellan tekniken som en i sig progressiv kraft och dess ibland negativa konsekvenser i det kapitalistiska samhället.
På 1900-talet uppstod nya rörelser som var kritiska till teknik. En del kritik var naturligtvis motiverad, som den mot kärnvapen och giftanvändning i lantbruket. Kärnkraft framstod också som minst sagt diskutabel efter Tjernobylkatastrofen. Men det har även förekommit mer allmän kritik, som liknar den romantiska, och en företrädare för den är Heidegger.
Ett karakteristiskt citat från uppsatsen "Teknikens väsen": "Det står dock klart, att människan i teknikens tidevarv på ett särdeles iögonenfallande och utmanande sätt tvingas in i den rådande formen av uppdagande. Den utplundring detta resulterar i, drabbar i första hand naturen i dess egenskap av huvudförråd för energibeståndet. I överensstämmelse härmed framträder människans beställande förhållningssätt gentemot naturen först i och med uppkomsten av Nya tidens exakta naturvetenskap. Dennas föreställningsart förföljer ju naturen och söker fånga in den som ett kalkylerbart sammanhang av krafter." Orsaken till "utplundringen" hittar han alltså i naturvetenskapen, som "förföljer" naturen och utövar våld på den genom att använda matematik! En sådan här kritik, som är principiellt antivetenskaplig, är enligt min åsikt värdelös i en konkret diskussion om olika teknikers nytta respektive skada.
Ett ytterligare tecken på hur långt Heidegger stod från all modernitet, är den nya världsbild som han presenterar i uppsatsen "Bygga bo tänka" från 1951. Han skriver om "fyrheten" ("das Geviert"), som består av jord, himmel, gudar och dödliga (människorna). "Gudarna är gudomens vinkande budbärare". En sådan här mytologisk beskrivning av tillvaron passade nog bättre 400 år före Kristus i antikens Grekland än i mitten på 1900-talet...
tisdag 24 november 2009
torsdag 19 november 2009
Heidegger och frågan om Varat
I filosofins gryning tänkte man mycket på frågor som, "vad innebär det att vara?" och "hur kan tomrum, det som inte finns, finnas?". Jag har berört dessa frågor tidigare i inlägget om tomrummets existens. Man kan lätt få för sig att det är den här typen av "djupa" frågor som lämpar sig för filosofin. Medan vetenskaperna ägnar sig åt enklare saker som t.ex. atomers, hundars och människors olika sätt att existera. Själva frågan om varat i sig själv, vad det är för något, framstår som en metafysisk fråga.
I botten på dessa urgamla frågor om varat, tror jag ligger upplevelser, som kanske de flesta haft när de varit små. Själv minns jag att tillvaron plötsligt kunde upplevas som en gåta. Man kan spekulera i att när det lilla barnet första gången upptäcker - på en förspråklig nivå - att det finns en skillnad mellan mig och och en ibland ogin omvärld, så är det som att det får en metafysisk chock. "Jag är faktiskt inte allsmäktig", inser det, vilket ju är ett sorgligt faktum. Men det får man ju försöka leva med resten av livet.(Det har förstås funnits filosofer som, på ett teoretiskt plan, aldrig lyckats acceptera detta faktum...)
Att det finns något utanför mig som gör motstånd, är en insikt, som fortfarande verkar mystisk om man lyckas - t.ex. genom meditation - regrediera tillbaka till den här tidiga, ordlösa utvecklingsnivån. Att beskriva den här upplevelsen i ord går av naturlig skäl inte helt. Det handlar snarare om en känsla, som beskrivits av många mystiker, som att allt hänger på något sätt ihop som en enhet.
Religionens och filosofins vägar skildes tidigt åt, och filosofin ägnade sig åt frågor som kan formuleras i ord, och analyseras på ett begripligt sätt. Aristoteles behandlar i sin "Metafysik" sådana frågor om "varat", som är meningsfulla att behandla på ett tankemässigt plan. Han ansåg själv att det var ett stort framsteg för filosofin, när den slutar spekulera över varat i allmänhet, och istället som han själv - undersöka vad t.ex. "substansen" skulle kunna vara. Olika företeelser finns ju till på olika sätt, och substansen är det som kan finnas till självständigt. Ett tings egenskaper, t.ex. rosens röda färg, är beroende av att tinget finns. Likaså har rosens geometriska form ingen självständig existens. Men vad är det som gör att rosen är ett ting (och inte flera som en hög med sandkorn)?
Aristoteles utredningar om vad substansen består i, är både läsvärda och tänkvärda än idag. De begrepp han analyserar används än idag, utan att vi är riktigt medvetna om det aristoteliska ursprunget. Ett exempel på är det intressanta begreppet "potentiell".
Heidegger menade att filosofin slog in på fel bana när den började diskutera "varafrågorna" på ett rationellt sätt. Den västerländska filosofin som helhet var förfelad och och man borde gå tillbaka till försokratikerna. Metafysiken skulle bort och man borde börja på ny kula. Det var det projektet han inledde med "Sein und Zeit". Men i praktiken var han inte så förutsättningslös. Han använde sig av på den tiden moderna filosofiriktningar, som fenomenologi och hermeneutik, och lånade även insikter om den mänskliga praktikens betydelse från Karl Marx (vilket han naturligtvis inte nämnde).
Hermeneutiken handlade före Heidegger mest om att tolka texter. Men Heidegger tillämpade detta på ett överraskande sätt på "varat". Han frågade inte "vad är varat?", utan "vad är varats mening?". Och svaret trodde han sig få genom att ställa frågor till "varat". Men varifrån kom svaren? Jo, från Heideggers eget inre förstås! Så Heidegger hade i själva verket inte övervunnit motsättningen mellan materialism och idealism, som han påstod. Hans filosofi var lika hopplöst idealistisk som fenomenologen Husserls. Ett ytterligare belägg för detta är att för att besvara frågan om varat, så började han med att ställa frågan om människans vara, "tillvaron". Och så kom han inte längre i "Sein und Zeit". Den handlar inte om tingens "vara" utan om hur "tillvaron" uppfattar tingen.
Heidegger erkände senare att han faktiskt misslyckats med att nå målet med sitt mästerverk, men fortsatte att kämpa på med varats gåta. Formuleringen om "varats mening" ersattes dock med den lika nippriga "varats sanning".
Tyvärr lever en del av Heideggers idéer vidare inom t.ex. postmodernismen. Där ägnade man sig ju med liv och lust åt att "tolka" och ifrågasätta allt som den västerländska filosofin åstadkommit. Heideggers ord "destruera" ersattes med Derridas "dekonstruera", men tanken var densamma. Kanske gick vissa postmodernister lite längre än Heidegger när de utropade att "allt är text".
I botten på dessa urgamla frågor om varat, tror jag ligger upplevelser, som kanske de flesta haft när de varit små. Själv minns jag att tillvaron plötsligt kunde upplevas som en gåta. Man kan spekulera i att när det lilla barnet första gången upptäcker - på en förspråklig nivå - att det finns en skillnad mellan mig och och en ibland ogin omvärld, så är det som att det får en metafysisk chock. "Jag är faktiskt inte allsmäktig", inser det, vilket ju är ett sorgligt faktum. Men det får man ju försöka leva med resten av livet.(Det har förstås funnits filosofer som, på ett teoretiskt plan, aldrig lyckats acceptera detta faktum...)
Att det finns något utanför mig som gör motstånd, är en insikt, som fortfarande verkar mystisk om man lyckas - t.ex. genom meditation - regrediera tillbaka till den här tidiga, ordlösa utvecklingsnivån. Att beskriva den här upplevelsen i ord går av naturlig skäl inte helt. Det handlar snarare om en känsla, som beskrivits av många mystiker, som att allt hänger på något sätt ihop som en enhet.
Religionens och filosofins vägar skildes tidigt åt, och filosofin ägnade sig åt frågor som kan formuleras i ord, och analyseras på ett begripligt sätt. Aristoteles behandlar i sin "Metafysik" sådana frågor om "varat", som är meningsfulla att behandla på ett tankemässigt plan. Han ansåg själv att det var ett stort framsteg för filosofin, när den slutar spekulera över varat i allmänhet, och istället som han själv - undersöka vad t.ex. "substansen" skulle kunna vara. Olika företeelser finns ju till på olika sätt, och substansen är det som kan finnas till självständigt. Ett tings egenskaper, t.ex. rosens röda färg, är beroende av att tinget finns. Likaså har rosens geometriska form ingen självständig existens. Men vad är det som gör att rosen är ett ting (och inte flera som en hög med sandkorn)?
Aristoteles utredningar om vad substansen består i, är både läsvärda och tänkvärda än idag. De begrepp han analyserar används än idag, utan att vi är riktigt medvetna om det aristoteliska ursprunget. Ett exempel på är det intressanta begreppet "potentiell".
Heidegger menade att filosofin slog in på fel bana när den började diskutera "varafrågorna" på ett rationellt sätt. Den västerländska filosofin som helhet var förfelad och och man borde gå tillbaka till försokratikerna. Metafysiken skulle bort och man borde börja på ny kula. Det var det projektet han inledde med "Sein und Zeit". Men i praktiken var han inte så förutsättningslös. Han använde sig av på den tiden moderna filosofiriktningar, som fenomenologi och hermeneutik, och lånade även insikter om den mänskliga praktikens betydelse från Karl Marx (vilket han naturligtvis inte nämnde).
Hermeneutiken handlade före Heidegger mest om att tolka texter. Men Heidegger tillämpade detta på ett överraskande sätt på "varat". Han frågade inte "vad är varat?", utan "vad är varats mening?". Och svaret trodde han sig få genom att ställa frågor till "varat". Men varifrån kom svaren? Jo, från Heideggers eget inre förstås! Så Heidegger hade i själva verket inte övervunnit motsättningen mellan materialism och idealism, som han påstod. Hans filosofi var lika hopplöst idealistisk som fenomenologen Husserls. Ett ytterligare belägg för detta är att för att besvara frågan om varat, så började han med att ställa frågan om människans vara, "tillvaron". Och så kom han inte längre i "Sein und Zeit". Den handlar inte om tingens "vara" utan om hur "tillvaron" uppfattar tingen.
Heidegger erkände senare att han faktiskt misslyckats med att nå målet med sitt mästerverk, men fortsatte att kämpa på med varats gåta. Formuleringen om "varats mening" ersattes dock med den lika nippriga "varats sanning".
Tyvärr lever en del av Heideggers idéer vidare inom t.ex. postmodernismen. Där ägnade man sig ju med liv och lust åt att "tolka" och ifrågasätta allt som den västerländska filosofin åstadkommit. Heideggers ord "destruera" ersattes med Derridas "dekonstruera", men tanken var densamma. Kanske gick vissa postmodernister lite längre än Heidegger när de utropade att "allt är text".
tisdag 17 november 2009
"Konstverkets ursprung" och Heidegger, del 2
Heidegger formulerar sin tes så här (sid 30, Daidalos 2005): "Så skulle konstens väsen vara detta: det varandes sannings sig-sättande-i-verket." Vad är det här för idealistiskt svammel? Det är väl konstnären som skapar verket och inte "sanningen" som skapar konstverket? Nej, det är på allvar, se sid. 62: "Eftersom det hör till sanningens väsen att inrätta sig i det varande, för att först på så sätt bli sanning, så ligger i sanningens väsen dragningen till verket som en alldeles särskild möjlighet för sanningen att mitt bland det varande själv bli varande."
Den här varamystiken ska jag återkomma till i ett senare inlägg, men det är väl ganska klart att någon förståelse för konstens ursprung, det får man inte. Och faktum är att i efterordet tycks han ta tillbaka allt. "Anspråket att lösa gåtan ligger i fjärran. Uppgiften är att få syn på gåtan." Och troligen är syftet med boken snarare att formulera hans nya metafysiska idéer än att förklara vad konst är. Han har nämligen upptäckt förekomsten av en för honom ny dialektik mellan "jord" och "värld", vilken säkert gladde de politiska makthavarna 1935. "Blut und Boden" hade han ju talat om tidigare.
I den här boken delar Heidegger in tingen i "blotta ting" (ex. en sten) , "don" (ex en sko som fyller ett konkret syfte), och "verk" (konstverk). De två huvudexempel på konstverk han tar upp är dels van Goghs målning av två bondskor, dels ett grekiskt tempel. Hur stämmer de med hans tes om vad ett konstverk är? Inte speciellt bra...
Vad är det för sanning som stiger fram från van Goghs skor? Heidegger presenterar ingenting annat än vanliga associationer, gissningar om vem som ägt skorna, var de använts m.m..
Och det grekiska templet då? Heidegger beskriver själv det religiösa syftet med templet. Det uppfördes inte som ett konstverk utan som ett kultcentrum, och måste väl snarare betecknas som ett "don". Om man nu inte tror att de grekiska gudarna faktiskt bodde i templet och uppenbarade sig för folket...
På sidan 73 kommer plötsligt en ny insikt, "Sanning såsom det varandes ljusning och förborgande sker i det att den diktas. Allt konst är, i egenskap av det som låter ankomsten av sanningen hos det varande som sådant ske, i sitt väsen diktning." Heidegger gillade poesi, och främst Hölderlin. Men ska man ta honom på orden eller inte? Om man gör det, så är det ju nonsens, men om man föredrar att inte tolka honom bokstavligt, så hamnar man i samma besvärliga läge som någon som försöker förstå en tungomålstalare. Heidegger är ingen filosof - han är en (dålig) mystiker.
Den här varamystiken ska jag återkomma till i ett senare inlägg, men det är väl ganska klart att någon förståelse för konstens ursprung, det får man inte. Och faktum är att i efterordet tycks han ta tillbaka allt. "Anspråket att lösa gåtan ligger i fjärran. Uppgiften är att få syn på gåtan." Och troligen är syftet med boken snarare att formulera hans nya metafysiska idéer än att förklara vad konst är. Han har nämligen upptäckt förekomsten av en för honom ny dialektik mellan "jord" och "värld", vilken säkert gladde de politiska makthavarna 1935. "Blut und Boden" hade han ju talat om tidigare.
I den här boken delar Heidegger in tingen i "blotta ting" (ex. en sten) , "don" (ex en sko som fyller ett konkret syfte), och "verk" (konstverk). De två huvudexempel på konstverk han tar upp är dels van Goghs målning av två bondskor, dels ett grekiskt tempel. Hur stämmer de med hans tes om vad ett konstverk är? Inte speciellt bra...
Vad är det för sanning som stiger fram från van Goghs skor? Heidegger presenterar ingenting annat än vanliga associationer, gissningar om vem som ägt skorna, var de använts m.m..
Och det grekiska templet då? Heidegger beskriver själv det religiösa syftet med templet. Det uppfördes inte som ett konstverk utan som ett kultcentrum, och måste väl snarare betecknas som ett "don". Om man nu inte tror att de grekiska gudarna faktiskt bodde i templet och uppenbarade sig för folket...
På sidan 73 kommer plötsligt en ny insikt, "Sanning såsom det varandes ljusning och förborgande sker i det att den diktas. Allt konst är, i egenskap av det som låter ankomsten av sanningen hos det varande som sådant ske, i sitt väsen diktning." Heidegger gillade poesi, och främst Hölderlin. Men ska man ta honom på orden eller inte? Om man gör det, så är det ju nonsens, men om man föredrar att inte tolka honom bokstavligt, så hamnar man i samma besvärliga läge som någon som försöker förstå en tungomålstalare. Heidegger är ingen filosof - han är en (dålig) mystiker.
"Konstverkets ursprung" och Heidegger, del 1
Vad är konst? Ett gammalt svar är att konsten avbildar naturen. Det var vad Platon ansåg, och orsaken till att han tog avstånd från konsten. Naturen är ju nämligen i sig själv en avbildning av de eviga platonska ideérna och då blir ju konsten en avbildning av en avbildning.
Avbildningsteorin, även om den är populär, har sina brister. Det räcker inte att en tavla "är lik" motivet. Eller att den är hantverksmässigt svår att få till - en annan vanlig tanke. Det ska helst finnas något mer än så i tavlan, tycker nog dom flesta. Den ska lyckas med att på ett personligt sätt få fram det vackra eller uttrycksfulla i motivet. Och då behöver tavlan kanske inte ens "föreställa" något. Den kanske uteslutande ger uttryck för konstnärens känslor. Eller ger ett kraftfullt intryck genom färg- och formkombinationerna.
För Kant var konsten märkvärdig såtillvida som att den inte förmedlar någon kunskap i form av begrepp, men ändå inte framstår som något rent subjektivt. Ett vackert landskap i en tavla förväntar vi ju oss ska te sig vackert även för andra. Det verkar finnas ett objektivt element i konsten. "Kritik av omdömeskraften" försöker besvara frågan hur detta är möjligt. Det estetiska området rör vad vi uppfattar med sinnena, men det kan inte reduceras till subjektiva känslor av välbehag och lust, utan handlar om det sköna och det sublima. (Det sublima syftade t.ex. på upplevelsen av vilda och skrämmande landskap, som var populära motiv i tidens konst.)
Hegel fortsätter på samma spår. För honom är konsten också något sinnligt. Det visar fram, till skillnad från religionen som använder symboler. Medan filosofin står högst genom att använda begrepp.
Jag tror att dessa idealistiska filosofer hade delvis rätt i sina spekulationer. Det tycks som om människan har ett estetiskt "sinne". Men jag tror att det har en biologisk grund liksom våra övriga sinnen. Och i motsats till Kant tror jag att det är härifrån det "objektiva" kommer.
Den estetiska förmågan är inte begränsad till människor. Det finns ju apor som visat sig åstadkomma expressionistisk konst av så god kvalitet att den lurat professionella konstkritiker. Och Darwins idéer om sexuell selektion handlar ju faktiskt delvis om estetik. Det är påfågelshannens vackra stjärtprydnad som lockar honorna.
Vad anser då Heidegger om konstverkets ursprung? Jo, att allt som hittills tänkts om konst inom filosofi och vetenskap är felaktigt. Han har sin egen teori, som för första gången i världshistorien ska förklara vad konst är. Den beskriver jag i nästa inlägg.
Avbildningsteorin, även om den är populär, har sina brister. Det räcker inte att en tavla "är lik" motivet. Eller att den är hantverksmässigt svår att få till - en annan vanlig tanke. Det ska helst finnas något mer än så i tavlan, tycker nog dom flesta. Den ska lyckas med att på ett personligt sätt få fram det vackra eller uttrycksfulla i motivet. Och då behöver tavlan kanske inte ens "föreställa" något. Den kanske uteslutande ger uttryck för konstnärens känslor. Eller ger ett kraftfullt intryck genom färg- och formkombinationerna.
För Kant var konsten märkvärdig såtillvida som att den inte förmedlar någon kunskap i form av begrepp, men ändå inte framstår som något rent subjektivt. Ett vackert landskap i en tavla förväntar vi ju oss ska te sig vackert även för andra. Det verkar finnas ett objektivt element i konsten. "Kritik av omdömeskraften" försöker besvara frågan hur detta är möjligt. Det estetiska området rör vad vi uppfattar med sinnena, men det kan inte reduceras till subjektiva känslor av välbehag och lust, utan handlar om det sköna och det sublima. (Det sublima syftade t.ex. på upplevelsen av vilda och skrämmande landskap, som var populära motiv i tidens konst.)
Hegel fortsätter på samma spår. För honom är konsten också något sinnligt. Det visar fram, till skillnad från religionen som använder symboler. Medan filosofin står högst genom att använda begrepp.
Jag tror att dessa idealistiska filosofer hade delvis rätt i sina spekulationer. Det tycks som om människan har ett estetiskt "sinne". Men jag tror att det har en biologisk grund liksom våra övriga sinnen. Och i motsats till Kant tror jag att det är härifrån det "objektiva" kommer.
Den estetiska förmågan är inte begränsad till människor. Det finns ju apor som visat sig åstadkomma expressionistisk konst av så god kvalitet att den lurat professionella konstkritiker. Och Darwins idéer om sexuell selektion handlar ju faktiskt delvis om estetik. Det är påfågelshannens vackra stjärtprydnad som lockar honorna.
Vad anser då Heidegger om konstverkets ursprung? Jo, att allt som hittills tänkts om konst inom filosofi och vetenskap är felaktigt. Han har sin egen teori, som för första gången i världshistorien ska förklara vad konst är. Den beskriver jag i nästa inlägg.
Heidegger och psykiatriprofessorn
Sten Levander kommer i sin DN-artikel, "Hatet mot psykiatrin", lite överraskande in på 'filosofen Heidegger, en egensinnig och extremt begåvad nazist som formulerade begreppet ”In der Welt Sein”, kanske den bästa lösningen hittills av dualismproblemet men utvecklad in absurdum av hans efterföljare inom vänstern.'. Med dualismproblemet menar Levander förhållandet mellan medvetandet och den yttre verkligheten. Det här klassiska filosofiska problemet har jag ju skrivit om ett flertal gånger på den här bloggen.
Men att Heidegger skulle ha "löst problemet" är nog ett missförstånd hos professorn. Heidegger "löste" problemet genom att inte erkänna det! För hur har problemet uppstått? Jo, som jag skrev i förr blogginlägget, blev det akut i och med naturvetenskapens utveckling på 1600-talet. Den mekaniska materialismens deterministiska världsbild hamnade då i skarp konflikt med den mänskliga erfarenheten av t.ex. fritt handlande.
Vad Heidegger gjorde var att ställa sig på den vardagliga människans filosofiska och vetenskapliga nivå, och konstatera att "subjekt" och "objekt" är konstiga begrepp, som jag inte förstår och som inte rör mig i mitt vardagsliv. Att "vardagsmänniskan" inte grubblar över gamla filosofiska problem, är inget att beklaga sig över. Men Heidegger däremot, som anser sig vara en filosof, fuskar när han påstår sig ha kommit på en revolutionerande lösning.
Heideggers projekt att grunda en egen metafysik, utifrån vardagsförståelsen, i "Sein und Zeit" havererade, och boken blev aldrig avslutad. (Han lyckades inte med föresatsen att reducera rumsupplevelserna till tidsupplevelser, vilket var ett klart idealistiskt projekt.) Jag ska kommentera hans spekulationer om "varats mening" i senare inlägg, och även hans senare tankar om konst och teknik, där hans antivetenskapliga idéer får fullt spelrum.
Men hur kommer det sig då att Heidegger fått sådant genomslag i den kontinentala filosofin under 1900-talet? Ja, allt han skriver är förstås inte galet. En del har han knyckt utan namns nämnande från filosofer från den tradition som han förkastar (alltifrån Platon och framåt). En del är banaliteter. Och en del är så grumligt skrivet att man kan tolka in sina egna åsikter i hans texter. Men visst är det ändå en gåta att delar av vänstern fallit för en ultrareaktionär tänkare som hatar all modern vetenskap och teknik.
Jag avslutar med ett exempel på hans stil, första stycket i uppsatsen "Vändningen" ur "Teknikens väsen och andra uppsatser":
"Ställets väsen /das Wesen des Gestells/ är det i sig själv samlande ställande som förföljer sin egen väsenssanning med förgätenheten som tillhygge, ett förföljande som förställer sig genom att utvecklas till ett beställande av allt närvarande som bestånd, som inrättar sig i detta bestånd, och som själv härskar i egenskap av bestånd." Som synes skapar sig den storhetsvansinnige Heidegger ett eget språk, för inte ens det vanliga språket duger för honom.
Men att Heidegger skulle ha "löst problemet" är nog ett missförstånd hos professorn. Heidegger "löste" problemet genom att inte erkänna det! För hur har problemet uppstått? Jo, som jag skrev i förr blogginlägget, blev det akut i och med naturvetenskapens utveckling på 1600-talet. Den mekaniska materialismens deterministiska världsbild hamnade då i skarp konflikt med den mänskliga erfarenheten av t.ex. fritt handlande.
Vad Heidegger gjorde var att ställa sig på den vardagliga människans filosofiska och vetenskapliga nivå, och konstatera att "subjekt" och "objekt" är konstiga begrepp, som jag inte förstår och som inte rör mig i mitt vardagsliv. Att "vardagsmänniskan" inte grubblar över gamla filosofiska problem, är inget att beklaga sig över. Men Heidegger däremot, som anser sig vara en filosof, fuskar när han påstår sig ha kommit på en revolutionerande lösning.
Heideggers projekt att grunda en egen metafysik, utifrån vardagsförståelsen, i "Sein und Zeit" havererade, och boken blev aldrig avslutad. (Han lyckades inte med föresatsen att reducera rumsupplevelserna till tidsupplevelser, vilket var ett klart idealistiskt projekt.) Jag ska kommentera hans spekulationer om "varats mening" i senare inlägg, och även hans senare tankar om konst och teknik, där hans antivetenskapliga idéer får fullt spelrum.
Men hur kommer det sig då att Heidegger fått sådant genomslag i den kontinentala filosofin under 1900-talet? Ja, allt han skriver är förstås inte galet. En del har han knyckt utan namns nämnande från filosofer från den tradition som han förkastar (alltifrån Platon och framåt). En del är banaliteter. Och en del är så grumligt skrivet att man kan tolka in sina egna åsikter i hans texter. Men visst är det ändå en gåta att delar av vänstern fallit för en ultrareaktionär tänkare som hatar all modern vetenskap och teknik.
Jag avslutar med ett exempel på hans stil, första stycket i uppsatsen "Vändningen" ur "Teknikens väsen och andra uppsatser":
"Ställets väsen /das Wesen des Gestells/ är det i sig själv samlande ställande som förföljer sin egen väsenssanning med förgätenheten som tillhygge, ett förföljande som förställer sig genom att utvecklas till ett beställande av allt närvarande som bestånd, som inrättar sig i detta bestånd, och som själv härskar i egenskap av bestånd." Som synes skapar sig den storhetsvansinnige Heidegger ett eget språk, för inte ens det vanliga språket duger för honom.
En artikel som inte kom in i audit.se
Jag blev ombedd att skriva ett inlägg till audita.se, men det var tydligen för magstarkt för heideggerianerna där. Men artikeln kan fylla en roll här på bloggen, som en beskrivning av var jag står filosofiskt idag. De filosofiska funderingarna började ju med Descartes och Locke i januari, och nu är det Hegel och Marx som gäller. Det ska bli intressant att se om det skett några större förändringar om ytterligare ett år. Men här är den refuserade artikeln:
Postmodernismen kritiserade de "stora berättelserna". Men postmodernismen var ju själv en "stor berättelse", nämligen en variant av den urgamla skepticismen. Vad kommer istället? Kanske någon av de riktigt stora "berättelserna" från 1800-talet, hegelianismen eller marxismen?
Vad är filosofi bra för? Ett tänkbart svar är att vi har behov av en helhetssyn på tillvaron, ett alternativ till religionerna. En icke-religiös helhetssyn uppstår dock inte automatiskt ur de enskilda vetenskaperna. Alltså behövs något utöver dessa, filosofin, som kan tillhandahålla en sammanhängande världsbild.
Varje ambitiös filosofi måste utgå från vardagliga förvetenskapliga erfarenheten, medan det dynamiska inslaget består i kontakten med de empiriska vetenskapernas aktuella läge. Gränsen mellan filosofi, vardagskunskap och vetenskap blir nödvändigtvis flytande. Och filosofin måste avstå från anspråk på att utgöra en vetenskap för sig.
Under antiken kunde den atomistiska filosofin ligga ett par tusen år före vetenskapen. Idag är läget ett annat. Det är svårt för filosofin att hänga med de stora framstegen för vetenskaperna. En del filosofiska riktningar i modern tid har då menat att filosofin inte behöver vetenskaperna, utan tvärtom utgör en grund och legitimation för dessa. Men filosofin har knappast tillgång till en högre form av kunskap. En annan inflytelserik position har varit positivismen, som paradoxalt nog är en filosofi som förnekar behovet av en filosofi.
En vanlig idé är att filosofin till skillnad från de empiriska vetenskaperna inte har gått framåt. Det är en förenklad syn att tro att det finns ett fåtal eviga filosofiska gåtor som aldrig kan lösas. Visserligen kan man aldrig förvänta sig total enighet om en gemensam världsbild. Men man kan ändå urskilja utvecklingslinjer, där senare filosofier lyckas överskrida begränsningarna hos tidigare.
De stora problemen som filosoferna brottas med hänger ihop med motsägande verklighetsbilder som uppstått ur vetenskapernas framsteg. Den naturvetenskapliga revolutionen under 1600- och 1700-talen hade en enorm påverkan på filosofin. Dels ledde den till upplysningstidens mekaniska materialism, bilden av universum som ett stort urverk. Men också paradoxalt nog till ett uppsving för idealismen inom filosofin. För om naturen lyder mekanikens lagar, så tycks människan med sin fria vilja på något sätt stå utanför den.
Descartes var ju den som definitivt klöv verkligheten i två "substanser", materia och tänkande. Relationen mellan dessa framstod som helt obegriplig. Den här klyftan har filosoferna sedan ägnat århundraden åt att försöka överbrygga.
Immanuel Kants kompromiss mellan rationalism och empirism upphävde inte gapet mellan å ena sida fenomenens erfarenhetsvärld och å den andra den osinnliga förnuftsvärlden, som vi inte kan nå empirisk kunskap om. Grundbulten i hans kritik av det rena och det praktiska förnuftet var det ovetbara "tinget-i-sig". Både naturvetenskap och religion förklarades som giltiga, men till priset av en tillvaro bestående av två skilda verkligheter.
Missnöjet med Kants fortsatta dualism ledde så småningom till Hegels storslagna syntes, där han försökte "dialektiskt" integrera allt det som var riktigt i tidigare filosofi och naturvetenskap i sin Logik och i sin natur- och andefilosofi. Han införde också en djupt historisk syn på samhället och dess utveckling, vilken han tolkade idealistiskt som "Andens" historia.
Marx kunde med vissa justeringar av Hegels system omvandla det till ett materialistiskt. Andens roll övertogs av den arbetande samhälleliga människan. De franska historikernas upptäckt av samhällsklassernas betydelse som historiska agenter, införlivades av Marx i hans materialistiska historieuppfattning.
Om Hegels objektiva idealism är en "materialistisk" idealism, så är Marx dialektiska materialism en "idealistisk" materialism. För den förra är anden primär, för den senare materien. Men stora delar av innehållet är gemensamt i båda "systemen". Detta kanske är ett tecken på att filosofin därmed närmat sig idealet, en helhetssyn som omfattar tillvarons alla grundaspekter? Filosofin kan dock inte bli ”färdig”, eftersom vetenskapen aldrig blir ”färdig”. Hegels tes om Historiens slut tycks strida mot hans egen dialektik.
Jag kan tyvärr inte se att det skett några större framsteg inom grundläggande delar av filosofin efter Hegel och Marx. Istället har det ofta skett en återgång till historiskt övervunna positioner. Ett exempel är medvetandefilosofin, som diskuterar förhållandet mellan hjärna och medvetande antingen från en mekaniskt materialistisk ståndpunkt (”fysikalism”) eller från en rent cartesianskt dualistisk. Den dialektiska materialismen är okänd, men vissa idéer återuppstår under beteckningar som ”emergism” och ”komplexitetsteori”.
Det är möjligt att de synteser som Hegel och Marx åstadkom inte går att överträffa under överskådlig framtid. Men de måste rimligen kunna utvecklas utifrån de framsteg som skett inom t.ex. fysik (kvantmekaniken), biologi (utvecklingsläran) och neurovetenskap de senaste 150 åren. Det är kanske där ansträngningarna borde koncentreras inom filosofin. Och den borde kanske avstå i likhet med naturvetenskaperna från att försöka uppfinna hjulet gång på gång.
Postmodernismen kritiserade de "stora berättelserna". Men postmodernismen var ju själv en "stor berättelse", nämligen en variant av den urgamla skepticismen. Vad kommer istället? Kanske någon av de riktigt stora "berättelserna" från 1800-talet, hegelianismen eller marxismen?
Vad är filosofi bra för? Ett tänkbart svar är att vi har behov av en helhetssyn på tillvaron, ett alternativ till religionerna. En icke-religiös helhetssyn uppstår dock inte automatiskt ur de enskilda vetenskaperna. Alltså behövs något utöver dessa, filosofin, som kan tillhandahålla en sammanhängande världsbild.
Varje ambitiös filosofi måste utgå från vardagliga förvetenskapliga erfarenheten, medan det dynamiska inslaget består i kontakten med de empiriska vetenskapernas aktuella läge. Gränsen mellan filosofi, vardagskunskap och vetenskap blir nödvändigtvis flytande. Och filosofin måste avstå från anspråk på att utgöra en vetenskap för sig.
Under antiken kunde den atomistiska filosofin ligga ett par tusen år före vetenskapen. Idag är läget ett annat. Det är svårt för filosofin att hänga med de stora framstegen för vetenskaperna. En del filosofiska riktningar i modern tid har då menat att filosofin inte behöver vetenskaperna, utan tvärtom utgör en grund och legitimation för dessa. Men filosofin har knappast tillgång till en högre form av kunskap. En annan inflytelserik position har varit positivismen, som paradoxalt nog är en filosofi som förnekar behovet av en filosofi.
En vanlig idé är att filosofin till skillnad från de empiriska vetenskaperna inte har gått framåt. Det är en förenklad syn att tro att det finns ett fåtal eviga filosofiska gåtor som aldrig kan lösas. Visserligen kan man aldrig förvänta sig total enighet om en gemensam världsbild. Men man kan ändå urskilja utvecklingslinjer, där senare filosofier lyckas överskrida begränsningarna hos tidigare.
De stora problemen som filosoferna brottas med hänger ihop med motsägande verklighetsbilder som uppstått ur vetenskapernas framsteg. Den naturvetenskapliga revolutionen under 1600- och 1700-talen hade en enorm påverkan på filosofin. Dels ledde den till upplysningstidens mekaniska materialism, bilden av universum som ett stort urverk. Men också paradoxalt nog till ett uppsving för idealismen inom filosofin. För om naturen lyder mekanikens lagar, så tycks människan med sin fria vilja på något sätt stå utanför den.
Descartes var ju den som definitivt klöv verkligheten i två "substanser", materia och tänkande. Relationen mellan dessa framstod som helt obegriplig. Den här klyftan har filosoferna sedan ägnat århundraden åt att försöka överbrygga.
Immanuel Kants kompromiss mellan rationalism och empirism upphävde inte gapet mellan å ena sida fenomenens erfarenhetsvärld och å den andra den osinnliga förnuftsvärlden, som vi inte kan nå empirisk kunskap om. Grundbulten i hans kritik av det rena och det praktiska förnuftet var det ovetbara "tinget-i-sig". Både naturvetenskap och religion förklarades som giltiga, men till priset av en tillvaro bestående av två skilda verkligheter.
Missnöjet med Kants fortsatta dualism ledde så småningom till Hegels storslagna syntes, där han försökte "dialektiskt" integrera allt det som var riktigt i tidigare filosofi och naturvetenskap i sin Logik och i sin natur- och andefilosofi. Han införde också en djupt historisk syn på samhället och dess utveckling, vilken han tolkade idealistiskt som "Andens" historia.
Marx kunde med vissa justeringar av Hegels system omvandla det till ett materialistiskt. Andens roll övertogs av den arbetande samhälleliga människan. De franska historikernas upptäckt av samhällsklassernas betydelse som historiska agenter, införlivades av Marx i hans materialistiska historieuppfattning.
Om Hegels objektiva idealism är en "materialistisk" idealism, så är Marx dialektiska materialism en "idealistisk" materialism. För den förra är anden primär, för den senare materien. Men stora delar av innehållet är gemensamt i båda "systemen". Detta kanske är ett tecken på att filosofin därmed närmat sig idealet, en helhetssyn som omfattar tillvarons alla grundaspekter? Filosofin kan dock inte bli ”färdig”, eftersom vetenskapen aldrig blir ”färdig”. Hegels tes om Historiens slut tycks strida mot hans egen dialektik.
Jag kan tyvärr inte se att det skett några större framsteg inom grundläggande delar av filosofin efter Hegel och Marx. Istället har det ofta skett en återgång till historiskt övervunna positioner. Ett exempel är medvetandefilosofin, som diskuterar förhållandet mellan hjärna och medvetande antingen från en mekaniskt materialistisk ståndpunkt (”fysikalism”) eller från en rent cartesianskt dualistisk. Den dialektiska materialismen är okänd, men vissa idéer återuppstår under beteckningar som ”emergism” och ”komplexitetsteori”.
Det är möjligt att de synteser som Hegel och Marx åstadkom inte går att överträffa under överskådlig framtid. Men de måste rimligen kunna utvecklas utifrån de framsteg som skett inom t.ex. fysik (kvantmekaniken), biologi (utvecklingsläran) och neurovetenskap de senaste 150 åren. Det är kanske där ansträngningarna borde koncentreras inom filosofin. Och den borde kanske avstå i likhet med naturvetenskaperna från att försöka uppfinna hjulet gång på gång.
torsdag 12 november 2009
Hans Rosings tankar om jaget och medvetandet
Hans Rosing diskuterar i sina blogginlägg om Jaget (hittills 7 kapitel) utförligt frågorna om jaget, medvetandet och den fria viljan. Hans åsikter liknar mina egna.
I kapitel sex i serien, gör Rosing en spännande jämförelse mellan evolutionen och Hegels Världsande: "Det finns faktiskt ett förnuft som styr. Och detta är varken deterministiskt eller slumpmässigt, det är både och. Evolutionen är ett slags naturligt, omedvetet, opersonligt förnuft som uppstår när kausalkedjor och slump förenas i en högre enhet." Förnuftet uppstår alltså ur naturen, så det handlar här snarare om en (dialektisk) materialism än Hegels idealism.
Det senaste avsnittet, kapitel 7, går specifikt in på medvetandets natur. Det är inte ett ting eller en fysisk process. Evolutionen har skapat något helt nytt. Han jämför med en domstolsprocess, som man inte kan lokalisera till ett ställe i rummet. Rosing delar alltså Descartes gamla insikt att själslivet endast existerar i tiden, inte rummet.
Senaste avsnittet avslutas med orden: 'Medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen, men jaget är i sin tur ett kontrollsystem för medvetandet.Men är jaget och medvetandet inte samma sak? Att jag i betydande grad kan styra mitt medvetande betyder att jag är något mer än enbart mitt medvetande. Men vad är detta ”mer”. Vad är jag sist och slutligen.' Kan man hoppas på en fortsättning? Går det att komma längre?
I kapitel sex i serien, gör Rosing en spännande jämförelse mellan evolutionen och Hegels Världsande: "Det finns faktiskt ett förnuft som styr. Och detta är varken deterministiskt eller slumpmässigt, det är både och. Evolutionen är ett slags naturligt, omedvetet, opersonligt förnuft som uppstår när kausalkedjor och slump förenas i en högre enhet." Förnuftet uppstår alltså ur naturen, så det handlar här snarare om en (dialektisk) materialism än Hegels idealism.
Det senaste avsnittet, kapitel 7, går specifikt in på medvetandets natur. Det är inte ett ting eller en fysisk process. Evolutionen har skapat något helt nytt. Han jämför med en domstolsprocess, som man inte kan lokalisera till ett ställe i rummet. Rosing delar alltså Descartes gamla insikt att själslivet endast existerar i tiden, inte rummet.
Senaste avsnittet avslutas med orden: 'Medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen, men jaget är i sin tur ett kontrollsystem för medvetandet.Men är jaget och medvetandet inte samma sak? Att jag i betydande grad kan styra mitt medvetande betyder att jag är något mer än enbart mitt medvetande. Men vad är detta ”mer”. Vad är jag sist och slutligen.' Kan man hoppas på en fortsättning? Går det att komma längre?
fredag 6 november 2009
Ann Heberlein och moralen
Till min förvåning kunde jag hålla med om det mesta i "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar". Jag hade förväntat mig en mer moralistisk bok av teologidocenten. Visst är den lite kärv ibland i sitt försvar för moral och ansvar. Men tror man att människan i princip har handlingsfrihet, så måste man också anse att hon därmed har ansvar för sina handlingar.
Heberlein har rätt i att en dålig barndom inte ursäktar t.ex. mobbning. Vilket i sin tur inte är ett argument mot t.ex. en bättre socialpolitik, kunde hon ha tillagt.
Moraluppfattningarna delar hon i tre huvudgrupper, egoism, altruism och reciprocitet. Egoisten ser uteslutande till sina egna intressen, medan altruisten - kanske lite originellt - tvärtom endast ser till andras. Därför avfärdar hon "altruismen" kanske lite för lätt. Hennes val är reciprociteten, ömsesidigheten. "Jag hjälper dig om du visar att du också ställer upp för mig." Denna inställning, som påminner starkt om arbetarrörelsens honnörsord "solidaritet", är väl rimlig, men som moralprincip inte helt tillräcklig. Moralen borde väl omfatta även framtida generationers intressen, vilket påverkar bl.a. miljöpolitiken.
Heberlein kritiserar moralfilosofen Peter Singer, som hävdar den universella principen att vi har moralisk skyldighet att slå lika mycket vakt om rättigheterna för människor på andra sidan jordklotet, som om våra egna barns. Hon menar att det är onaturligt och omöjligt för de flesta att resonera så. Och det kan det väl ligga något i. Men principen kan vara riktig för det, och värd att fundera över.
Heberlein har rätt i att en dålig barndom inte ursäktar t.ex. mobbning. Vilket i sin tur inte är ett argument mot t.ex. en bättre socialpolitik, kunde hon ha tillagt.
Moraluppfattningarna delar hon i tre huvudgrupper, egoism, altruism och reciprocitet. Egoisten ser uteslutande till sina egna intressen, medan altruisten - kanske lite originellt - tvärtom endast ser till andras. Därför avfärdar hon "altruismen" kanske lite för lätt. Hennes val är reciprociteten, ömsesidigheten. "Jag hjälper dig om du visar att du också ställer upp för mig." Denna inställning, som påminner starkt om arbetarrörelsens honnörsord "solidaritet", är väl rimlig, men som moralprincip inte helt tillräcklig. Moralen borde väl omfatta även framtida generationers intressen, vilket påverkar bl.a. miljöpolitiken.
Heberlein kritiserar moralfilosofen Peter Singer, som hävdar den universella principen att vi har moralisk skyldighet att slå lika mycket vakt om rättigheterna för människor på andra sidan jordklotet, som om våra egna barns. Hon menar att det är onaturligt och omöjligt för de flesta att resonera så. Och det kan det väl ligga något i. Men principen kan vara riktig för det, och värd att fundera över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)