Naturlagar, determinism och samhället

Marx menade att det går att urskilja "naturlagar" som gäller i olika samhällstyper. Detta har av en del tolkats som att Marx var determinist, att allt som sker i historien är oundvikligt och att framtiden kan i detalj förutses. Man behöver inte läsa speciellt mycket av Marx för att upptäcka att det är en feltolkning. (Men kritiker av marxismen har ofta inte läst Marx...)

Man skulle kunna indela de "naturlagar" som gäller inom fysiken i tre typer, av vilka två även förekommer i samhällslivet. Ett exempel på den första typen är lagen om energins bevarande, termodynamikens första huvudsats. I vilken fysisk process vi än betraktar är summan av energin konstant. Men lagen säger inget om vilka energiformer som övergår i vilka. Den här typen av lagar finns det många exempel på inom marxistisk ekonomi. T.ex. redogör Marx i Kapitalet för ett enkelt matematiskt samband mellan varornas priser, pengarnas omloppshastighet och mängden pengar som krävs för cirkulationen. Ett annat samband som kan nämnas är att det producerade värdet delas upp i arbetslön, företagsvinst, penningränta och jordränta och att ökning av en beståndsdel måste uppvägas av minskningen hos en annan.

Den tyske arbetarledaren Lassalle hade en teori om att den "järnhårda lönelagen" driver arbetarlönerna till ett absolut minimum. Marx kritiserade faktiskt den teorin. Visserligen finns det en ständig press på lönen genom kapitalets tendens att skapa arbetslöshet och därmed konkurrens om arbetstillfällen. Men arbetarna kan organisera fackföreningar och är alltså inte helt maktlösa. Samhällsförhållanden kan alltså inte reduceras till enkla fysiska lagar.

Den andra typen av naturlag är termodynamikens andra huvudsats, som säger att entropin aldrig kan minska i ett fysiskt system. (Entropin brukar numera definieras som ett mått på oordningen i ett system). Denna lag säger alltså något om i vilken riktning det fysiska systemet förändras. Värme strömmar t.ex. spontant från varma områden till kallare. Man skulle kunna säga att andra huvudsatsen säger mer än den första om vad som tenderar att hända i den fysiska verkligheten. Men den förutsäger inte allt som sker, bara vad som tenderar att ske.

Den andra huvudsatsen kan jämföras med Marx teorier om att kapitalet tillväxer genom ackumulation, att kapitalet centraliseras och monopoliseras. Allt detta stämmer ju bra med verkligheten. Marx teori om tendensen för profitkvoten att falla har däremot varit omdiskuterad. Nu menade han själv att det finns motverkande tendenser, som tillfälligtvis kan orsaka t.o.m en ökning av profitkvoten. Därför är dessa marxistiska "lagar" mindre stränga än termodynamikens andra huvudsatsen som brukar betraktas som absolut. (Dock är diskussionen om Maxwells tankeexperiment, "Maxwells demon", som försöker sätta lagen ur spel, nog inte helt avgjord ännu.)

Den tredje typen av naturlagar i fysiken kan exemplifieras av Newtons kraftekvation. Det intressant med den är att man utifrån rörelsetillståndet i en kropp i ett visst ögonblick kan räkna ut kroppens framtida rörelse för all evighet. Detta är alltså en deterministisk lag. Någon motsvarighet till sådana deterministiska lagar finns inte i marxismen. Vilket är ganska självklart för människors beteende i samhällen är inte förutsägbara på det sätt som biljardkulors rörelse är det.

Anledningen till att det uppstår lagbundenheter i mänskliga samhällen är troligen statistisk. En enskild persons beteende är svårt att förutspå, men tusentals och miljoners är mycket lättare. Det är i och för sig troligt att också de fysikaliska lagarna, som vi brukar betrakta som allt igenom "järnhårda", också är statistiska fenomen. I varje fall om man ska tro kvantmekaniken.

Den nya materialismen och DeLanda

Jag påstod i förra inlägget att den dialektiska materialismen inte automatiskt leder till marxism. Ett bra exempel på detta finns i följande diskussion där Manuel DeLanda redogör för sin "nymaterialistiska" filosofi. Visst finns det vissa skillnader mellan denna och dialektisk materialism, men likheterna är slående.

Nymaterialismen betonar att allt måste förstås som processer eller åtminstone som resultat av processer. Jämför med Kapitalet som behandlar processer som arbetsprocessen, värdeprocessen, produktionsprocess, cirkulationsprocessen m.m.. Nymaterialismen är inspirerad av moderna teorier, bl.a. komplexitetsteori och Prigogines idéer om icke-jämviktssystem. Kritiken mot relativismen och idealismen hos postmodernismen är hård och bara att instämma i....

Men nymaterialismen tar också helt avstånd från all "essentialism", och där är den inte tillräckligt dialektisk enligt min mening! Som jag tidigare skrivit apropå Aristoteles och hans "essenser" eller väsen, så är dessa nödvändiga för beskrivningar av verkligheten. Men - i motsats till Aristoteles - är essenser, "tingens väsen" inte eviga utan föränderliga. DeLanda har ju rätt i att t.ex. en given järnatom har uppstått i någon stjärna för ett antal miljarder år sedan; men det är ganska praktiskt att betrakta den som ett "ting" med vissa bestående egenskaper, snarare än en process!

En av DeLandas lärofäder är visserligen "marxisten" Deleuze, men själv är han antimarxist, visserligen tycks det som, med vänstersympatier. Ett som jag tycker ganska dåligt argument för antimarxismen är att Marx talade om t.ex. samhällen som "totaliteter" och som han därför ansåg kan beskrivas som enheter. Han går också i länken ovan till vildsint angrepp mot Marx centrala teorier om bytesvärde och mervärde. Men jag misstänker att DeLanda helt enkelt grovt missförstått Marx. Och det kan nog hänga ihop med DeLandas antiessentialism.

Vad är det för fel på den dialektiska materialismen?

Jag har tidigare hävdat i denna blogg att den vettigaste av de världsbilder, som formulerats av filosofer, är den dialektiska materialismen. Både materia och medvetande existerar, men materien kommer först och medvetandet är avhängigt materien. Materien är mer eller mindre komplicerad och det sker en utveckling från lägre till högre former av denna.

Argumentet för detta påstående är enkelt: den dialektiska materialismen stämmer bäst med vad vi vet i form av vardagliga erfarenheter och med med vetenskapernas nuvarande läge.

Då uppstår frågan: varför är det så få som säger sig vara dialektiska materialister? Orsaken är, tror jag, delvis en ren tillfällighet och den är politisk. Den dialektiska materialismen formulerades först av Karl Marx och - oberoende av honom - av den socialistiske arbetaren Joseph Dietzgen. Förenklat kan man säga att båda kombinerade Hegels dialektik med Feuerbachs materialism till en syntes. ("Förenklat" därför att dialektiken måste ändra karaktär när blir materialistisk istället för idealistisk.)

Den dialektiska materialismen blev alltså från början uppfattad som en beståndsdel i marxismen, en politisk rörelse med målet att ersätta kapitalismen med "kommunism". Arnold Ljungdal har en intressant kommentar om detta i sin "Marxismens världsbild". Borgerliga tänkare såg enligt honom marxismen som en lejonkula dit alla spår ledde av det bästa som borgerligheten åstadkommit teoretiskt: den tyska filosofin, den engelska politiska ekonomin (Adam Smith och David Ricardo) samt de franska historikerna (som skrivit om klassernas betydelse för samhällsutvecklingen). Inga spår leder bort från denna revolutionära "lejonkula" och därför tvingades de borgerliga tänkarna till ett svårartat tankemässigt förfall. Inom filosofin gick man tillbaka till Kant, eller försjönk i ren irrationalism, eller försökte hitta "monistiska" alternativ vid sidan materialism och idealism. Inom ekonomin uppkom varianter av vad Marx kallade "vulgärekonomi", som inte förklarade något utan endast hade till funktion att försvara profitens existensberättigande. Medan historikerna förklarade att historien inte följer några lagar och endast består av en kaotisk samling av händelser.

Eftersom Marx och Dietzgen var politiskt aktiva inom den tidens vänster, kom de att i tillämpa sin filosofi i första hand på samhällena och deras historiska utveckling. Den tillämpningen kallas ju för historisk materialism, och betonar samhällsklassernas, klasskampens och ekonomins betydelse. Det handlar både om en sorts historiefilosofi och en metod för att studera historien. Men naturligtvis finns det också en politisk aspekt, då filosofer liksom människor i övrigt inte kan vara neutrala i de samhälleliga konflikterna.

Marxisterna tog politisk ställning för industriarbetarklassens intressen. Men det förhindrade dem inte att ägna sig åt den objektiva vetenskap som sågs som mest relevant för den politiska kampen, nämligen den politiska ekonomin. Marx utvecklade denna vetenskap i "Kapitalet" och kom fram till slutsatser som kapitalets försvarare inte kunde acceptera: att hemligheten med kapitalistens profit är att arbetaren arbetar "gratis" en del av sin arbetstid åt kapitalisten.

Marx ansåg att kapitalismen är ett sätt att organisera samhället, det senaste sättet men fördenskull inte det sista, inte det "naturliga". Han arbetade för det han menade är ett bättre alternativ, ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt. Och inte nog med det, han ansåg att detta "kommunistiska" samhälle nödvändigtvis skulle komma att införas, förr eller senare.

Var Marx´sätt att tillämpa den dialektiska materialismen på den mänskliga samhällena det enda möjliga? Självklart inte! Men kanske ändå det intressantaste. Och framöver kommer jag att koncentrera mig på att diskutera marxismen ur filosofisk synvinkel, även om det inte kommer att gå att undvika politiska aspekter.

Aristoteles och ändamålsorsaker

Aristoteles beskrev fyra typer av orsaker. Numera föredrar kommentatorer att hellre tala om fyra olika förklaringssätt. Som exempel kan man ta en staty av en viss person. Den materiella "orsaken" är statyns material, t.ex. marmor. Materien är alltid nödvändig. Den formella "orsaken" är statyns form, av vilken vi ser vilken person som är avbildad. Sedan har vi ändamålsorsaken, som är konstnärens avsikt att avbilda just den personen. Och slutligen den effektiva orsaken, vilken liknar det som idag vanligen kallas "orsak", konstnärens direkta arbete med bildhuggandet.

Av dessa fyra typer är det märkligt nog egentligen endast den effektiva orsaken som erkänns idag. Den kallas på fint språk kausalitet, men blev också den ifrågasatt av David Hume. Aristoteles hade nog blivit oerhört förvånad av Humes resonemang. Hume menade nämligen att man inte kan iaktta sambandet mellan orsak och verkan, bara att verkan tidsmässigt brukar komma efter orsaken. Men bildhuggarens arbete går väl att iaktta, skulle nog Aristoteles ha invänt. Hume tänkte dock i första hand på exempel från naturen som "solens uppgång" på morgnarna, vilken han ansåg att vi tror på av vanans makt och som är nödvändig eller garanterad. Nuförtiden menar vi nog snarare att det är naturlagarna som förklarar solens uppgång. Skeptiker av Humes sort kan då invända att vi av liknande skäl inte kan vara säkra på att naturlagarna "i princip" slutar gälla imorgon. I praktiken bryr väl sig de flesta inte om Humes resonemang, utan vi fortsätter tro att "orsakslagen" gäller.

Den mest kontroversiella av Aristoteles orsakstyper är ändå ändamålsorsaken. Många filosofer har förnekat den helt och hållet, Spinoza är ett exempel. Det är ganska förvånande med tanke på att vi alla har daglig erfarenhet av att sätta små och stora mål som vi framgånsgrikt förverkligar. Det pågår idag en debatt bland darwinister, där en falang försöker utrota alla uttryckssätt som skulle kunna påminna om ändamål i naturen. Sådant är ovetenskapligt - punkt och slut!

Immanuel Kant våndades över den uppenbara ändamålsenligheten i naturen. För människoarten hade han visserligen en speciallösning som räddade den fria viljan (vilket jag skrivit om tidigare). Men vad gäller djur och växter var det värre. Han behandlade problemet i "Kritik av omdömeskraften". Lösningen var lite förenklat att visserligen är det enda som verkar i naturen, de effektiva orsakerna, men det är ändå praktiskt för biologen att resonera som om det skulle finnas ändamålsorsaker. Men Kant hade ju ingen bra förklaring till varför det ändå ser ut som om naturen är ändamålsenlig. Han fick dock beröm av Hegel för att ändå ha behandlat den "immanenta" ändamålsenligheten i naturen. (Immanent i motsats till konstnären vars avsikt att tillverka statyn är extern i förhållande till denna.) Hegel hade inga problem med ändamålsenligheten, men så bestod ju verkligheten ytterst av tankar.

För mig är ändamålsorsaker i Aristoteles mening uppenbart något som existerar. Problemet är på vilken nivå de uppstår och hur. Övergången är knappast skarp från "effektiva" orsaker till ändamålsorsaker, och en viktig faktor där tror jag är slumpmässighetens roll enligt Darwins ursprungliga teorier. Kontentan är i varje fall att det finns samband mellan Aristoteles olika orsaksbegrepp vilka han inte kände till och därför behandlade som skilt från varandra.

Aristoteles om rummet och tiden

Till att börja med kan det vara intressant att konstatera att Aristoteles behandlade rummets och tidens problem inte i sin "Metafysik", utan i sin "Fysik". Och rimligen är det också där dessa frågor hör hemma, även om filosoferna länge betraktade dessa frågor som "sina". Efter Einstein har fysiken tagit över. Filosofer kan för all del ställa frågorna men besvara dem kan bara naturvetenskapen göra någon gång.

En filosof för vilken tids- och rumsuppfattningen var avgörande var Immanuel Kant. När man tar del av Aristoteles tankar ser man hur tvivelaktig Kants idé var att människan inte kan tänka sig den empiriska verkligheten utom i rummets och tidens "aprioriska åskådningsformer". Kant ansåg ju därför att rum och tid inte har en objektiv existens oberoende av oss.

Aristoteles däremot resonerar på ett konkretare sätt. Begreppen "tid" och "rum" hade ännu inte förvandlats till de abstraktioner de är idag. Istället för att resonera om "rummet" frågade han sig vad platsen där ett ting finns är för något. Svaret han kom fram till var ungefär att det är den gräns som den materiella omgivningen har mot tinget. Denna uppfattning blir mer begriplig mot bakrund av att han ansåg ett tomrum vara omöjligt, vilket han enligt de senaste teorierna hade rätt i. (Fast av fel orsaker - han utgick ju från sin egen teori om rörelse, vilken Galilei omkullkastade.)

Einstein beskrev uppkomsten av rumsbegreppet ur observationen av behållare som inte innehåller föremål. Man kan ju tänka sig att all luft m.m. har pumpats ur behållaren. Nästa steg är att göra behållaren större och större och till till slut ta bort väggarna hos behållaren. Och simsalabim - slutresultatet är det vi kallar Rummet. Det här är onekligen en rätt komplicerad och hypotetisk process. Om vi istället tänker oss två behållare som rör sig i förhållande till varandra så börjar det bli riktigt knepigt: handlar det här om två "rum" som rör sig? Eller om det bara ska antagas finnas ett Rum, vilka objekt ska betraktas som stilla och vilka ska betraktas vara i rörelse?

Det finns alltså frågor man kan ställa sig om begreppet "rum", som inte är så självklart som vi inbillar oss. Och Aristoteles har ställt några sådana frågor. Intressant är då att hans utgångspunkt är klart materialistisk. Han utgår från tingen, inte från abstraktionerna.

Tiden behandlas på ett lika "materialistiskt" sätt. Tiden är, säger han, en aspekt av förändring. Den är dessutom av kvantitativ natur. Han resonerar också kring uppdelningen av tiden i förfluten tid, "nuet" och framtiden och jämför med punkter på en linje. Förvånansvärt moderna tankar med andra ord. Frågan är om inte de fysiker som nuförtiden kläckt hypoteser om att tiden skulle bestå av en sorts primitivare "stoff", skulle kunna ha nytta av att ta del av Aristoteles idéer.

Aristoteles, det slumpmässiga och vetenskapen

I sin "Metafysik" menade Aristoteles att området för det slumpmässiga och tillfälliga är något som ligger utanför vetenskapen. Det låter ju också helt rimligt att det som inte kan beskrivas rationellt, inte kan omfattas av någon vetenskap.

I sin "Fysik" har Aristoteles ändå ett par avsnitt som handlar om slumpen. Det slumpmässiga är sådant som inte sker alltid eller i varje fall inte regelbundet. För Aristoteles till skillnad från en fysiker på 1700-talet är det självklart att det finns ett stort fält av företeelser som faktiskt är slumpmässiga i denna mening. Utifrån dagens kunskapsnivå är förstås detta fält mycket mindre än han föreställde sig. Det vi till vardags hänför till slumpen, menar vi ändå har orsaker som vi är okunniga om. Ändå står vi i allmänhet närmare Aristoteles idag än deterministerna eftersom slumpen i kvantmekaniken är absolut.

Aristoteles ställde i "Fysik" frågan om slumpen någonsin kan vara en orsak till något. Den kan inte förklara något, säger han, eftersom bara saker som händer alltid eller oftast kan ges förklaringar. Men slumpen kan i vissa sammanhang ändå beskrivas som en orsak, nämligen om något händer genom ett sammanträffande, men en mänsklig avsikt ändå var inblandad. Men den typen av tillfälliga "orsaker" är obestämda. Så svaret på frågan blir nog ett nej: slumpen kan inte vara en egentlig orsak till något.

För Hegel fanns det en dialektik mellan det nödvändiga och det tillfälliga, slumpmässiga. Han erkände som Aristoteles att båda dessa motsatser existerar samtidigt. Engels hade samma uppfattning i "Anti-Dühring". Antalet ärtor i en specifik ärtskida t.ex. är tillfälligt och inget som man kan förvänta sig en förklaring av från vetenskapen.

Antagligen hade Aristoteles blivit förvånad över att veta det faktiskt uppstod en vetenskap som behandlar det slumpmässiga, sannolikhetsläran. Även slumpen har sina lagar. Men inte nog med det, det slumpmässiga var en väsentlig beståndsdel i Darwins utvecklingsteori. Och i kvantmekaniken är det slumpmässiga grundvalen för det regelbundna, inte bara något som finns bredvid det lagbundna.