Materialism kontra idealism 14

 Ilya Prigogine och tidens irreversibilitet 

Nobelpristagaren  i kemi, Ilya Prigogines "The End of Certainty, Time Chaos and the New Laws of Nature" är en kritik inte bara av den newtonska mekanikens determinism utan även av kvantmekanikens. Naturlagarna medger inte fullständig förutsägbarhet utan måste innehålla en viss grad av sannolikhet. 

Kvantmekanikens berömda Schrödingerekvation är lika deterministisk som Newtons lagar. Att kvantmekaniken brukar anses medföra en grad av slumpmässighet beror inte på ekvationerna utan på mätningsprocessen, vilken"kollapsar" Schrödingers vågfunktion och därmed inför ett subjektivt element i teorin, vilket Prigogine ogillar. Fysikens lagar ska inte vara beroende observatören! Därför gör han en tolkning och utvidgning av kvantmekaniken, så att den helt bygger på "verkliga" sannolikheter. Det jag tycker är intressant med denna teori är att den förnekar att det kollektiva beteendet hos "partiklarna" skulle kunna reduceras till summan av de individuella partiklarnas  beteende. 

Kritiken av determinismen hänger på något sätt samman hos Prigogine med tanken att tiden inte kan vara reversibel, som den är i både Newtons mekanik och kvantmekaniken. Intuitionen säger oss däremot att det finns en "tidspil", att den har en riktning. Därför måste dessa teorier sakna något väsentligt. 

Nu finns det ju en fysikalisk teori, termodynamiken, som stöder vår intuition. Entropin är en storhet som ökar, eller åtminstone inte minskar,  med tiden i ett slutet system. Prigogine är kritisk mot den tolkning av termodynamiken, den mekaniska värmeteorin, som brukar förknippas med Ludwig Boltzmann, vilken kopplade entropin till mängden av oordning i ett system. Att oordningen har en tendens att öka beror på att sannolikheten är större  för oordnade än för ordnade konfigurationer. Men det innebär, ansåg Prigogine, att det inte finns en verklig tidspil. Sannolikheten kan visserligen vara mycket liten, men inte noll, att systemet återvänder till sitt utgångsläge.  Och egentligen måste det ske oändligt många gånger om tillräcklig tid ges! 

Prigogine har i sin forskning ägnat sig ät system som är instabila, som är långt ifrån en jämvikt och som därför kan "självorganisera" och vara kreativa. Uppkomsten av helt nya företeelser kan därför förstås, men behöver för den skull inte kunna förutsägas. Han tar också upp kaosteorin, där det också finns processer, vars resultat inte kan förutsägas, trots att de lagar som styr dem är strikt deterministiska. Här har vi alltså förslag på fysikaliska orsaker till Hegels idealistiska "negationer".  

Materialism kontra idealism 13

Georgij Plechanov och upplysningsmännens materialism

På det marxistiska internetarkivet finns en mängd artiklar av den ryska marxismens fader, Georgij Plechanov. Flera av dessa handlar om skillnaden mellan materialismen hos upplysningsmän som Holbach och Helvetius. kontra den "moderna materialismen" hos Marx och Engels. 

Skriften "Utvecklingen av den monistiska historieuppfattningen" försöker visa begränsningen hos upplysningsmännen vad gäller synen på den historiska utvecklingen av samhällena. Han visar där varför förklaringarna utifrån t.ex. den "allmänna opinionen", inte håller på grund av sin cirkelkaraktär. Miljön bestäms av åsikter och åsikterna bestäms av miljön! Den historiska materialismen undgick denna onda cirkel genom att peka på den underliggande gemensamma orsaken till både opinionen och miljön: produktivkrafternas tillväxt. Plechanov  inspirerade antagligen den inom rysk marxism vanliga s.k. teorin om produktivkrafterna.

Enligt  Plechanov hade 1700-talsmarxisterna däremot en riktig syn på förhållandet mellan materien och tänkandet. Materien besitter förmågan att tänka. Medvetandet är en lika fundamental existensform för materien som rörelsen.  Tänkandet reduceras inte helt till materia som hos vissa vulgära materialister. Visserligen förekom idéer bland upplysningsfilosoferna  som att "hjärnan alstrar tankar på samma sätt som levern utsöndrar galla". Men det väsentliga var att materien i allmänhet endast sågs som primär och medvetandet sekundärt. Utan materia, inget medvetande. 

Men det fanns olika åsikter bland upplysningstänkarna om på vilken nivå som medvetandet uppstått. Om all materia eller endast levande varelser har detta medvetande. Denis Diderot lutade åt "panpsykismen", tanken att all materia mer eller mindre har egenskapen att vara medveten. För Plechanov var detta en underordnad fråga som materialister inte behövde ta ställning till. 

Skillnaden mellan den s.k. mekaniska och den dialektiska materialismen har, tror jag, överdrivits av marxister under påverkan av Hegels "dialektiska logik".  Det är sant att A är lika med icke-A, om man tar hänsyn till tiden, att allt förändras. Men denna dialektiska "lag" säger ju inget om vad icke-A är för något och är alltså ingen större hjälp i upptäckten av naturlagarna. Det är den  materialistiska inställningen, att "söka sanningen ur fakta", som är grundläggande. Den idealistiska inställningen att utgå från idéerna kompletterar materialismen genom att frågorna vi ställer till naturen är uppkommer som idéer i våra huvuden i form av hypoteser och teorier. 

Materialism kontra idealism 12

 A. N. Whitehead och processfilosofin

Stanford Encyclopedia of Philosophy har en lång artikel om Whitehead, vilken fick mig att delvis läsa hans "Of Concept of Nature" och ögna lite i "The Principle of Relativity". Den senare är mycket teknisk och använder t.ex. tensorkalkyl, som var den matematiska teknik som Einstein behövde för att formulera lagarna för sin allmänna relativitetsteori.

Enligt den länkade artikeln utformade Whitehead sin egen gravitationsteori, vilken skiljde sig ifrån Einsteins, men Whiteheads teori har på senare tid konstaterats stämma sämre  överens med experimenten än Einsteins. Whiteheads fysikaiska insatser bör väl därför kunna betraktas som mindre intressanta. Whitehead skiljde sig från Einstein bl.a. i att han till skillnad från denna ansåg att begreppet "samtidighet" har en mening, även om samtidigheten är relativ. För mig verkar det mest handla om en strid om ord. 

Whitehead gillade inte heller den särställning som Einstein gav åt ljushastigheten. Men denna förklarade vad jag förstå Einstein enkelt med att "ljuspartiklarna", fotoner, inte har någon vilomassa. 

Whiteheads sätt att filosofiskt grunda relativitetstanken kan möjligen vara intressantare. Särskilt som Einsteins filosofisk inspirationskälla, Ernst Machs "neutrala monism", knappast har så många anhängare idag. Machs filsofi gavs förresten en svidande uppgörelse av ingen mindre än Lenin, i dennes filosofisk huvudverk "Materialism och empiriokriticism". 

Whiteheads filosofi tycks ändå i "The Concept of Nature" vara mycket lika Machs monism. Det som han kallar Natur är i själva verket vad vi uppfattar med våra sinnen. Det handlar  i själva verket om en förklädd idealism. 

Det för mig intressanta med Whiteheads tänkande är att han betraktar händelser som det grundläggande i naturen. Rummet och tiden är abstraktioner. Hans krångliga sätt att motivera det här, övertygar däremot inte mig. Men i sak tror jag att han har rätt. Åtminstone tycks Einsteins relativitetsteori tyda på det, även om en riktigt övertygande tolkning av denna nog fortfarande saknas. Där skulle antagligen en utveckling av Whiteheads tankar möjligen kunna vara till hjälp.

Som sammanfattning hade Whitehead några intressanta idéer, men han nådde inte ända fram!

Materialism kontra idealism 11

 Apropå den s.k. panpsykismen, så har jag faktiskt kommenterat denna tanke en gång tidigare, i ett inlägg om "Diderot som dialektisk materialist". Då var jag skeptisk och ansåg att panspykismen strider mot den dialektiska materialismens tes att helt nya företeelser kan uppstå på ett språngartat sätt. Men numera lutar jag åt att sådant som medvetande och fri vilja knappast kan uppstå spontant i en värld som helt saknar dessa egenskaper. 

Det kom en intressant kommentar till artikeln, som reagerade på att jag var skeptisk till att "stenar kan förnimma":

”Spinoza säger (Epist. 62), att en sten som flöge genom luften skulle, om den vore utrustad med medvetande, tro att den flöge av sin egen vilja. Jag tillfogar endast, att stenen skulle ha rätt. Stöten är för den vad motivet är för mig "

- Schopenhauer

Schopenhauer har nog både rätt och fel här. Stenen har uppenbarligen inte samma grad av medvetande och fri vilja som människor. Möjligen har molekylerna i stenen en viss mikroskopisk rörelseförmåga som kan vara ett förstadium till vårt medvetande och vår fria vilja. 

I motsats till stenar så kan vi ha många olika motiv, vilka vi aktivt kan välja mellan. Att tro att vi inte har den förmågan är en lika orimlig tanke som den solipsistiska teorin om att världen består av mina förnimmelser och tankar. 

Materialism kontra idealism 10

 "Einsteins oavslutade revolution"

"Einstein´s Unfinished Revolution The Search for What Lies Beyond the Quantum" av Lee Smolin har en del frapperande likheter med C.S. Peirces tänkande, som förra inlägget handlade om. Både Peirce och Smolin har en kosmologi, som utgår från ett initialtillstånd av kaos och oordning, men som utvecklas till allt större ordning.

 För Peirce beror detta på en inneboende tendens till uppkomst av vanor. T.o.m. naturlagarna är vanor. Smolin framkastar en djärv teori i slutet av sin bok med samma resultat, men som utgår från tanken att dagens två dominerande fysikaliska teorier, relativitetsteorin och kvantmekaniken är ofullständiga beskrivningar av verkligheten och att det därför behövs radikalt nya utgångspunkter för fysiken.

Smolins bok handlar till större delen om varför kvantmekanikens relation mellan makroskopisk objekt, vilka .t.ex. har bestämda lägen och rörelsemängder å ena sidan och mikroskopiska objekt som i princip kan vara på flera ställen samtidigt. Övergången mellan dessa två "världar" sker genom mätning, varvid vågfunktionen "kollapsar" och resultatet av mätningen beskrivs av sannolikheter. 

Smolin menar att Niels Bohrs s.k. komplementaritetsprincip, att experimenten måste beskrivas på olika sätt beroende på vad man vill mäta, strider mot vad Smolin kallar "realism". Realismen, eller materialismen, som många icke-filosofer föredrar att kalla den, innebär att verkligheten existerar oberoende av vårt medvetande. 

Enligt Smolin har det hela tiden funnits "realistiska" alternativ till Köpenhamns-tolkningen och han går igenom dem en efter en i boken. Men det finns enligt honom tveksamheter hos dem, t.ex. i pilotvågsteorin och mångvärldsteorin. Det är därför han skisserar ett möjligt radikalt alternativ som skulle kunna förena relativitetsteorin och kvantmekaniken. 

En egenskap hos denna framtida teori skulle t.ex. kunna vara att tiden är fundamental, medan rummet är något sekundärt. Rummet byggs upp av ett närverk av individuella händelser, vilka har kausala, orsaksmässiga, relationer med varandra. Smolin tycks inte vara inspirerad av A.N. Whiteheads processteori, som byggde på händelser, utan av 1600-tals filosofen Leibnitz monadfilosofi. Monadernas vyer mot omvärlden motsvaras hos Smolin av information, som överförs mellan händelserna. I själva verket består världen av dessa "vyer", vilket motsägs av hans tidigare avståndstagande från att information skulle kunna vara helt omateriell.

En sak som jag tycker är oklar är Smolins inställning till kvantmekanikens sannolikhetskaraktär. Han verkar tro att den kan förklaras  genom att utgångsvärdena i en mätning aldrig kan vara exakta. Ungefär som kaosteorin, som via deterministiska lagar kan leda till väldigt  olika slutresultat. Det förefaller som att Smolin inbegriper determinismen i sin "realism", även om det inte sägs rent ut.

Materialism kontra idealism 9

 Pragmatisten Charles Sanders Peirce

Peirce är en av grundarna av den amerikanska pragmatismen, men hade också intressanta åsikter om t.ex. naturvetenskapernas logik, om existensen av en absolut slump, om hur Darwins evolutionslära borde utvidgas, m.m. Hans synpunkter på pragmatismen är inte speciellt intressant. Att innebörden i en teori kan likställas med  de praktiska verkningarna av teorin, är inte någon upphetsande kontroversiell ståndpunkt...

Det jag var intresserad av i läsningen av "Chance, Love and Logic, Philosopical Essays" var om han hade hittat en utväg ur dilemmat materialism kontra idealism. Han har ansetts vara materialist av vissa och idealist av andra! Själv kallade han sig monist. 

Hans uppfattning är inte speciellt klar, tycker jag. Jag översätter här  några stycken ur hans bok:

    "Den gamla dualistiska uppfattningen om det psykiska och materien, så framträdande inom kartesianismen, som två radikalt olika slag av substanser, kommer svårligen hitta försvarare idag. När man förkastar denna, drivs vi till någon form av hylopati [tanken att det materiella påverkas av det andliga, min anm.], annars kallad monism. Då uppstår frågan om fysikaliska lagar å ena sidan och psykiska lagar å den andra ska uppfattas som -

    (A) som oberoende, en doktrin som ofta kallas monism, men som jag skulle vilja benämna neutralism; eller,

    (B) den psykiska lagen är härledd och speciell, den fysikaliska lagen ursprunglig, vilket är materialism; eller,

    (C) den fysiska lagen är härledd och speciell, den psykiska lagen ensamt ursprunglig, vilket är idealism.

    Den materialistiska doktrinen tycks mig lika motbjudande till den vetenskapliga logiken som till sunt förnuft; eftersom den kräver av oss att anta att en en särskild sorts mekanism kan ha känslor, vilket skulle vara en hypotes absolut oreducerbar till förnuftet, - en yttersta oförklarlig regelbundenhet; medan det enda möjliga rättfärdigandet av någon teori är att den skulle göra saker och ting klara och rimliga.

    Neutralismen är tillräckligt utdömd av den logiska maximen känd som Occams rakkniv, d.v.s. att inte fler självständiga element ska antas än nödvändigt. Genom att placera de invärtes och utvärtes aspekterna hos substansen jämsides, gör den dem båda ursprungliga.

    Den enda begripliga teorin om universum är den objektiva idealismen, att materien är en försvagad mentalitet, då ingrodda vanor blir till fysikaliska lagar. Men innan detta kan accepteras måste den visas vara förmögen att förklara rummets tredimensionella natur, rörelselagarna och de allmänna kännetecknen hos universum, med matematisk klarhet och precision; för inget mindre än så borde krävas av varje Filosofi."

Peirce kunde tydligen inte helt ta ställning för någon av alternativen, även om han mest sympatiserade med den objektiva idealismen. Ett par andra kända anhängare av denna är ju Platon och Hegel. Någon "lösning" hade han inte på problemet, men hans vacklan mellan ståndpunkterna kan kanske ändå ge ledtrådar till en upplösning av dilemmat. 

Senare former av "monism" ville påskina att de var helt neutrala, men det gäller inte för Peirces definition ovan. Hans monism eller neutralism skulle jag vilja karakterisera som en dualism som är svår att skilja från Descartes. 

Materialism kontra idealism 8

 "Kristendomens väsen" av Ludwig Feuerbach

Feuerbach är väl mest känd idag för Marx kritik av honom i "Teser om Feuerbach". Feuerbachs  kristendomskritik hade stort inflytande på bl.a. Marx övergång från Hegels idealism till materialismen.  När man läser Feuerbachs stora verk om "Kristendomens väsen", så inser man att han inte bara var en sorts övergångsfigur mellan Hegel och Marx, utan en originell tänkare i sin egen rätt, väl värd att läsa idag. 

Marx kritiserade Feuerbach för att han utgick från individen och inte från samhället. Den kritiken känns något orättvis, men Feuerbachs kritik utgår från människors psykologi, vilket är en berättigad utgångspunkt. 

Ett viktigt begrepp i Feuerbachs religionskritik är begreppet artväsende, d.v.s. den mänskliga naturen, vilken är gemensam för människorna. Den idén har en lätt idealistisk klang, vilket inte hindrar att Marx i sin "De ekonomisk-filosofiska manuskripten" från år 1844 använder det här begreppet i stor utsträckning.

I Feuerbachs senare skrifter, där han fördjupar och utvidgar sin religionskritik  till en "framtidens filosofi" (se denna artikel) har det här begreppet lite mist sin vikt, liksom i Marx' senare skrifter. Feuerbach försöker införliva det positiva i religionen, känslorna och gemenskapen, i sin humanistiska filosofi. "If the divine qualities are human, the human qualities are divine." Det fanns nog alltid ett lätt idealistiskt drag hos honom. Han var i viss mån en föregångare till försöken att förena det "idealistiska" med materialismen.

Om nämligen materialismen ser det materiella som "död" materia, så är det svårt att förstå hur liv kan uppstå ur den. Det s.k. dialektiska språnget förklarar ingenting.

Materialism kontra idealism 7

 I Raymond Snijders "Fysik för filosofer / Den moderna fysikens idévärld" hittade jag ett par citat, som påminner om min hypotes om en panpsykism på partikelnivå. Apropå Niels Bohrs tolkning av kvantmekaniken, Bohrs kompementaritetsprincip, skriver Snijders (sid 267):

Komplementaritet är dikotomin mellan kontinuitet (vågen) och processers atomära karaktär (partikeln)

Något senare kommer det:

Partikelaspekten är naturens åsikt om kroppens individualitet, "jaget" som medför autonomi, frihet, slutenhet och annorlundaskap. Vågaspekten beskriver partikeln som en fjättrad relation med omgivningen, ett "vi" ur helhetens aspekt; den betonar samhörighet, ofrihet, bundenhet, underordnande.

Det är nog inte meningen att man ska ta citatet riktigt bokstavligt, då Snijders vrider och vänder på olika tankegångar och dessutom har ett språk fullt med djärva liknelser. Men jag skulle stämma in i citatet på allvar.

Det går alltså inte att beskriva materien på den mikroskopiska nivån som att den består av separata, individuella partiklar. "Vågaspekten" beskriver hur de hänger ihop i ett "vi". Vad återstår då av det påstått filosofiskt oförklarliga med kvantmekaniken?

Av någon anledning var den här beskrivningen ingenting som tillfredsställde Snijders. Han slutar boken med en uppgiven suck och en förmodan, att vårt tänkande aldrig kan förstå naturen till fullo!

Ett annat citat ur hans bok:

Einsteins berömda formel, E = mc2, som uttrycker likvärdigheten mellan materia och energi, gav redan en klar antydan om att partiklar utgör processer snarare än objekt.

Vi kan med tankens hjälp "dela upp" en process i föränderliga beståndsdelar. Men det betyder inte att den uppdelningen motsvarar en faktisk "uppdelning". Världen består inte av partiklar och atomer, utan av processer. 

Vinner man något på "dialektiska" förklaringar om "motsatsernas enhet", där vågaspekten och partikelaspekten skulle vara motsatserna? Jag tycker inte det. Motsatser är tankar om verkligheten. En verklig våg är inte en tankemässig motsats till en verklig partikel. 

Materialism kontra idealism 6

 En infallsvinkel på den knepiga frågan om vad som menas med "dialektik", är utgå från det moderna begreppet emergens. Tanken är att nya företeelser och egenskaper kan uppkomma ur enklare företeelser. Man kan se levande varelsers utveckling ur oorganisk  materia  som ett exempel. Likaså  medvetandets uppkomst i ett nervsystem. En intressant kritik riktas mot "emergentismen" i Richard Levins och Richard Lewontins The Dialectical Biologist. De menar att denna inte är fri från den "cartesianska reduktionism", vilken de kritiserar i hela boken. 

Den traditionella naturvetenskapliga metoden är analytisk. Helheten delas upp i mindre delar, vilket har visat sig framgångsrikt. Men Levin och Lewontin visar att man inte kan stanna där, om man ska kunna förstå biologiska organismer och inte heller hur de samspelar  ekologiskt.

Analysen måste gå vidare och inte nöja sig med att fastställa de beståndsdelar som helheten består i. Nästa steg är att analysera de relationer som råder mellan beståndsdelarna och relationen mellan helheten och dess delar. "Syntesen", som brukar ses som det motsatta förloppet till analysen, är inte en enkel summering av delarna. 

"Delarna bestämmer helheten" enligt reduktionismen och missar att helheten också bestämmer delarna. De "nya" egenskaperna uppstår inte mirakulöst ur de gamla utan är aspekter av en totalitet. Vi sönderdelar med tankens hjälp allt möjligt i mindre delar och försöker sedan förtvivlat förstår hur dessa delar kan ingå i den helhet vi själva sönderdelat. Kropp och själ går inte att förena, för dessa begrepp motsvarar olika aspekter hos en människa.

Jämför denna nya syn på dialektiken med den gamla (missförstådda) hegelianska formeln om kvantitativa ändringars övergång i kvalitativa. Den kan i förstone verka upplysande, men förklarar den egentligen någonting? Är den inte snarare ett exempel på reduktionism, i det här fallet en reduktion av kvalitativa skillnader till kvantitativa.