Epikuros och fri vilja

 John Bellamy Foster, redaktör för Monthly Review, har skrivit en bok om Epikuros inflytande på Karl Marx,  Breaking the Bonds of Fate - Epicurus and Marx. Den lägger stor vikt vid Marx doktorsavhandling om skillnaden mellan Demokritos och Epikuros naturfilosofier. Foster anser att avhandlingen betydde mycket för det som senare skulle bli "marxismen". Det är lite svårt att förstå då de två naturfilosoferna var materialister medan Marx fortfarande, när han skrev verket, var hegelian och alltså idealist. Vanligen anses Marx övergång till materialismen först ske efter att  Feuerbachs Kristendomens väsen slog ner som en bomb bland vänsterhegelianerna.

Foster skriver att Marx sympatiserade med upplysningstidens  materialister innan han motvilligt anammade hegelianismen, "fienden". Lite förenklat antyder han att Marx blev materialist till innehållet under arbetet med doktorsavhandlingen, medan han fortsatte att använda Hegels terminologi och hans (idealistiska) metod, hans dialektik. Det här är en idéhistorisk tvistefråga. Jag är inte övertygad om att Foster har rätt. Intressantare är vilken typ av materialism den mogne Marx senare fastnade för. Foster anser att det var den  moderna "emergenta" materialism och det är jag inte heller övertygad  om. 

Den stora skillnaden mellan Demokritos och Epikuros teorier var att Demokritos var determinist medan Epikuros ansåg att människan har en fri vilja. Enligt Epikuros faller atomerna rakt ner men de avviker slumpmässigt en smula från den räta linjen. Därmed uppstår en viss oförutsägbarhet, som ger ett "utrymme" för människor att påverka omgivningen. Argumentet är i princip detsamma som vi använder för att stödja oss på slumpens roll i kvantmekaniken för att motivera kritik av en deterministisk uppfattning. Många filosofer och fysiker avfärdar dock detta argument med att slumpmässighet inte har något med företeelsen fri vilja att göra. Det förutsätter väl att de vet hur den fri vilja skulle verka om det fanns en sådan! I så fall är det ologiskt att absolut förneka möjligheten av fri vilja...

Slumpmässighet och fri vilja är inte samma sak - det är sant. Det krävs mer för att förklara hur den fria viljan uppstår. Varken Epikuros eller "dialektiska materialister" (ännu) har gett uttömmande förklaringar. Jag tror dock att slumpmässiga variationer spelar en roll vid uppkomsten av primitiva former av fri vilja. 

Finns inte bord?

 Jag blev lite förvånad när den populäre filosofibloggaren Alex O,Connor i ett inlägg i förbigående nämnde att han är anhängare av den "mereologiska nihilismen", som förnekat att makroskopiska föremål som bord och stolar existerar. Det finns en wikipediaartikel som beskriver både den radikala varianten och även en uppmjukad variant av denna specifika nihilism (som erkänner existensen av levande organismer...). 

Teorin säger att det som existerar är endast de allra enklaste tingen, de som inte kan delas upp i mindre delar. "Simples" på engelska är väl ungefär det som Demokritos kallade atomer. Det vi kallar atomer är som bekant sammansatta av elementarpartiklar och dessa eventuellt av t.ex. strängar. Det är tveksamt om det finns en djupaste nivå  av partiklar, om dessa "simples" överhuvudtaget existerar.

En första reaktion inför denna till synes rätt galna teori är väl att "hur har dom kommit fram till denna uppfattning?" Är inte existensen av bord och stolar mer säker än existensen av dessa "simples", som vi inte kan namnge?  Det handlar h är om en speciell, filosofisk uppfattning om vad "existens" innebär. Det räcker tydligen inte att något "finns därute" och kan uppfattas med våra sinnen. Detta "simple" måste besitta en djupare, sannare verklighet!

Det finns en antydan till motivering för teorin i i wikipediaartikeln. De här filosoferna förnekar att den "metafysiska relationen mellan del och helhet" existerar. Därför existerar inte heller helheten! 

Den här "metafysiska relationen", antar jag betraktas som "metafysisk" för att den inte är fysisk. Den är ju inte ett fysiskt ting. Men vad jag förstår är inga relationer fysiska på det sättet. Det är en väldigt konstig världsbild man har om man tror så. Utan rumsliga och tidsliga relationer uppstår världen hela tiden på nytt, inte som en värld utan som en mängdpunktvisa blixtar...

I mitt inlägg  om "Olika existensformer" kritiserade jag tendensen att reducera alla former av existens till den fysiska sorten. Relationer mellan del och helheter "finns" på ett liknande sätt som de naturliga talen i matematiken.

Boltzmann-hjärnor

Jag blev lite förvånad, när Sabine Hossfelder i denna korta video om de 10 främsta fysikaliska olösta problemen, tog med Bolzmann-hjärnor. Hon är ju annars känd som kritiker av dagens fysiker för att de tappat kontakten med experimenten. Wikipedia-artikeln tar också detta  berömda tankeexperiment på blodigt allvar!

Tankeexperimentet utgår från en oändlig värld vilken existerar under en oändlig tid. I en sådan  kommer förr eller senare allt, inklusive hjärnor,  att uppstå, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Därför är det sannolikt att min hjärna inte är resultatet av en biologisk utveckling på jorden, utan en Bolzmann-hjärna skapad av slumpen! 

Wikipedia-artikeln inriktar sig i sin kritik på förutsättningen om det oändliga universumet. Redan Zenon lyckades ju "bevisa" orimligheter med hjälp av den matematiska oändligheten, vilket borde räcka för att väcka ens skepticism. Att multiplicera noll med oändligheten kan ge vilket tal som helst som resultat. Är det inte det som görsi tankeexperimentet.

Tankeexperimentet började som ett motbevis mot Ludwig Bolzmanns statistiska tolkning av termodynamiken. Denna utvecklades experimentellt av fysiker och tekniker på 1800-talet. Men Enligt Bolzmanns teoretiska resonemang gäller inte den andra huvudsatsen om entropins ökning till 100 procent. Tvärtom!  Termodynamikens entropilag sätts ur spel av slumpen. Allt som är teoretiskt tänkbart  händer förr eller senare tack vare slumpen. 

Det här ju raka motsatsen till den bild vi  har av naturvetenskapsmannen som tror på järnhårda fysikaliska lagar och har en strängt deterministisk världsbild. Det tycks som att en del vetenskapsmän och filosofer klarar av att ha båda dessa diametralt olika synsätt samtidigt. 

Jag misstänker att ett avgörande problem med det här tankeexperimentet är synen på vad sannolikhet är.  Jämför med det matematiska begreppet punkt, som inte har någon utsträckning och därför knappast kan ha någon fysisk motsvarighet. 

Boltzmanns tycks ha utgått från att en sannolikhet kan vara skild från noll men hur liten som helst  Därför kommer den att kunna multipliceras med en tillräckligt lång tid för att resultera i en händelse någon gång i tiden. Men en verklig sannolikhet kan antagligen aldrig vara "oändligt liten". Och då faller Boltzmanns entropikritik. Vi behöver inte oroas av möjligheten att vi  Boltzmann-hjärna., med eventuellt falska minnen...

Heisenberg och Zenon

En traditionell tolkning av Heisenbergs obestämdhetsrelation, som tidigare kallades för hans osäkerhetsrelation, är att den inte handlar om mätningars noggrannhet, utan om en sorts grundläggande brist hos verkligheten. En partikel kan inte samtidigt befinna sig på en bestämd plats och ha en bestämd hastighet. Slavoj Zizek  har mer eller mindre skämtsamt sagt att Gud på grund av lättja konstruerade världen på den mikroskopiska nivån på ett defekt sätt. 

Jag tror att den traditionella tolkningen överdriver kvantmekanikens förmåga att avslöja verklighetens innersta natur. Kvantmekaniken visar bara att den newtonska mekaniken inte räcker till för att beskriva elementarpartiklarnas "rörelselagar". Partiklarna på dessa nivåer är inte små hård kulor som rör sig längs räta linjer. 

Redan under antiken visade Zenon genom sina paradoxer att en till synes enkel rörelse mellan två  punkter. är behäftad med logiska motsägelser. Dessa uppkommer när man för in den matematiska oändligheten i beskrivningen av linjen mellan de två punkterna. Det som för de mänskliga sinnena ter sig trivialt kan vara  extremt förbryllande när man med tankens hjälp försöker beskriva det. Ändå måste sinnenas vittnesbörd väga tyngre än alla teoretiska resonemang!

Ett föremål som rör sig har en viss hastighet. Jämn hastighet kan beskrivas med en enkel matematisk formel, sträckan genom tiden. Fysiken har sedan Newton även en matematisk beskrivning av hastigheter, som ändrar sig, accelererar. De kan ses som kvoter mellan oändligt små storheter, infinitesimaler. Dessa doldes senare på 1800-talet genom det matematiska gränsvärdesbegreppet,

Hastighet är trots detta något som existerat innan dessa matematiska definitioner uppfanns!. Rörelsen kan beskrivas som att ett föremål i varje ögonblick befinner sig både i en punkt  och inte, på väg bort från den. Rörelsen är en existerande motsägelse, som Engels skrev. Men det visar bara att den mänskliga tanken är ofullkomlig, att den aldrig helt täcker verkligheten. Den är sekundär.

Olika existensformer

Vad är det som existerar? Var existerar de naturliga talen, om de över huvud taget existerar? Vad är pengar? På vilket sätt existerar tankar, medvetande? Finns Gud? Detta  är frågor som brukar betecknas som ontologiska i filosofin.  Redan Aristoteles försökte särskilja mellan olika typer av existens, speciellt mellan företeelser, som kan existera självständigt respektive sådant som är beroende av andra existenser. Den förra typen av ting kallade han substanser, medan exempel på den senare kunde vara "kvalitéer", egenskaper, hos tingen. 

Vi har en ingrodd vana att vilja hänföra alla former av existens till den s.k. materiella existensen. Något som vi kan "ta på", erfara med våra sinnen, som "finns därute", utanför oss själva. Radikal materialism menar att detta är den enda formen av existens som finns. Men det kan inte stämma! Pengar har en social existens t.ex. Känslor har en psykologisk existens. De naturliga talen har en matematisk existens: talet två finns!

Ett sätt att komma undan det här problemet är att säga att det finns en verklig form av existens, den "materiella". Men att det därutöver finns "fiktiva" ting, t.ex. hos Yuval Harari. Eller "virtuella" företeelser som hos vissa nutida filosofer. Det är "som om" något finns men egentligen finns det inte.. 

Ett problem med  de icke-materiella existensformerna är att man kan fråga sig var t.ex. talet två finns. I en Platonsk idévärld? På vilket sätt har den i så fall koppling till vår vanliga värld? Hur kan vi skåda in i denna mystiska matematiska värld? Antroposofernas andeskådande krävde träning i meditation, men vi har någon sorts direkt kontakt med matematiska objekt. Karl Popper kallade mängden av den här typen av objekt för den "tredje världen". Det känns dock otillfredsställande att förlägga de här objekten till ett ställe skilt från vår värld. 

Vad är lösningen på problemet? Jag tror att det är att inse, acceptera, att problemet egentligen inte finns . Det har uppstått ur vår reduktionistiska strävan. Vi vill att en form av existens är den enda äkta formen och att de andra ärhärledda ur den.

Det är ändå tänkbart att den materiella existensformen är den grundläggande genom att de andra formerna skulle kunna vara beroende av existensen av denna. Fast då får vi acceptera att vi inte vet mer om vad det materiella är. mer än att det är sådant som dagens naturvetenskaper beskriver. Den sociala existensen av bytesvärde, pengar, kapital m.m. beskrivs i Marx politiska ekonomi utan någon direkt hänvisning till naturvetenskapen. 

Teknofeodalismen

 "Techno feodalism What  Killed Capitalism" av Yanis Varoufakis argumenterar för att kapitalismen som ekonomiskt system har avlösts av ett nytt system, "teknofeodalismen".  Har han övertygande argument för detta? Det är tveksamt.

Varoufakis beskriver stora förändringar av systemet vilka skett tidigare.  Viktiga vändpunkter var Införandet av Bretton Woods-systemet vid slutet av andra världskriget, Nixons avskaffande av dollarns koppling till guldet 1971,   kraschen på Wall Street 2008 och pandemin 2020, vilken enligt Varoufakis utlöste den teknofeodala eran.

Varoufakis har ju rätt i att det skett stora förändringar av kapitalismen sedan Marx publicerade Kapitalet 1867. Lenin ansåg t.ex. att systemet inträtt i ett nytt stadium, monopolkapitalism och imperialism. Men han överdrev det unika med detta nya stadium.  Den "fria konkurrensen" mellan företag ersattes kring år 1900  av globala monopol som dominerade ekonomin. Men som Anwar Shaikh hävdat. så fortsatte de  ekonomiska lagar som Marx beskrev i de tre banden av Kapitalet att gälla. 

Enligt Rosa Luxemburg stod valet mellan kapitalism och barbari. Men barbari är inte ett nytt ekonomiskt system utan betyder snarare kaos, undergång för den mänskliga civilisationen. Immanuel Wallerstein förutspådde kapitalismens slut utifrån systemteoretiska resonemang. Han förutspådde en "bifurkation", då kapitalismens skulle avlösas antingen av ett "bättre", jämlikare system eller ett "sämre", ännu mer ojämlikt och auktoritärt. Men han kunde inte förklara hur ekonomin i det dåliga alternativet skulle skilja sig från kapitalismens funktionssätt.  

Man skulle kunna tro att vi bara har ett terminologiskt problem. Att begreppet kapitalism kan definieras på olika sätt. Men jag tror inte att det är så enkelt. 

Varoufakis skriver att han utgår från  de klassiska ekonomerna  Adam Smith, David Ricardo, Marx, Keynes, J.K. Galbraith och Hyman Minsky. Hans "teknofeodalismens politiska ekonomi" i Appendix 1 har onekligen likheter med Marx teorier, men även väsentliga skillnader. De tre första ekonomerna hade en gemensam syn på varifrån de olika klasserna  får sina inkomster:  Arbetarna från  lönerna, industrikapitalisterna ur företagsvinsten ("profiten"), penningkapitalisterna från penningräntorna och jordägarna från jordräntan. Men alla dessa inkomster kommer ytterst ur det arbete som utförs av arbetarna. 

Den här klassiska  bilden  av kapitalismens ekonomiska struktur skiljer sig radikalt från dagens borgerliga "nyklassiska" nationalekonomi. I den produceras inte värdet  hos arbetsprodukterna av arbetet utan av både arbetet, kapitalet och  jorden, varvid marknaden ser till att alla produktionsfaktorer får sin rättvisa del av kakan. Företagsvinsten är faktiskt kontroversiell i denna tradition och förklaras som monopolvinst, ungefär som jordränta. Penningräntan däremot ses som en legitim inkomst, som belöning för att avstå tillfälligt från konsumtion. 

Varoufakis tes är att under teknofeodalismen har olika typer av ränta tagit över (industri-)profitens roll Marknaderna  har ersatts av algoritmer som styr vinsterna från de producerande kapitalisterna till inkomster för teknokapitalet, "molnkapitalisterna". Kapitalisterna har blivit "vasaller" under en ny härskande klass. 

Men Varoufakis hävdar faktiskt att det är profiterna från den traditionella kapitalistiska sektorn som teknokapitalisterna lägger beslag på. Det finns ingen radikalt ny inkomstkälla som skulle ha uppstått. Därför anser jag att denna nya fas av systemet inte inte är annorlunda än den tidigare uppkomsten av ett finanskapital. Kapitalismen har blivit mer parasitär, men den har inte upphört.  Enligt Varoufakis  har den faktiskt blivit ännu mer krisbenägen än tidigare!

Panpsykism och kvantinformation

Jag har i tidigare artiklar tagit upp panpsykismen som filosofi, idén att medvetandet är en fundamental ingrediens i Universum. Medvetandet kan alltså inte reduceras till något fysikaliskt. 

Det finns dock olika varianter av tanken. En mer idealistisk och dualistisk variant menar att medvetandet finns överallt och att det är primärt i förhållande till materien. Jag har varit inne på en monistisk variant, för vilken grader av medvetandet finns t.o.m. som en egenskap hos elementarpartiklarna. 

Fysikern Federico Faggin däremot kritiserar i en youtube-video den panpsykism, som bygger på klassisk fysik. Enligt en tolkning av den moderna kvantfältteorin finns inga fria partiklar, utan de är en sorts vågfenomen som uppstår i kvantfält. Därför knyter han medvetandet till själva kvantfältet. 

Faggin har intressanta idéer även om viljans frihet, vilken han knyter till kollapsen hos  den kvantmekaniska vågfunktionen. Men det framkommer att det återstår en del att utveckla i hans teorier. På slutet blev jag lite undrande inför hans referenser till de gamla Vedaskrifterna och tankarna på alltings enhet. Återigen visar det sig hur lätt panpsykismen glider över i idealism och religion. 

Han har ett tveksamt resonemang som går ut på att alla vetenskaper måste liksom matematiken utgå från axiom. Något måste från början antas vara sant. Men inte nog med det - det måste vara självklart också. Och insikten att "jag är medveten" är självklar. 

Faggin tog på en fråga helt avstånd från den kognitive psykologen Donald Hoffmans ännu mer idealistiska variant av panpsykismen. För Hoffman tycks bara medvetandet finnas, trots att han motiverar det med darwinistiska resonemang! Utvecklingen gör att arterna blir mer "lämpade", men det betyder inte alls att deras representation av verkligheten behöver likna denna... 

Zenons paradoxer

 Jag polemiserade i ett inlägg från februari 2009 mot Zenons bevis för att rörelse inte kan existera. Hans logiska bevis håller inte, ansåg jag. Men hans bevis innehåller också indirekt en intressant kritik av begreppet kontinuitet.

Zenons bevis bygger på att en rörelse kan beskrivas med en till synes kontinuerlig linje, d.v.s. en linje utan avbrott. Det är den vardagliga betydelsen, inte den nutida matematiska, som vi kan lämna därhän. Hur kommer man från linjens start till dess slut? Jo, man måste komma förbi mittpunkten. Och sedan måste man komma förbi mittpunkten på den andra halvan av sträckan. Och så vidare...

Men det betyder att Zenon utgår från att en linje består av ett antal diskreta punkter! Men punkter har ingen utsträckning. Därför finns det ett oändligt antal punkter på linjen. Det finns ingen "sista punkt" före slutpunkten. 

Ett svar på Zenons argument skulle då kunna vara att han felaktigt har  reducerat något som är kontinuerligt till en summa av skilda enheter. Att det kan göras matematiskt, med tankens hjälp, betyder inte att det är fysiskt verkligt.

Det finns fysiker idag, som tror att rumtiden är konstruerad av mer grundläggande enheter. Medan andra fysiker, som Roger Penrose, anser att Einsteins gravitationsteori, som utgår från en kontinuerlig rumtid, fortfarande gäller och att den är mer grundläggande än kvantmekaniken "korniga" värld. 

Goff och panpsykismen

 Det finns ett par intervjuer på Robinsons youtube-kanal om panpsykismen som filosofisk riktning med filosofen Philip Goff. Se bl.a. här. De tre huvudsakliga riktningarna när det gäller kropp och själ-problemet brukar vara materialism, idealism och dualism. Goffs variant av panpsykism skulle jag nog vilja föra in under idealism-paraplyet. Men han har en del intressanta invändningar gentemot materialismen, så jag skulle inte vilja avfärda honom helt som idealist.

Materialismen, eller "fysikalismen", som Goff kallar den hävdar att det materiella kommer först och att det mentala är en en produkt av det, ett s.k. emergent fenomen. Den vanliga varianten av den dialektiska materialismen är ett exempel på detta. Goff menar att det är tvärtom, att det är det mentala som kommer först. Där är han helt klart en idealist. Han hyllar dessutom Bertrand Russels "neutrala monism", som var en förklädd idealism. 

Men Goff är enligt min mening också dualist, därför att han skiljer så skarpt mellan det fysiska och det mentala. Han är kritisk mot dualismen hos  Descartes som skrev om två helt olika "substanser", det materiella och det mentala, vilka existerar parallellt med varandra men ändå påverkar varandra.

Goff betraktar Galilei lite som en skurk, som visserligen startade den naturvetenskapliga revolutionen, vars resultat Goff helt accepterar, men som förkastade det subjektiva som icke-tillhörande den fysiska världen. Ljud och färger fanns inte objektivt utan var enligt Galilei "sekundära kvaliteter" vilka uppstår i hjärnan. Det vetenskapen ska ägna sig åt är endast det som kan beskrivas kvantitativt. Men det är dags enligt Goff att acceptera det subjektivas existens. Det går inte att förklara det subjektiva med hjälp av matematikens ekvationer. Så långt tycker jag man kan hålla med honom.

Den Goffska panpsykismen hävdar att de partiklar som materien består av har psykiska egenskaper, rudimentärt medvetande och en rudimentär vilja. Jag har ju också varit inne på sådana tankar. Men jag tror att det som fysiken utifrån beskriver som "krafter"  kan ha ett "förstapersonsperspektiv". Varje fall organismer på låga utvecklingsnivåer kan med rätt stor säkerhet sägas ha sådana primitiva medvetanden. Hur det är med atomer är betydligt mer hypotetiskt förstås. Och vi lär aldrig få veta om det är så. Men denna form av panpsykism tror jag mer på än Goffs idealistiska variant. 

Goff erkänner att det finns en del problem med panpsykismen.  Hur uppstår t.ex. det mänskliga medvetandet, som ju är knutet till en hel kropp med biljoner med celler? Men detta s.k. kombinationsproblem borde vara lättare att lösa så småningom om man behåller fysikens och biologins tredjepersonsperspektiv som grund. 

I Goffs senaste bok spekulerar han bl.a. om hela universum har ett medvetande och ett mål! Spännande tanker, som jag hoppas återkomma till-

Mer om dialektiken

 Här kommer lite fler reflektioner om artikeln, "What is the Dialectical Materialist Ontology". 

"Objective dialectics, i.e., the dialectical materialist ontology, first and foremost holds that the world is dominated by change and interconnection,...". Det är ok så här långt. Men sedan följer sådant som Engels-citatet att "rörelsen själv är en motsägelse", m.m.

 "These are the basic premises of dialectics pertaining to the ontological constitution of the world.","these central premises make it an ontology of becoming, not being. Insofar as being is understood as an unchanging, pure, universal substratum, it is rejected as an explanatory category. If being, however, is understood as a constant “coming-to-be and ceasing-to-be,” that is, if it is understood as becoming, then it can be sustained as a foundational category in a dialectical materialist ontology" 

Dessa  citat visar hur hegeliansk den här tolkningen är. Att bolla med relationerna mellan de mest generella begreppen som "vara" och "bliva" är ju den metod som Hegel använde som utgångspunkt för sin Logik. Ontologi inom filosofin handlar ju om vad som finns. För materialister är det empiriska undersökningar som gäller, inte begreppsanalyser av detta slag.

En intressant fråga är vad som är orsaken till rörelse och förändring. Det alltför enkla svaret hos dem som är influerade av Hegel, är att det är motsägelsen inom tingen, som driver förändringarna. Motsägelser finns mellan olika tankar om tingen, knappast inom tingen själva. 

Konventionellt om dialektik

 

Följande artikel med rubriken "What is Dialectical Materialist Ontology" ger en ortodox tolkning av den "marxistiska" dialektiken. Bristen med den är att den utgår från att den materialistiska dialektiken var färdig  efter Marx och Engel och att den inte har behov av att utvecklas. 

Visserligen handlar ett stycke om Maos "Om motsättningar", men artikeln missar hur ny Maos tolkning var jämfört med 1800-talsversionen och likaså att Mao behöver vidareutvecklas. 

Ett problem med den traditionella "marxistiska" dialektiken är att den sammanfattades i de tre dialektiska "lagarna", motsatsernas enhet och kamp, kvantitetens övergång i kvalitet och negationens negation. Både Lenin och Mao såg den första lagen som den viktigaste. Mao ansåg t.o.m. att de två senare endast är tillämpningar av den första lagen. 

Artikeln påpekar att dessa tre lagar endast var exempel på den uppsjö av kategorier, som Hegel utvecklade i sin Logik. Man kan fråga sig varför Marx och Engels valde ut just dessa tre.  Oavsett varför, så det är ett tecken på att de avvek från Hegels Logik, vilket strider mot citatet från artikeln att de påstås ha skrivit att Hegel beskrev alla de dialektiska lagarna, även om han mystifierade dem.

Ett problem med att  plocka ut bara tre av Hegels kategorier är att man kan få för sig att allting kan innefattas i dessa. Och väljer man också att reducera dem till en, lagen om motsatsernas enhet och kamp, så blir resultatet så allmänt att det inte förklarar någonting. Den dialektiska metoden blir därmed värdelös.

Man skulle kunna säga att problemet har att göra med motsättningen mellan det abstrakta och det konkreta.  Artikelförfattaren anser att det abstrakta kommer före det konkreta. Jag menar att det är tvärtom. Han kanske tänker på Marx beskrivning av hur en teori ska framställas, där Kapitalet är ett exempel som utgår från abstrakta förhållanden och stegvis blir mer och mer konkret. Men det gäller inte för forskningsprocessen, som  måste börja med det konkreta, vilket Marx också hävdade. 

Till skillnad från en känd sentens att "dialektiken är metoden och materialismen är innehållet", så är det snarare tvärtom. Materialismen i den dialektiska materialismen är att utgå från fakta. Materialismen säger inget om innehållet. Inget om "materia", atomer, elementarpartiklar, energi, m.m. Dessa är sådant som vetenskapen sysslar. 

Jag reagerar också mot artikelns tes att den dialektiska materialismen är en "världsåskådning". Visst har den uppfattats så. Men jag ser ingen anledning för "vetenskapliga socialister" att ta ställning till frågor som de om livets mening, Guds existens m.m. 

"Medvetandets evolution" av Daniel C. Dennett

"Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution."  av Daniel C. Dennett

 Dennett är känd för sin "materialistiska" syn på medvetandet. Han kallar medvetandet  en "användarillusion". Jag instämmer stort sett i Lars Bergströms kritiska recension av Dennetts senaste bok i Filosofisk tidskrift. 

"Menar Dennett att vi inte har några upplevelser, att det är en illusion att vi har upplevelser. Eller menar han att vi har upplevelser, men att de upplevelser vi har är illusioner, alltså att det vi upplever inte är verkligt." 

"En tredje möjlighet, egentligen en variant av det första alternativet, är att upplevelser visserligen finns, men att de inte är de subjektiva fenomen vi vi tycker att de är, utan enbart neurologiska händelser och tillstånd i hjärnan. Alltså något objektivt, fysikaliskt."

Efter att ha läst  boken håller jag  med Bergström om att Dennett är oklar på denna punkt. Men kanske Dennett faktiskt inte har en bestämd ståndpunkt i denna filosofiska fråga. Trots att han flera gånger påpekar att han är filosof till yrket! Bokens syfte är, som titeln säger, att beskriva hur medvetandet uppstått som ett resultat dels av den biologiska evolutionen, dels den sociala, kulturella "evolutionen". Den senare som ett resultat av "memernas" angrepp på våra hjärnor.

Slutresultatet av denna evolution, medvetandet, är dock inte vad Descartes trodde, en immateriell själslig materia, res cogitans, skild från den fysiska materien. Så långt är det lätt att hålla med Dennett. Han är noga med att poängtera att han anser att medvetandet faktiskt  existerar, i princip endast hos människan. Där står han på samma sida som Descartes! Men den existerar som en illusion.

Dennett distanserar sig alltså från den mest reduktionistiska materialismen. Olika organismer har olika "manifesta bilder" av omvärlden, beroende av vilka behov de har i kampen för tillvaron, och av vilka sinnen de använder. Fladdermöss och hundar använder andra sinnen än synen, som är människans viktigaste sinne. Är det bara detta Dennett vill säga? Att olika organismer upplever omvärlden på olika sätt och bara är medvetna om olika snitt ur verkligheten, betyder ju inte att upplevelser och medvetande inte skulle existera? Som illusioner fyller de ju en funktion.

Dennett tar naturligtvis avstånd från det kristna argumentet att den avancerade designen som finns i naturen, måste vara resultatet av en intelligent designer, Gud. Men han erkänner att det finns ett stort mått av design hos växter och djur. Men det är en design, som inte är intelligent, utan oavsiktlig, ett resultat av de lagar som Darwin upptäckte.  Vid en viss tidpunkt uppstår det verkliga intelligenta designers, d.v.s.  i stort sett bara människor. Man väntar sig när man läser boken att han ska förklara hur detta är möjligt. Men det säger han inget om. 

Om han föresatt sig att skingra mysteriet om medvetandets uppkomst, så blir man besviken. Gåtan kvarstår.

Materia och energi 2

 Att förstå kvantmekaniken / En hjälp till fysikstudenter av Lars-Göran Johansson har antagligen två syften. Det första är att visa att kvantmekaniken ryms inom en materialistisk världsuppfattning. De fenomen som studeras existerar oberoende av våra sinnen, så filosofiskt är han "realist". (Filosofer idag undviker beteckningen "materialism" och talar i  stället om "realism".) Traditionellt har materialismen också inbegripit övertygelsen att naturen styrs av lagar, "naturlagarna". Båda dessa aspekter har förnekats i vissa, mystiska tolkningar av kvantmekaniken. Men Johansson tar avstånd från dessa tolkningar. 

Mikrokosmos skiljer sig avsevärt från den bild av omvärlden som vårt synsinne ger oss. Nämligen att den består av "ett antal väl avgränsade föremål", vilka "flyttar sig kontinuerligt i rummet". Att mikrokosmos inte ser ut så är inte särskilt förvånande. Elektroner och protoner är inte små biljardbollar. Begreppet "partikel", en kropp utan utsträckning, är en abstraktion från den makroskopiska världen.

"Svårigheterna med att förstå kvantmekaniken hänger ihop med, tror jag, att vi mer eller mindre medvetet utgår från ett antal antaganden om hur naturen måste se ut." Före Galilei och Newton var det en självklarhet att det krävs en kraft för att förflytta ett föremål. Efter dem blev det en självklarhet för fysiker att likformig rörelse inte kräver någon kraft. Men kraftbegreppet behölls - det är accelerationen som förklaras med krafter. 

Einsteins invändning mot kvantmekaniken var att "Gud spelar inte tärning". Det går inte att förutsäga vilken atom i ett radioaktivt ämne som sönderfaller i ett givet ögonblick. Men halveringstiden, sannolikheten, går att beräkna. Det är som om den enskilda atomen "väljer" att sönderfalla med en viss sannolikhet. Inte bara människor utan även materia har "fri vilja",  Detta strider mot en djupt rotad filosofisk tro att naturen till skillnad från människan styrs av järnhårda, deterministiska lagar.

Men om vi bortser från fysikernas fördomar, vad är det som är så oerhört svårförståeligt  med kvantmekaniken? Även Johansson tycks mena att det är dualismen mellan partikel- och vågegenskaperna. hos materians  minsta byggstenar. Han "löser" motsägelsen genom att anta att energin utbreder sig  kontinuerligt medan energiutbytet är atomärt. Det är som om fotonerna bara existerar när det sker ett energiutbyte mellan ljus och elektroner.  

Johansson avskaffar materian till förmån för energin.  Men i de kvantfältteorier som fysikerna sammanfattat alla kända krafter (utom gravitatione) så finns partiklarna kvar. Dessa har massa, laddning, spin o.s.v. Krafterna motsvaras av s.k. kraftpartiklar. 

Den ontologiska frågan om vad som är kanske kan besvaras med att partiklar och deras fält är ett, då de inte kan existera separat. Vi kan med hjälp av tanken särskilja dem, vilket leder till att vi talar om elektronen skild från "dess" elektriska fält. 

Materia och energi 1

Kan man längre skilja mellan materia och energi? Enligt Einsteins speciella relativitetsteori kan ju massan hos en mängd materia omvandlas i energi. Fast kan den göra  det helt och hållet? Strålningen från en atombomb består väl också av partiklar? Och fotoner är ju också partiklar. även om de inte har någon massa.

Sådana här tankar kan man få om man läser en recension i Filosofisk tidskrift nr 4 2023, av boken Att förstå kvantmekaniken: En hjälp till fysikstudenter. Jag har ännu inte läst boken, så jag ber att få återkomma senare till boken. Men recensenten Ingvar Johansson har tolkat boken, tror jag, som att allt är energi och jag frågar mig då vart materien tog vägen.

Bokens huvudtes är enligt recensenten att kvantmekaniken kan "visualiseras" om man utgår från att energin vanligen är kontinuerlig, t.ex. när den transporteras.  Men vid utbyte av energi t.ex. mellan en foton och en elektron, så kan detta endast ske i kvanta, i  ögonblickliga  "hopp", som inte lyder Schrödingerekvationen. Naturen opererar med två helt skilda lagar. Men det är inte själva mätningen som orsakar kollapsen av Schrödingervågen, enligt en del mystiska tolkningar. Det är utbytet av energi vilket inte kräver någon "iakttagare".  

Bokens författare tycks mena att Planck och Einstein hade rätt i att energin bara kan utbytas i "kvanta". Men man kan inte dra slutsatsen att energin, innan dessa kvantiserade hopp, är kontinuerlig och oändligt delbar. Kvantmekaniken blir kanske åskådligare för fysiker men priset man får betala verkar vara en ny form av den dualism, som kvantmekaniken plågats av. 

Energibegreppet ersatte på 1800-talet alltmer begreppet rörelse. "Rörelsen är materiens existensform" ansåg Friedrich Engels. Rörelse har  olika former, av vilka den mekaniska rörelsen var den enklaste. Värme reducerades ju till vibrationer hos atomer och molekylerna.

Rörelseenergin hos en kropp  i rörelse uttrycks matematiskt med (m x v x v)/2, massan gånger hastigheten i kvadrat genom 2.  Divisionen med 2 sågs länge som en pinsamhet, vilket dagens fysiklärare inte låtsas om. (Orsaken är matematisk.)

Engels berättar i "Naturens dialektik" om den långa debatten om hur man borde mäta rörelsens storlek. Det andra alternativet var m x v, vilket idag är ett mått på rörelsemängden. Så båda sidor fick rätt, men uttrycket "rörelsens storlek"  används inte längre. Vilket kanske är lite synd, för det känns väl mer åskådligt än både energi och impuls/rörelsemängd. 

Wikipedia om det fysikaliska begreppet energi:

Energi (av grekiskans ἐνέργεια energeia, arbete) är en fysikalisk storhet som beskriver något med potential att medföra rörelse, alltså inte nödvändigtvis arbete. ... Energi kan vara lagrad (till exempel som lägesenergi) eller något som överförs. Ibland avses med energi helt enkelt utfört arbete.

Lägg märke till att rörelsen är central i detta försök till definition!

Fortsättning följer. 

Bokbål och yttrandefrihet

 Lena Andersson kritiserar i Axess magasin, novembernumret 2023, den numera rätt vanliga idén på högerkanten att koranbränning ingår i yttrandefriheten. En del vänsterskribenter har t.o.m. anammat den idén! Hon har en del goda argument för sitt avståndstagande, vilket jag delar, men hon har även en del resonemang som man kan kritisera. De senare hänger ihop med hennes radikala  liberalism, vilken  hon motiverar, inte bara med John Lockes teorier,  utan uttryckligen utifrån den extremliberale ekonomen Murry Rothbard. 

Hon skriver att  hon instämmer i Rothbards åsikt, att det mer eller mindre är självklart att "alla friheter naturligt och logiskt måste vara underställda äganderätten". Lena Andersson utgår då från John Lockes tvivelaktiga idé att människans frihet har sin grund i att hon "äger sig själv". Äganderätten till de materiella ting man har, följer av detta eftersom dessa på något sätt hör ihop med en själv. Det man bearbetar från naturen  genom sitt arbete, äger man också  naturligen, enligt Locke. Som den liberalismens filosof han var, gick Locke vidare från detta och försvarade kapitalistens  rätt till resultatet av den anställdes arbete. Marx var väl den förste som visade varför Locke hade "rätt" logiskt men fel ekonomiskt. 

För Lena Andersson är det naturligt att Bonniers "yttrandefrihet" inte får inskränkas av Staten. Hon ställer sig inte frågan om inte Bonnier genom sina tidningar har en större  yttrandefrihet än de som bara kan sprida sina åsikter via sociala media.  Förutom yttrandefriheten finns väl också "yttrandemakt", hur stor påverkan olika personers yttranden kan ha. För Lena Andersson tycks endast styrkan i ens argument ha någon kraft. 

En annan tveksam idé är att totalt skilja mellan "materia" och "yttrande". Yttranden har enligt henne inga direkta verkningar. Det har endast de materiella handlingar som  yttrandena kan leda till. Där är hon lite naiv, tycker jag. Uppmaningar till mord är av goda skäl straffbara handlingar!

Det ligger ändå någonting i hennes resonemang om människans frihet. Allt som är tillåtet är inte rekommendabelt. Det finns ett område mellan det förbjudna och det påbjudna där samtalet om det rätta måste ha sin plats. Fast vissa frågor kan väl inte enbart lösas genom intellektuella diskussioner? Till exempel frågan om vem som ska äga produktionsmedlen? 

Lena Andersson har rätt i att yttrandefriheten inte är helig. Men det beror inte på att äganderätten skulle stå över den. Som om den skulle vara helig. Yttrandefriheten är  nyttig för att den den tjänar vissa klassers intressen. Den tidiga bourgeoisien  behövde yttrandefriheten i kampen för att avskaffa feodaladeln. Dagens bourgeoisie är numera  mer inställd på att undergräva den. Arbetarklassen behöver den, men har efter tidigare revolutioner inskränkt och t.o.m.  tillfälligt avskaffat den (under för lång  tid har det senare visat sig...)

Materialism kontra idealism 14

 Ilya Prigogine och tidens irreversibilitet 

Nobelpristagaren  i kemi, Ilya Prigogines "The End of Certainty, Time Chaos and the New Laws of Nature" är en kritik inte bara av den newtonska mekanikens determinism utan även av kvantmekanikens. Naturlagarna medger inte fullständig förutsägbarhet utan måste innehålla en viss grad av sannolikhet. 

Kvantmekanikens berömda Schrödingerekvation är lika deterministisk som Newtons lagar. Att kvantmekaniken brukar anses medföra en grad av slumpmässighet beror inte på ekvationerna utan på mätningsprocessen, vilken"kollapsar" Schrödingers vågfunktion och därmed inför ett subjektivt element i teorin, vilket Prigogine ogillar. Fysikens lagar ska inte vara beroende av observatören! Därför gör han en tolkning och utvidgning av kvantmekaniken, så att den helt bygger på "verkliga" sannolikheter. Det jag tycker är intressant med denna teori är att den förnekar att det kollektiva beteendet hos "partiklarna" skulle kunna reduceras till summan av de individuella partiklarnas  beteende. 

Kritiken av determinismen hänger på något sätt samman hos Prigogine med tanken att tiden inte kan vara reversibel, som den är i både Newtons mekanik och kvantmekaniken. Intuitionen säger oss däremot att det finns en "tidspil", att den har en riktning. Därför måste dessa teorier sakna något väsentligt. 

Nu finns det ju en fysikalisk teori, termodynamiken, som stöder vår intuition. Entropin är en storhet som ökar, eller åtminstone inte minskar,  med tiden i ett slutet system. Prigogine är kritisk mot den tolkning av termodynamiken, den mekaniska värmeteorin, som brukar förknippas med Ludwig Boltzmann, vilken kopplade entropin till mängden av oordning i ett system. Att oordningen har en tendens att öka beror på att sannolikheten är större  för oordnade än för ordnade konfigurationer. Men det innebär, ansåg Prigogine, att det inte finns en verklig tidspil. Sannolikheten kan visserligen vara mycket liten, men inte noll, att systemet återvänder till sitt utgångsläge.  Och egentligen måste det ske oändligt många gånger om tillräcklig tid ges! 

Prigogine har i sin forskning ägnat sig ät system som är instabila, som är långt ifrån en jämvikt och som därför kan "självorganisera" och vara kreativa. Uppkomsten av helt nya företeelser kan därför förstås, men behöver för den skull inte kunna förutsägas. Han tar också upp kaosteorin, där det också finns processer, vars resultat inte kan förutsägas, trots att de lagar som styr dem är strikt deterministiska. Här har vi alltså förslag på fysikaliska orsaker till Hegels idealistiska "negationer".  

Materialism kontra idealism 13

Georgij Plechanov och upplysningsmännens materialism

På det marxistiska internetarkivet finns en mängd artiklar av den ryska marxismens fader, Georgij Plechanov. Flera av dessa handlar om skillnaden mellan materialismen hos upplysningsmän som Holbach och Helvetius. kontra den "moderna materialismen" hos Marx och Engels. 

Skriften "Utvecklingen av den monistiska historieuppfattningen" försöker visa begränsningen hos upplysningsmännen vad gäller synen på den historiska utvecklingen av samhällena. Han visar där varför förklaringarna utifrån t.ex. den "allmänna opinionen", inte håller på grund av sin cirkelkaraktär. Miljön bestäms av åsikter och åsikterna bestäms av miljön! Den historiska materialismen undgick denna onda cirkel genom att peka på den underliggande gemensamma orsaken till både opinionen och miljön: produktivkrafternas tillväxt. Plechanov  inspirerade antagligen den inom rysk marxism vanliga s.k. teorin om produktivkrafterna.

Enligt  Plechanov hade 1700-talsmarxisterna däremot en riktig syn på förhållandet mellan materien och tänkandet. Materien besitter förmågan att tänka. Medvetandet är en lika fundamental existensform för materien som rörelsen.  Tänkandet reduceras inte helt till materia som hos vissa vulgära materialister. Visserligen förekom idéer bland upplysningsfilosoferna  som att "hjärnan alstrar tankar på samma sätt som levern utsöndrar galla". Men det väsentliga var att materien i allmänhet endast sågs som primär och medvetandet sekundärt. Utan materia, inget medvetande. 

Men det fanns olika åsikter bland upplysningstänkarna om på vilken nivå som medvetandet uppstått. Om all materia eller endast levande varelser har detta medvetande. Denis Diderot lutade åt "panpsykismen", tanken att all materia mer eller mindre har egenskapen att vara medveten. För Plechanov var detta en underordnad fråga som materialister inte behövde ta ställning till. 

Skillnaden mellan den s.k. mekaniska och den dialektiska materialismen har, tror jag, överdrivits av marxister under påverkan av Hegels "dialektiska logik".  Det är sant att A är lika med icke-A, om man tar hänsyn till tiden, att allt förändras. Men denna dialektiska "lag" säger ju inget om vad icke-A är för något och är alltså ingen större hjälp i upptäckten av naturlagarna. Det är den  materialistiska inställningen, att "söka sanningen ur fakta", som är grundläggande. Den idealistiska inställningen att utgå från idéerna kompletterar materialismen genom att frågorna vi ställer till naturen uppkommer som idéer i våra huvuden i form av hypoteser och teorier. 

Materialism kontra idealism 12

 A. N. Whitehead och processfilosofin

Stanford Encyclopedia of Philosophy har en lång artikel om Whitehead, vilken fick mig att delvis läsa hans "Of Concept of Nature" och ögna lite i "The Principle of Relativity". Den senare är mycket teknisk och använder t.ex. tensorkalkyl, som var den matematiska teknik som Einstein behövde för att formulera lagarna för sin allmänna relativitetsteori.

Enligt den länkade artikeln utformade Whitehead sin egen gravitationsteori, vilken skiljde sig ifrån Einsteins, men Whiteheads teori har på senare tid konstaterats stämma sämre  överens med experimenten än Einsteins. Whiteheads fysikaiska insatser bör väl därför kunna betraktas som mindre intressanta. Whitehead skiljde sig från Einstein bl.a. i att han till skillnad från denna ansåg att begreppet "samtidighet" har en mening, även om samtidigheten är relativ. För mig verkar det mest handla om en strid om ord. 

Whitehead gillade inte heller den särställning som Einstein gav åt ljushastigheten. Men denna förklarade vad jag förstår Einstein enkelt med att "ljuspartiklarna", fotoner, inte har någon vilomassa. 

Whiteheads sätt att filosofiskt grunda relativitetstanken kan möjligen vara intressantare. Särskilt som Einsteins filosofisk inspirationskälla, Ernst Machs "neutrala monism", knappast har så många anhängare idag. Machs filosofi gavs förresten en svidande uppgörelse av ingen mindre än Lenin, i dennes filosofisk huvudverk "Materialism och empiriokriticism". 

Whiteheads filosofi tycks ändå i "The Concept of Nature" vara mycket lik Machs monism. Det som han kallar Natur är i själva verket vad vi uppfattar med våra sinnen. Det handlar  i själva verket om en förklädd idealism. 

Det för mig intressanta med Whiteheads tänkande är att han betraktar händelser som det grundläggande i naturen. Rummet och tiden är abstraktioner. Hans krångliga sätt att motivera det här, övertygar däremot inte mig. Men i sak tror jag att han har rätt. Åtminstone tycks Einsteins relativitetsteori tyda på det, även om en riktigt övertygande tolkning av denna nog fortfarande saknas. Där skulle antagligen en utveckling av Whiteheads tankar möjligen kunna vara till hjälp.

Som sammanfattning hade Whitehead några intressanta idéer, men han nådde inte ända fram!

Materialism kontra idealism 11

 Apropå den s.k. panpsykismen, så har jag faktiskt kommenterat denna tanke en gång tidigare, i ett inlägg om "Diderot som dialektisk materialist". Då var jag skeptisk och ansåg att panspykismen strider mot den dialektiska materialismens tes att helt nya företeelser kan uppstå på ett språngartat sätt. Men numera lutar jag åt att sådant som medvetande och fri vilja knappast kan uppstå spontant i en värld som helt saknar dessa egenskaper. 

Det kom en intressant kommentar till artikeln, som reagerade på att jag var skeptisk till att "stenar kan förnimma":

”Spinoza säger (Epist. 62), att en sten som flöge genom luften skulle, om den vore utrustad med medvetande, tro att den flöge av sin egen vilja. Jag tillfogar endast, att stenen skulle ha rätt. Stöten är för den vad motivet är för mig "

- Schopenhauer

Schopenhauer har nog både rätt och fel här. Stenen har uppenbarligen inte samma grad av medvetande och fri vilja som människor. Möjligen har molekylerna i stenen en viss mikroskopisk rörelseförmåga som kan vara ett förstadium till vårt medvetande och vår fria vilja. 

I motsats till stenar så kan vi ha många olika motiv, vilka vi aktivt kan välja mellan. Att tro att vi inte har den förmågan är en lika orimlig tanke som den solipsistiska teorin om att världen består av mina förnimmelser och tankar. 

Materialism kontra idealism 10

 "Einsteins oavslutade revolution"

"Einstein´s Unfinished Revolution The Search for What Lies Beyond the Quantum" av Lee Smolin har en del frapperande likheter med C.S. Peirces tänkande, som förra inlägget handlade om. Både Peirce och Smolin har en kosmologi, som utgår från ett initialtillstånd av kaos och oordning, men som utvecklas till allt större ordning.

 För Peirce beror detta på en inneboende tendens till uppkomst av vanor. T.o.m. naturlagarna är vanor. Smolin framkastar en djärv teori i slutet av sin bok med samma resultat, men som utgår från tanken att dagens två dominerande fysikaliska teorier, relativitetsteorin och kvantmekaniken är ofullständiga beskrivningar av verkligheten och att det därför behövs radikalt nya utgångspunkter för fysiken.

Smolins bok handlar till större delen om varför kvantmekanikens relation mellan makroskopisk objekt, vilka .t.ex. har bestämda lägen och rörelsemängder å ena sidan och mikroskopiska objekt som i princip kan vara på flera ställen samtidigt. Övergången mellan dessa två "världar" sker genom mätning, varvid vågfunktionen "kollapsar" och resultatet av mätningen beskrivs av sannolikheter. 

Smolin menar att Niels Bohrs s.k. komplementaritetsprincip, att experimenten måste beskrivas på olika sätt beroende på vad man vill mäta, strider mot vad Smolin kallar "realism". Realismen, eller materialismen, som många icke-filosofer föredrar att kalla den, innebär att verkligheten existerar oberoende av vårt medvetande. 

Enligt Smolin har det hela tiden funnits "realistiska" alternativ till Köpenhamns-tolkningen och han går igenom dem en efter en i boken. Men det finns enligt honom tveksamheter hos dem, t.ex. i pilotvågsteorin och mångvärldsteorin. Det är därför han skisserar ett möjligt radikalt alternativ som skulle kunna förena relativitetsteorin och kvantmekaniken. 

En egenskap hos denna framtida teori skulle t.ex. kunna vara att tiden är fundamental, medan rummet är något sekundärt. Rummet byggs upp av ett närverk av individuella händelser, vilka har kausala, orsaksmässiga, relationer med varandra. Smolin tycks inte vara inspirerad av A.N. Whiteheads processteori, som byggde på händelser, utan av 1600-tals filosofen Leibnitz monadfilosofi. Monadernas vyer mot omvärlden motsvaras hos Smolin av information, som överförs mellan händelserna. I själva verket består världen av dessa "vyer", vilket motsägs av hans tidigare avståndstagande från att information skulle kunna vara helt omateriell.

En sak som jag tycker är oklar är Smolins inställning till kvantmekanikens sannolikhetskaraktär. Han verkar tro att den kan förklaras  genom att utgångsvärdena i en mätning aldrig kan vara exakta. Ungefär som kaosteorin, som via deterministiska lagar kan leda till väldigt  olika slutresultat. Det förefaller som att Smolin inbegriper determinismen i sin "realism", även om det inte sägs rent ut.