Nobelpristagaren i kemi, Ilya Prigogine, har utifrån sin forskning om icke-jämviktstermodynamik utvecklat idéer, som inspirerat forskare inom kaos- och komplexitetsteorier, vilka försöker förklara biologiskt liv och även samhällen utifrån begrepp som självorganisering. Immanuel Wallerstein är t.ex. en samhällsforskare som tagit starkt intryck av Prigogine.
I "The end of Certainty. Time, Chaos and the New Laws of Nature" argumenterar Prigogine för att "tidspilen" är verklig, trots att både klassisk fysik och kvantmekanik är teorier där tiden inte har någon speciell rikting. En konsekvens av att tiden inte betraktas som en illusion, i motsats till t.ex. Einsteins uppfattning, är att den deterministiska världsbilden faller. Framtiden är öppen, helt i enlighet med den vanliga "naiva" uppfattningen, men även med den dialektiska materialismen.
Prigogine menar att fysiken, både den klassiska och moderna, måste utvidgas. Han försöker beskriva detta tekniskt och matematiskt i boken, och till slut ger nog de flesta (inklusive jag) upp i detaljerna. Men större delen av boken, det filosofiska till skillnad från hans fysik, är begriplig och mycket läsvärd.
All "klassisk" fysik saknar ju inte "tidspilen". Termodynamiken innehåller ju begreppet "entropi" som den säger tenderar att öka, aldrig minska. De flesta processer i vardagsvärlden är ju faktiskt "irreversibla", d.v.s. de går aldrig bakåt. Det vanliga exemplet är det knäckta ägget som i sinnevärlden aldrig blir helt igen. Enligt Newtons mekanik finns det däremot ingen anledning till att detta inte skulle kunna ske - Newtons rörelselagar är tidsreversibla.
Många har försökt förklara bort skillnaden i tidens beteende mellan Newtons mekanik och termodynamikens entropilag. Paul Davies har t.ex. skrivit mycket om detta. Den statistiska mekaniken härledde termodynamiken ur Newtons mekanik, men var tvungen lägga till sannolikhetsresonemang. Entropins ökning är då inte helt omöjlig, bara extremt osannolik, varför det knäckta ägget ibland faktiskt kommer att bli helt! (Gissningsvis är det från sådana resonemang som Nietzsche kom fram till sin besynnerliga teori om den "eviga återkomsten". )
Prigogine säger däremot att vi måste erkänna att det finns genuint irreversibla processer. Lite förvånande är dock att han grundar det på att sannolikhet är något som har objektiv existens, och inte ett uttryck för vår okunnighet, som är den traditionella uppfattningen. Jag är inte säker, men jag tror att han inte accepterar tanken på att det knäckta ägget faktiskt kan bli helt igen. Men han verkar vackla i sin syn på den statistiska mekanikens giltighet.
Prigogine anser att det finns förklaringar på två nivåer, å ena sidan den individuella dit han räknar newtonska partikelbanor, men även den kvantmekaniska vågfunktionen, "sannolikhetsamplituden", å andra sidan den statistiska nivån. Den förra är en idealisering som gäller för avgränsade problem ("tvåkropparsproblemet" med t.ex. solen och en planet) till skillnad från problem i allmänhet ("trekropparsproblemet" med två planeter, som Poincaré visade är "icke-integrerbart"). Prigogine beskriver "resonanser" vilka orsakar icke-lokala fenomen, vilka man alltså inte kan reducera till individuellt beteende.
Utvidgningen av kvantmekaniken löser enligt Prigogine den sekelgamla striden om tolkningen av kvantmekaniken. Den kvantmekaniska paradoxen har att göra med att en mätning leder till ett irreversibelt resultat, t.ex en ljusfläck på en plåt, medan den grundläggande Schrödingerska vågekvationen är tidsreversibel och deterministisk. Resultatet av mätningen är icke-reversibel, slumpmässig och ickedeterministisk, men Prigogine menar att hela kvantteorin måste utgå från en statistisk, sannolikhetsmässig behandling. (Här finns alltså en likhet med Roger Penrose, som anser att kvantmekaniken behöver ändras och inte bara omtolkas.)
Prigogine kallar sin filosofiska ståndpunkt för "realism", men jag skulle vilja säga att han är materialist men kanske inte riktigt en dialektisk materialist. Han efterlyser visserligen mer "dialektik" och erkänner att helt nya företeelser uppstår. Men hans uppfattning om dualismen mellan det individuella och det statistiska är inte, tycker jag, fullt "dialektisk". De framställs som två skilda ting, istället för att det andra uppstår ur det första. Men det finns klara beröringspunkter mellan hans tänkande både med den kritiska realismen och DeLandas nymaterialism.
lördag 8 maj 2010
onsdag 5 maj 2010
Eugen von Böhm-Bawerks kritik av Marx
von Böhm-Bawerks "Karl Marx and the Close of His System" från 1891 är ett av de mest kända och hårda angreppen på Marx ekonomiska teorier. Han var lärjunge till Carl Menger och en av företrädarna för den "österrikiska skolan" inom nationalekonomin. Liksom Jevons, som förra inlägget handlade om, var han "marginalist". Men vill man veta mer om gränsnytteteorin, finns nästan inget att hämta i denna bok.
Böhm-Bawerks huvudkritik är att "värdelagen", som den formuleras i "Kapitalets" först bok, helt enkelt motsägs av den teori om "produktionspriser" som läggs fram i tredje bandet. Innehållet däremellan får beröm för sin skarpsinnighet medan teorin som helhet framställs som ett korthus på grund av motsättningen mellan början och slutet.
Det som Böhm-Bawerk absolut inte kan acceptera är värdelagen, att arbetet är det enda som skapar (bytes)värde. Arbetet erkänns faktiskt av honom som en viktig faktor men inte som den enda som spelar roll.
Lite förvånande för en "marginalist" som Böhm-Bawerk är att han instämmer i den beskrivning som ges i tredje bandet, att priserna graviterar mot kostnaderna för varan plus genomsnittsprofit. För Marx innebar detta bara att de kvantitativa relationerna mellan varupriserna modifieras från de direkt av värdena bestämda. För Böhm-Bawerk är det ett bevis för att inte bara arbetet utan även profiten är en värdebestämmande faktor. Den här meningsmotsättningen är av ett sådant slag att två personer med dessa åsikter skulle kunna diskutera detta i all oändlighet utan att komma överens...
Böhm-Bawerk kritiserar Marx för att han begränsar sin undersökning av värdet till varor, som tillkommit genom mänskligt arbete. Marx utelämnar föremål man kan hitta i naturen och ändå har ett bytesvärde, utropar han triumferande. Denna invändning gör det tydligt att medan Marx undersöker ett historiskt samhällssystem, det kapitalistiska varuproducerande, så är Böhm-Bawerk ute efter en teori om "värdet" som skulle gälla i alla tider. Det säger sig självt att en sådan teori måste bli väldigt tunn...
En intressant invändning är kritiken mot Marx tankeexperiment där han föreställer sig ett icke-kapitalistiskt samhälle med varuproduktion, där arbetarna äger sina företag och marknadsekonomi råder. I ett sådant samhälle skulle värdelagen kunna fungera till fullo, och varorna bytas i förhållande till den nedlagda arbetstiden. Det skulle inte finnas någon anledning till att priserna skulle modifieras till "produktionspriser" genom att konkurrensen skulle tvinga fram en genomsnittlig profitkvot. Profiten skulle ju vara irrelevant.
Böhm-Bawerk försöker torpedera detta tankeexperiment genom att tänka sig två arbetarägda företag, där det ena använder stora mängder maskiner och det andra knappt någonting. I det första företaget måste arbetarna först tillverka maskinerna, varför de måste vänta mycket längre än arbetarna i det andra företaget, innan de kan få ersättning för sitt arbete!
Detta exempel antyder också Böhm-Bawerks egen teori om kapitalistens och kapitalets funktion - att kunna vänta tills dess en investering har gett utdelning. Men blandar han inte även här ihop en speciell historisk kategori - kapitalisten som äger kapital som han "investerar" - med det allmänna faktum att människan inte kan konsumera det som ännu inte är producerat? "Kapital" i betydelsen produktionsmedel är förstås något som är nödvändigt i varje ekonomiskt system, men det är inte nödvändigt att detta "kapital" måste ägas av privatpersoner.
Böhm-Bawerks huvudkritik är att "värdelagen", som den formuleras i "Kapitalets" först bok, helt enkelt motsägs av den teori om "produktionspriser" som läggs fram i tredje bandet. Innehållet däremellan får beröm för sin skarpsinnighet medan teorin som helhet framställs som ett korthus på grund av motsättningen mellan början och slutet.
Det som Böhm-Bawerk absolut inte kan acceptera är värdelagen, att arbetet är det enda som skapar (bytes)värde. Arbetet erkänns faktiskt av honom som en viktig faktor men inte som den enda som spelar roll.
Lite förvånande för en "marginalist" som Böhm-Bawerk är att han instämmer i den beskrivning som ges i tredje bandet, att priserna graviterar mot kostnaderna för varan plus genomsnittsprofit. För Marx innebar detta bara att de kvantitativa relationerna mellan varupriserna modifieras från de direkt av värdena bestämda. För Böhm-Bawerk är det ett bevis för att inte bara arbetet utan även profiten är en värdebestämmande faktor. Den här meningsmotsättningen är av ett sådant slag att två personer med dessa åsikter skulle kunna diskutera detta i all oändlighet utan att komma överens...
Böhm-Bawerk kritiserar Marx för att han begränsar sin undersökning av värdet till varor, som tillkommit genom mänskligt arbete. Marx utelämnar föremål man kan hitta i naturen och ändå har ett bytesvärde, utropar han triumferande. Denna invändning gör det tydligt att medan Marx undersöker ett historiskt samhällssystem, det kapitalistiska varuproducerande, så är Böhm-Bawerk ute efter en teori om "värdet" som skulle gälla i alla tider. Det säger sig självt att en sådan teori måste bli väldigt tunn...
En intressant invändning är kritiken mot Marx tankeexperiment där han föreställer sig ett icke-kapitalistiskt samhälle med varuproduktion, där arbetarna äger sina företag och marknadsekonomi råder. I ett sådant samhälle skulle värdelagen kunna fungera till fullo, och varorna bytas i förhållande till den nedlagda arbetstiden. Det skulle inte finnas någon anledning till att priserna skulle modifieras till "produktionspriser" genom att konkurrensen skulle tvinga fram en genomsnittlig profitkvot. Profiten skulle ju vara irrelevant.
Böhm-Bawerk försöker torpedera detta tankeexperiment genom att tänka sig två arbetarägda företag, där det ena använder stora mängder maskiner och det andra knappt någonting. I det första företaget måste arbetarna först tillverka maskinerna, varför de måste vänta mycket längre än arbetarna i det andra företaget, innan de kan få ersättning för sitt arbete!
Detta exempel antyder också Böhm-Bawerks egen teori om kapitalistens och kapitalets funktion - att kunna vänta tills dess en investering har gett utdelning. Men blandar han inte även här ihop en speciell historisk kategori - kapitalisten som äger kapital som han "investerar" - med det allmänna faktum att människan inte kan konsumera det som ännu inte är producerat? "Kapital" i betydelsen produktionsmedel är förstås något som är nödvändigt i varje ekonomiskt system, men det är inte nödvändigt att detta "kapital" måste ägas av privatpersoner.
tisdag 4 maj 2010
Jevons alternativ till arbetsvärdeläran
William Stanley Jevons gav 1871 ut boken "The Theory of Political Economy", där han utvecklade ett alternativ till Adam Smiths och David Ricardos arbetsvärdelära. Oberoende av honom kom både fransmannen Léon Walras och österrikaren Carl Menger med liknande idéer, och sammantaget kallas dessa för den "marginalistiska revolutionen". Denna ledde till den nyklassiska teorin som fortfarande utgör en grund för den akademiska nationalekonomin.
"The Theory of Political Economy" finns som pocket i "Pelican Classics" från 1970, en bok som nog läses ganska sällan idag? Jevons huvudtes är helt enkelt att varans bytesvärde inte bestäms av den arbetstid som lagts ned i den, utan av den subjektivt upplevda "nytta" som köparen har av just detta exemplar av varan . För att den politiska ekonomin ska bli en vetenskap måste den dessutom använda matematik på samma sätt som fysiken. Men eftersom det är enklare att modellera statiska system än dynamiska, så utgår Jevons i sin teori ifrån att jämvikt råder i ekonomin. Vilket det visserligen inte gör i praktiken...
Adam Smiths argument mot idén att nyttan bestämmer varans värde var att diamanter är dyrare än vatten trots att vatten är "nyttigare". Jevons menade att om man ersätter "nytta" i allmänhet med "gränsnytta", nyttan av nästa enhet av varan man tänker köpa, så är Smiths paradox upphävd. Det är diskutabelt av flera skäl.
Ett skäl är att Jevons resonemang förutsätter att det går att mäta den subjektivt upplevda nyttan. Och han insåg själv att det inte går att hitta någon enhet för det psykologiska begreppet "nytta". Ändå utgår han i sina resonemang från att nyttan är en kontinuerlig matematisk funktion av mängden av en vara. Denna mängd ska i princip kunna delas upp i oändligt små delar. Annars fungerar inte hans differentialekvationer.
Jevons filosofiska utgångspunkt är Jeremy Benthams utilitarism. Det gäller att maximera lusten ("pleasure") och minimera olusten ("pain"). Man skulle faktiskt kunna se Jevons ekonomi som en direkt matematisk tillämpning av Benthams idéer på den ekonomiska verksamheten.
Jevons är medveten om att varor produceras genom mänskligt arbete, men han ser arbetet som "negativ nytta", "disutility". Enligt teorin arbetar en arbetare bara så länge som olusten i arbetet understiger nyttan av de varor han producerar! Jevons bortser som synes från maktförhållandena och samhällets uppdelning i klasser.
Jevons hårda angrepp på Ricardo och arbetsvärdeläran hamnar i en underlig dager när han i slutet av fjärde kapitlet skriver följande: "But though labour is never the cause of value, it is in large proportion of cases the determining circumstance, and in the following way: Value depends solely on the final degree of utility. How can we vary this degree of utility? - By having more or less of the commodity to consume. And how shall we get more or less of it? - By spending more or less labour in obtaining a supply."
Tydligen handlade den "marginella revolutionen" för Jevons om ordet "värde" och hur det ska tolkas! Jevons klassikerstatus beror nog helt enkelt på att han har kunnat användas i den ideologiska kampen mot marxismen... Det vetenskapliga värdet tycks så gott som obefintligt.
"The Theory of Political Economy" finns som pocket i "Pelican Classics" från 1970, en bok som nog läses ganska sällan idag? Jevons huvudtes är helt enkelt att varans bytesvärde inte bestäms av den arbetstid som lagts ned i den, utan av den subjektivt upplevda "nytta" som köparen har av just detta exemplar av varan . För att den politiska ekonomin ska bli en vetenskap måste den dessutom använda matematik på samma sätt som fysiken. Men eftersom det är enklare att modellera statiska system än dynamiska, så utgår Jevons i sin teori ifrån att jämvikt råder i ekonomin. Vilket det visserligen inte gör i praktiken...
Adam Smiths argument mot idén att nyttan bestämmer varans värde var att diamanter är dyrare än vatten trots att vatten är "nyttigare". Jevons menade att om man ersätter "nytta" i allmänhet med "gränsnytta", nyttan av nästa enhet av varan man tänker köpa, så är Smiths paradox upphävd. Det är diskutabelt av flera skäl.
Ett skäl är att Jevons resonemang förutsätter att det går att mäta den subjektivt upplevda nyttan. Och han insåg själv att det inte går att hitta någon enhet för det psykologiska begreppet "nytta". Ändå utgår han i sina resonemang från att nyttan är en kontinuerlig matematisk funktion av mängden av en vara. Denna mängd ska i princip kunna delas upp i oändligt små delar. Annars fungerar inte hans differentialekvationer.
Jevons filosofiska utgångspunkt är Jeremy Benthams utilitarism. Det gäller att maximera lusten ("pleasure") och minimera olusten ("pain"). Man skulle faktiskt kunna se Jevons ekonomi som en direkt matematisk tillämpning av Benthams idéer på den ekonomiska verksamheten.
Jevons är medveten om att varor produceras genom mänskligt arbete, men han ser arbetet som "negativ nytta", "disutility". Enligt teorin arbetar en arbetare bara så länge som olusten i arbetet understiger nyttan av de varor han producerar! Jevons bortser som synes från maktförhållandena och samhällets uppdelning i klasser.
Jevons hårda angrepp på Ricardo och arbetsvärdeläran hamnar i en underlig dager när han i slutet av fjärde kapitlet skriver följande: "But though labour is never the cause of value, it is in large proportion of cases the determining circumstance, and in the following way: Value depends solely on the final degree of utility. How can we vary this degree of utility? - By having more or less of the commodity to consume. And how shall we get more or less of it? - By spending more or less labour in obtaining a supply."
Tydligen handlade den "marginella revolutionen" för Jevons om ordet "värde" och hur det ska tolkas! Jevons klassikerstatus beror nog helt enkelt på att han har kunnat användas i den ideologiska kampen mot marxismen... Det vetenskapliga värdet tycks så gott som obefintligt.
fredag 30 april 2010
"Kapitalet" idag.
"Limits to Capital" av David Harvey är ett försök att motivera "Kapitalets" aktualitet idag. I vissa avseenden stämmer beskrivningarna i "Kapitalet" faktiskt bättre idag än för 1800-talets kapitalistiska samhälle. Kapitalet är t.ex. betydligt rörligare idag tack vare kraftigt förbättrade transporter och en effektiv finansmarknad.
Harvey bemöter också den kritik som riktats mot centrala teorier hos Marx, från både borgerliga ekonomer men också från marxistiska ekonomer under 1900-talet. Främst gäller det "arbetsvärdeläran", enligt icke-marxistisk terminologi, eller "värdelagen" enligt marxistisk dito.
Harvey är, tror jag, inne på rätt spår, när han betonar den filosofiska skillnaden mellan t.ex. David Ricardos klassiskt borgerliga, och Marx syn på vad "värdet" av en vara är. Även om jag kanske tycker att Harvey nedvärderar den likhet som ändå finns mellan de två uppfattningarna. Men "Kapitalet" skulle knappast se ut som den gör om inte Marx varit materialistist och dialektiker.
Enligt Harvey ansåg Ricardo att bytesvärdet, den förkroppsligade arbetstiden, är en inneboende egenskap hos varan, medan för Marx är värdet en samhällelig relation. "Värdet" är för Marx resultatet av den vetenskapliga undersökningen, inte en dogm man ska utgå från.
För Marx var skillnaden mellan "värde" och "bytesvärde" viktig. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, värdet, måste anta formen av pengar, den "universella varan". Borgerliga ekonomer som försökt bevisa att en krisfri kapitalism är möjlig, har förbisett att pengar av en mängd skäl kan dras ut ur varucirkulationen och därmed orsaka störningar och kriser. Enligt Harvey är dagens internationella ekonomiska system, som efter Bretton Woods-systemets fall, inte längre grundas på guldet, i grunden instabilt. Liknande synpunkter förs fram i följande intressanta amerikanska marxistiska blogg.
Adam Smiths "osynliga hand" har stora likheter med Marx "värdelag". Regleringen av ekonomin sker bakom ryggen på både arbetare och kapitalister. Marx menade liksom Smith att denna reglering sker genom marknaden, men marknaden innefattar nödvändigtvis de ekonomiska kriserna. Dessutom är marknaden ett historiskt fenomen, som uppstått en gång i tiden, och även kommer att försvinna när samhället tar över regleringen genom en medveten planering av ekonomin.
Harvey bemöter också den kritik som riktats mot centrala teorier hos Marx, från både borgerliga ekonomer men också från marxistiska ekonomer under 1900-talet. Främst gäller det "arbetsvärdeläran", enligt icke-marxistisk terminologi, eller "värdelagen" enligt marxistisk dito.
Harvey är, tror jag, inne på rätt spår, när han betonar den filosofiska skillnaden mellan t.ex. David Ricardos klassiskt borgerliga, och Marx syn på vad "värdet" av en vara är. Även om jag kanske tycker att Harvey nedvärderar den likhet som ändå finns mellan de två uppfattningarna. Men "Kapitalet" skulle knappast se ut som den gör om inte Marx varit materialistist och dialektiker.
Enligt Harvey ansåg Ricardo att bytesvärdet, den förkroppsligade arbetstiden, är en inneboende egenskap hos varan, medan för Marx är värdet en samhällelig relation. "Värdet" är för Marx resultatet av den vetenskapliga undersökningen, inte en dogm man ska utgå från.
För Marx var skillnaden mellan "värde" och "bytesvärde" viktig. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, värdet, måste anta formen av pengar, den "universella varan". Borgerliga ekonomer som försökt bevisa att en krisfri kapitalism är möjlig, har förbisett att pengar av en mängd skäl kan dras ut ur varucirkulationen och därmed orsaka störningar och kriser. Enligt Harvey är dagens internationella ekonomiska system, som efter Bretton Woods-systemets fall, inte längre grundas på guldet, i grunden instabilt. Liknande synpunkter förs fram i följande intressanta amerikanska marxistiska blogg.
Adam Smiths "osynliga hand" har stora likheter med Marx "värdelag". Regleringen av ekonomin sker bakom ryggen på både arbetare och kapitalister. Marx menade liksom Smith att denna reglering sker genom marknaden, men marknaden innefattar nödvändigtvis de ekonomiska kriserna. Dessutom är marknaden ett historiskt fenomen, som uppstått en gång i tiden, och även kommer att försvinna när samhället tar över regleringen genom en medveten planering av ekonomin.
söndag 18 april 2010
Vad är kritisk (eller "transcendental") realism?
Roy Bhaskars "A Realist Theory Of Science" gör anspråk på att presentera en alternativ vetenskapsfilosofi till den dominerande "empiriska" vetenskapsfilosofin med rötter hos David Hume. Exempel på moderna vetenskapsfilosofer i denna tradition är Popper och Kuhn.
Enligt Hume är det enda vi kan vara säkra på, våra sinnesintryck, men inte att de har sin grund i en värld oberoende av våra sinnesintryck. Tanken om orsak och verkan reducerade Hume till att vissa händelser regelbundet tycks följa efter vissa andra händelser. Denna regelbundenhet, t.ex. i att solen går upp varje morgon, ansåg Hume kan vi dock aldrig vara säkra på. Hume var en radikal skeptiker, men den vetenskapsfilosofi som han inspirerade till, försökte grunda vetenskaperna just på denna idé om regelbundenhet hos "händelser".
Bhaskar är lika kritisk mot Immanuel Kant, som ju reagerade på Humes skepsis mot förekomsten av "säkra" kunskaper. För Kant är kunskapens källa inte begränsad till sinneserfarenheten, vilken visserligen omfattar allt kunskapsinnehåll, men inte formerna för den. Rum och tid är t.ex. former som finns endast i oss, men inte i den av oss oberoende verkligheten. Detsamma gäller orsakslagen. På så sätt "räddade" Kant orsakslagen, men kostnaden var hög: den sågs som subjektiv och inte objektiv. Kant kallade därför också sin filosofi för "transcendental idealism".
I "A Realist Theory Of Science" kallar Bhaskar sin vetenskapsuppfattning för "transcendental realism". Varför? Jo, för att han menar att de mekanismer i naturen som vetenskaperna upptäckt, är verkliga, finns objektivt och är alltså inte tankekonstruktioner, vilket den empiristiska filosofin anser.
Detsamma gäller för de objekt som vetenskaperna upptäckt. Atomer är lika verkliga som hus. Så är det faktiskt inte för en "radikal empirist" som David Hume. (För den radikale empiristen existerar inte heller "hus", som något skilt från ett antal sinnesförnimmelser.)
Bhaskars starkaste argument mot "empiristerna" är att vi måste utgå från de faktiska resultat som vetenskaperna faktiskt har uppnått, och därefter fråga oss: "hur måste verkligheten vara beskaffad för att vetenskapen ska vara så framgångsrik?" Dessutom bör vi observera hur naturvetenskaperna jobbar i praktiken, istället för att kläcka idéer i länsstolarna. Då visar det sig att vetenskapsmän inte letar efter regelbundna samband mellan händelser, utan i experiment genom att manipulera och kontrollera olika faktorer i "slutna system" upptäcker naturens mekanismer.
Vilken är skillnaden mellan denna "transcendentala", kritiska realism och Marx dialektiska materialism? Ingen alls så vitt jag kan se! Visserligen tycks Bhaskar mer bygga på Aristoteles begrepp men Bhaskar erkänner existensen av utveckling hos "tingen".
Till skillnad från "nymaterialismen", som jag skrivit om i tidigare inlägg, finns det inga tendenser hos Bhaskar i denna bok, till att utveckla den dialektiska materialismen vidare utifrån den allra senaste vetenskapen. Men försvar för gamla insikter behövs ju också...
Enligt Hume är det enda vi kan vara säkra på, våra sinnesintryck, men inte att de har sin grund i en värld oberoende av våra sinnesintryck. Tanken om orsak och verkan reducerade Hume till att vissa händelser regelbundet tycks följa efter vissa andra händelser. Denna regelbundenhet, t.ex. i att solen går upp varje morgon, ansåg Hume kan vi dock aldrig vara säkra på. Hume var en radikal skeptiker, men den vetenskapsfilosofi som han inspirerade till, försökte grunda vetenskaperna just på denna idé om regelbundenhet hos "händelser".
Bhaskar är lika kritisk mot Immanuel Kant, som ju reagerade på Humes skepsis mot förekomsten av "säkra" kunskaper. För Kant är kunskapens källa inte begränsad till sinneserfarenheten, vilken visserligen omfattar allt kunskapsinnehåll, men inte formerna för den. Rum och tid är t.ex. former som finns endast i oss, men inte i den av oss oberoende verkligheten. Detsamma gäller orsakslagen. På så sätt "räddade" Kant orsakslagen, men kostnaden var hög: den sågs som subjektiv och inte objektiv. Kant kallade därför också sin filosofi för "transcendental idealism".
I "A Realist Theory Of Science" kallar Bhaskar sin vetenskapsuppfattning för "transcendental realism". Varför? Jo, för att han menar att de mekanismer i naturen som vetenskaperna upptäckt, är verkliga, finns objektivt och är alltså inte tankekonstruktioner, vilket den empiristiska filosofin anser.
Detsamma gäller för de objekt som vetenskaperna upptäckt. Atomer är lika verkliga som hus. Så är det faktiskt inte för en "radikal empirist" som David Hume. (För den radikale empiristen existerar inte heller "hus", som något skilt från ett antal sinnesförnimmelser.)
Bhaskars starkaste argument mot "empiristerna" är att vi måste utgå från de faktiska resultat som vetenskaperna faktiskt har uppnått, och därefter fråga oss: "hur måste verkligheten vara beskaffad för att vetenskapen ska vara så framgångsrik?" Dessutom bör vi observera hur naturvetenskaperna jobbar i praktiken, istället för att kläcka idéer i länsstolarna. Då visar det sig att vetenskapsmän inte letar efter regelbundna samband mellan händelser, utan i experiment genom att manipulera och kontrollera olika faktorer i "slutna system" upptäcker naturens mekanismer.
Vilken är skillnaden mellan denna "transcendentala", kritiska realism och Marx dialektiska materialism? Ingen alls så vitt jag kan se! Visserligen tycks Bhaskar mer bygga på Aristoteles begrepp men Bhaskar erkänner existensen av utveckling hos "tingen".
Till skillnad från "nymaterialismen", som jag skrivit om i tidigare inlägg, finns det inga tendenser hos Bhaskar i denna bok, till att utveckla den dialektiska materialismen vidare utifrån den allra senaste vetenskapen. Men försvar för gamla insikter behövs ju också...
tisdag 6 april 2010
Karl Polanyis angrepp på liberalismen
Den lysande boken "Den stora omdaningen" anses vara en av föregångararna till Wallersteins världssystemteori. Men framförallt är den en intressant beskrivning av framväxten av det kapitalistiska industrisamhället i England, ur en lite annan synvinkel än Marx klassiska skildringar i "Kapitalet". De politiska, sociala, moraliska och ideologiska aspekterna ges större vikt än hos Marx.
Polanyi talar inte om "kapitalism" utan om en "självreglerande marknadsekonomi". De politiska ekonomernas liberala ekonomiska teorier hade direkt inverkan på det historiska skeendet enligt Polanyi. Attacken mot liberalismen är jämförbar i moralisk indignation med Marx, som faktiskt kritiseras för att ha varit för påverkad av David Ricardos teorier!
Det utmärkande för liberalernas "självreglerande marknadsekonomi" var att de deklarerade att arbete, jord och pengar är varor. Men säger Polanyi, de är inte egentliga varor eftersom de inte produceras för försäljning som andra varor. De är "fiktiva varor". När människan, bäraren av varan arbetskraft, börjar behandlas som en marknadsvara, då är det en fördärvbringande innovation i människans historia.
Pengarna som vara, leder i sin tur till liberalernas försvar för guldmyntfoten. En äkta liberal är motståndare till att staterna inför centralbanker. Växelkurser bör ju reglera sig själva enligt tillgång och efterfrågan på de nationella valutorna. Men just centralbankerna är ett tecken på att "samhällena" började försvara sig mot den självreglerande marknaden. Andra tecken är protektionism, arbetarskyddslagar m.m. Och Polanyi trodde inte att den rena liberala perioden hade en chans att komma tillbaka. Att "samhället" hade lärt sig av alla de mänskliga katastrofer han beskriver.
"Den stora omdaningen" kom ut 1944. Polanyi hade nog blivit väldigt förvånad över nyliberalismens renässans från 1970-talets slut. Men inte över finanskraschen 2008.
Det han skriver om fascismen som reaktion mot 30-talskrisen för den "självreglerande marknadsekonomin", kan vi säkert lära oss av idag. Fascismen kan anta de mest skiftande former. Vi ska inte automatiskt tänka på den tyska eller italienska varianten.
Till sist ett citat som visar att den kristne socialisten Polanyi kunde låta lite som en marxist trots alla distanseringar från Marx:
"Socialism är i grund och botten den inneboende tendensen i en industriell civilisation att överskrida den självreglerande marknaden genom att låta den underordnas ett demokratiskt samhälle. Den är den naturliga lösningen för industriarbetarna som inte ser någon anledning till att produktionen inte skulle regleras direkt och till att marknaderna skulle vara mer än ett nyttigt men underordnat inslag i ett fritt samhälle. Ur hela samhällets synvinkel är socialism enbart fortsättningen på den strävan att göra samhället till ett typiskt förhållande mellan personer, som i Västeuropa alltid associerats med de kristna traditionerna."
Polanyi talar inte om "kapitalism" utan om en "självreglerande marknadsekonomi". De politiska ekonomernas liberala ekonomiska teorier hade direkt inverkan på det historiska skeendet enligt Polanyi. Attacken mot liberalismen är jämförbar i moralisk indignation med Marx, som faktiskt kritiseras för att ha varit för påverkad av David Ricardos teorier!
Det utmärkande för liberalernas "självreglerande marknadsekonomi" var att de deklarerade att arbete, jord och pengar är varor. Men säger Polanyi, de är inte egentliga varor eftersom de inte produceras för försäljning som andra varor. De är "fiktiva varor". När människan, bäraren av varan arbetskraft, börjar behandlas som en marknadsvara, då är det en fördärvbringande innovation i människans historia.
Pengarna som vara, leder i sin tur till liberalernas försvar för guldmyntfoten. En äkta liberal är motståndare till att staterna inför centralbanker. Växelkurser bör ju reglera sig själva enligt tillgång och efterfrågan på de nationella valutorna. Men just centralbankerna är ett tecken på att "samhällena" började försvara sig mot den självreglerande marknaden. Andra tecken är protektionism, arbetarskyddslagar m.m. Och Polanyi trodde inte att den rena liberala perioden hade en chans att komma tillbaka. Att "samhället" hade lärt sig av alla de mänskliga katastrofer han beskriver.
"Den stora omdaningen" kom ut 1944. Polanyi hade nog blivit väldigt förvånad över nyliberalismens renässans från 1970-talets slut. Men inte över finanskraschen 2008.
Det han skriver om fascismen som reaktion mot 30-talskrisen för den "självreglerande marknadsekonomin", kan vi säkert lära oss av idag. Fascismen kan anta de mest skiftande former. Vi ska inte automatiskt tänka på den tyska eller italienska varianten.
Till sist ett citat som visar att den kristne socialisten Polanyi kunde låta lite som en marxist trots alla distanseringar från Marx:
"Socialism är i grund och botten den inneboende tendensen i en industriell civilisation att överskrida den självreglerande marknaden genom att låta den underordnas ett demokratiskt samhälle. Den är den naturliga lösningen för industriarbetarna som inte ser någon anledning till att produktionen inte skulle regleras direkt och till att marknaderna skulle vara mer än ett nyttigt men underordnat inslag i ett fritt samhälle. Ur hela samhällets synvinkel är socialism enbart fortsättningen på den strävan att göra samhället till ett typiskt förhållande mellan personer, som i Västeuropa alltid associerats med de kristna traditionerna."
lördag 3 april 2010
Påskbetraktelse
Filosofins grundfråga, som Hegel beskrev den, handlar ju om hur man ska se på motsatsen mellan kropp och medvetande, eller mellan den materiella "världen" och den andliga "världen". Den som skarpast framställde denna motsats var Descartes, som ansåg att Gud skapat två "substanser" med helt olika egenskaper: den fysiska med egenskapen utsträckning i rummet, och tänkandet som endast existerar i tiden.
Descartes var alltså helt klart en dualist för vilken världen består av två oförenliga beståndsdelar. Orsaken till detta sakernas tillstånd kan man säga är ett oförklarligt mirakel - Gud beslutade sig helt enkelt för att det skulle vara på detta vis.
Jag tycker att Descartes inställning är sympatisk för han försökte inte förklara bort den här klyftan, i motsats till filosofiska monister av olika slag, för vilka den ena sidan i grunden är en illusion.
Immanuel Kant däremot var nästan lika skarp i sin dualism som Descartes. Men han misslyckades i sina försök att förklara hur de här två dimensionerna kan samexistera.
Hegel försökte upphäva motsättningen genom att visserligen erkänna att den finns, men att den ena sida, "Anden" är primär och grunden till det fysiska.
Den dialektiska materialismen med Marx vänder på Hegels tes och ser det "andliga" som resultat av en lång utveckling av den materiella världen. Denna filosofi stämmer bättre med kända fakta och sunt förnuft. Men innan t.ex. hjärnforskningen kommit mycket längre än den gjort idag, kan man naturligtvis inte påstå att denna filosofi skulle vara bevisad i någon mening. Fortfarande framstår medvetandets uppkomst som ett mirakel.
Hegels alternativ är på ett sätt mer tillfredsställande än den dialektiskt materialistiska eftersom den förklarar mer. Materien ger upphov till Anden och Anden ger i sin högsta utveckling upphov till Materien. Vi har alltså en cirkel istället för en rät linje! Jämför med Aristoteles som föreställde sig en linje bakåt i tiden där det måste sitta en "orörlig rörare" som sätter igång världen och historien. Denna "rörare" (som han förresten såg sig tvungen att förutsätta i många exemplar på grund av sin astronomi) blir då något som tanken helt enkelt får acceptera. Den yttersta förklaringen saknas.
Religionerna består av två delar, dels gemenskapsskapande ritualer och myter, dels "andlighet" som handlar om att söka efter och kanske få kontakt med grunden till allt som finns. Andliga människor känner att det måste finnas något mer än denna värld. Världen kan inte vara något som bara existerar av en slump.
Mystiker anser att de genom t.ex. meditation kan ana sig till att allt hänger ihop på något sätt och att det faktiskt finns något "under" vår synliga värld. Men egentligen menar de, att det inte går att beskriva dessa upplevelser i ord.
Kant delade in tillvaron i en vetbar del, som vetenskapen behandlar, och en ovetbar som rör det översinnliga. Och att dessa delar måste hållas noga isär. Även om jag inte alls håller med om hans filosofiska motivering för denna uppfattning, så ligger det något i den ändå. Andlighet är en privatsak som filosofen inte har något att säga om och inte ska lägga sig i.
Descartes var alltså helt klart en dualist för vilken världen består av två oförenliga beståndsdelar. Orsaken till detta sakernas tillstånd kan man säga är ett oförklarligt mirakel - Gud beslutade sig helt enkelt för att det skulle vara på detta vis.
Jag tycker att Descartes inställning är sympatisk för han försökte inte förklara bort den här klyftan, i motsats till filosofiska monister av olika slag, för vilka den ena sidan i grunden är en illusion.
Immanuel Kant däremot var nästan lika skarp i sin dualism som Descartes. Men han misslyckades i sina försök att förklara hur de här två dimensionerna kan samexistera.
Hegel försökte upphäva motsättningen genom att visserligen erkänna att den finns, men att den ena sida, "Anden" är primär och grunden till det fysiska.
Den dialektiska materialismen med Marx vänder på Hegels tes och ser det "andliga" som resultat av en lång utveckling av den materiella världen. Denna filosofi stämmer bättre med kända fakta och sunt förnuft. Men innan t.ex. hjärnforskningen kommit mycket längre än den gjort idag, kan man naturligtvis inte påstå att denna filosofi skulle vara bevisad i någon mening. Fortfarande framstår medvetandets uppkomst som ett mirakel.
Hegels alternativ är på ett sätt mer tillfredsställande än den dialektiskt materialistiska eftersom den förklarar mer. Materien ger upphov till Anden och Anden ger i sin högsta utveckling upphov till Materien. Vi har alltså en cirkel istället för en rät linje! Jämför med Aristoteles som föreställde sig en linje bakåt i tiden där det måste sitta en "orörlig rörare" som sätter igång världen och historien. Denna "rörare" (som han förresten såg sig tvungen att förutsätta i många exemplar på grund av sin astronomi) blir då något som tanken helt enkelt får acceptera. Den yttersta förklaringen saknas.
Religionerna består av två delar, dels gemenskapsskapande ritualer och myter, dels "andlighet" som handlar om att söka efter och kanske få kontakt med grunden till allt som finns. Andliga människor känner att det måste finnas något mer än denna värld. Världen kan inte vara något som bara existerar av en slump.
Mystiker anser att de genom t.ex. meditation kan ana sig till att allt hänger ihop på något sätt och att det faktiskt finns något "under" vår synliga värld. Men egentligen menar de, att det inte går att beskriva dessa upplevelser i ord.
Kant delade in tillvaron i en vetbar del, som vetenskapen behandlar, och en ovetbar som rör det översinnliga. Och att dessa delar måste hållas noga isär. Även om jag inte alls håller med om hans filosofiska motivering för denna uppfattning, så ligger det något i den ändå. Andlighet är en privatsak som filosofen inte har något att säga om och inte ska lägga sig i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)