Jag antydde i förra inlägget att solipsismen, iden att det enda som finns är Jag, knappast har övertygade anhängare bland mentalt friska personer. Men det finns undantag, för det tycks vara en spridd uppfattning bland utvecklingspsykologer att spädbarn är solipsister (hur dom nu kan veta det). Men ganska snart lär sig ungarna att skilja mellan sig själva och andra människor. Maten kommer inte av sig själv. Och det tycks finns andra viljor än ens egen. Därmed blir barnen så småningom anhängare av den filosofiska teorin om att det finns en yttervärld och fler medvetanden därute än Mitt.
Solipsisterna påstår att dessa våra slutsatser från barndomen inte kan rättfärdigas logiskt. Och det stämmer väl. Med logik enbart kan man inte bevisa någonting om verkligheten.
Men det skulle vara intressant att höra vad en solipsist anser om orsakerna till hans sinnesintryck, om det inte är något "därute". Han kommer nog så småningom fram till att världen består av två delar, sådant som han lätt kan påverka och sådant som beter sig som om det finns utanför en själv. Och då är skillnaden till slut hårfin mot den normala världsuppfattningen. (Wittgenstein lär ha ett liknande argument.)
För att återigen ta exemplet från förra inlägget, med att man sparkar på en sten, så borde man som solipsist kunna bestämma sig för att inte få några smärtförnimmelser. Om han tror att det är en ond demon eller Gud kanske, som framkallar smärtan, så har man ju faktiskt accepterat att det finns något mer än Jag själv. (Det finns en anekdot, såg jag, om Samuel Johnson som ska ha "bevisat" yttervärldens existens genom att sparka på en sten. "I refute it thus!")
Till sist, det finns ett sällskap för solipsister på nätet, http://web.comhem.se/~u70710979/. Det framgår inte hur många medlemmar sällskapet har. " Fyll i din e-mailadress nedan så lagras den i en databas på servern. (vilken ju, precis som allt annat på internet, inte finns; så vänta dig inte att det kommer fungera.)"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar