John Locke och empirismen

TV-kanalen Axess visar återigen sin utmärkta serie om "De stora filosoferna" av Bryan Magee.
I programmet om Locke och Berkeley diskuterade han med Michael Ayers, som övertygande argumenterade för att det är dags att gå tillbaka till John Locke (1632 -1704).

John Locke var den förste store företrädaren för empirismens filosofi, som ser kunskapens källa i sinneserfarenheten, och kritiserade den rationalistiska åsikten att vi skulle ha inneboende ideér vid födseln. I likhet med rationalisten Descartes, som han annars kritiserade, ansåg han att det existerar både medvetande och materia ("mind and matter").

Locke satte sig in i tidens naturvetenskap och påverkade faktiskt Newtons tolkning av hur den nya mekaniken skulle uppfattas filosofiskt. Det tycks som att det är läge att läsa hans huvudverk, "An Essay Concerning Human Understanding"!

Men varför anser Ayers att man ska gå tillbaka till Locke och studera hans skrifter igen? Jo, för att troligen finns det någon defekt i Lockes filosofi. För efter honom kom ju skeptikern David Hume och sedan fortsatte det spåra det ur med en räcka mer eller mindre idealistiska filosofer, Berkeley, Hume, Kant, Fichte, Schelling, Hegel o.s.v. De stora materialisterna lyser tyvärr med sin frånvaro i filosofihistorien efter Locke, möjligen med undantag för Marx med sin materialistiska historieuppfattning (Marx ägnade ju sina krafter nästan helt åt ekonomin och politiken).

En defekt i Lockes tänkande kanske var att han tryckte så hårt på att vi inte har direkt kunskap om tingen - endast indirekt via sinnena och processer i hjärnan. Det ligger då nära till hands att påstå att vi egentligen inte vet något om "tingen-i-sig", som ju var Kants tes. Man kan jämföra med de religiösa personer som bevisar Guds existens genom att hänvisa till de luckor vi f.n. har i vår kunskap om naturfenomen. För varje nytt framsteg inom vetenskaperna får denna "God of the gaps" retirera till ett nytt område. Och på samma sätt skrumpnar "tinget-i-sig" ihop ju mer vi vet om atomerna, elementarpartiklarna och krafterna mellan dem.

Det ska sägas att Bryan Magee höll inte med Ayers i programmet, utan sa sig ha en positivare syn på idealismen än Ayers. Magee räknade också upp ett antal fysiker som påverkats av biskop Berkeleys idealism, bl.a. Ernst Mach och Albert Einstein. Fast det är väl tveksamt om det inflytandet var så positivt - Mach trodde t.ex. inte på atomteorin av filosofiska skäl. (I matematiken tvingade dock Berkeleys fräna kritik fram en förbättring av den s.k. infinitesimalkalkylen.)

(En anmärkning om varför jag ändrat titeln på den här bloggen. Jag upptäckte att "Filosofiska funderingar" redan var upptaget av den finlandssvenske filosofen Hans Rosings intressanta blogg. Jag håller definitivt inte med om allt han skriver...)