Vad är filosofi? Deleuzes och Guattaris svar

"What is philosophy?" av Gilles Deleuze och Félix Guattari gjorde succé när den kom ut 1991. Det var visserligen i Frankrike, där den här typen av svårlästa tänkare har en större marknad än här i Sverige. Men jag blev besviken, eftersom den inte gav någon större förståelse för Manuel DeLandas nymaterialism, som jag skrivit om nyligen här på bloggen. Tvärtom skulle jag vilja karakterisera boken som filosofiskt babbel, visserligen bitvis underhållande.

Författarnas grundtes är att filosofi, vetenskap och konst rör sig på olika "plan" och är i grunden olika typer av verksamheter. Filosofin utgår från ett "immanensplan", där det skapas begrepp. Vetenskapen rör sig på ett "referensplan", men sysslar inte med begrepp utan "funktioner"! Och konsten i sin tur utgår från ett "kompositionsplan" och handlar om det sinnliga.

Den här skarpa skillnaden mellan filosofi och vetenskap tror jag inte alls på. Ibland leder filosofi till att vetenskaper utvecklas och ibland utgår filosofin från utvecklingen inom vetenskaperna. Exempel på det förra är både fysik och psykologi, på det senare kan nämnas Kants bearbetande av de filosofiska konsekvenserna av Newtons fysik. Men sedan finns också vad jag anser vara dålig filosofi som avfärdar vetenskaperna som irrelevanta och t.o.m skadliga för filosofin. Ett bra exempel på denna tredje variant är Martin Heidegger.

Deleuzes och Guattaris förnekande av att vetenskaperna skapar begrepp bygger på ett enkelt pinsamt misstag. Det är visserligen sant att t.e.x fysiken använder sig av matematik, där funktionsbegreppet är centralt. Olika fysikaliska storheter representeras matematiskt av variabler och mellan dessa råder matematiska samband. Men fysiken kan ju inte reduceras till matematik. De fysikaliska storheterna är just fysikaliska begrepp för t.ex. massa, energi, rörelsemängd och dessa begrepp uppstår inte på något enkelt sätt av sig själva.

Författarna försöker inte heller ens förklara hur begrepp som mervärde och kapital i den politiska ekonomin skulle kunna ses som matematiska funktioner. De är för fokuserade på Riemanns differentialgeometri och kaosteori som idealvetenskaper .

Sista kapitlet handlar om hjärnan, och kan kanske låta "materialistiskt". Men kan lika gärna tolkas som att hela naturen är besjälad. Någon dialektisk materialism handlar det i alla fall inte om. Ett problem för den dialektiska materialismen är att förklara hur medvetande och tankar uppstår ur det "fysiska". Det problemet erkänner författarna inte utan tror att man kan gå förbi det med förment djupsinniga resonemang om kaos som ursprung till allt och att vetenskap och filosofi skulle vara "kaoider" (de älskar att hitta på nya ord).

Det kan tilläggas att DeLanda inte uppskattade denna bok. Men av fel orsak... Han ansåg att det inte finns någon filosofi överhuvudtaget. (På liknande sätt menade han också att Marx hade fel när han talade om "samhället"!) Där får man nog säga att DeLanda driver sin "antiessentialism" in absurdum.

"Världssystemanalysen" och Immanuel Wallerstein

Enligt Wallersteins "världssystemanalys", beskriven bl.a. i "Liberalismens död. Slutet på den rådande världsordningen", kommer det kapitalistiska systemet att gå under inom 25 - 50 år. Systemets "mål" är nämligen den eviga kapitalackumulationen, men den kommer att omöjliggöras snart på grund av ett antal tvingande ekonomiska skäl. Ett av dem är världens "deruralisering" vilken får till följd att utflyttningen av företag till områden där arbetarna accepterar extremt låga löner snart måste ta slut. Majoriteten av världens befolkning bor ju numera i städer, med högre krav än nyinflyttad lantbefolkning. En annan orsak är miljöförstöringen som förr eller senare måste betalas. Ett tredje är de växande svårigheterna för staterna att finansiera sina utgifter för att slå vakt om bolagens intressen.

Wallersteins analys påminner ju om den marxistiska synen på kapitalismen, men det finns också klara skillnader. Analysen utgår t.ex. inte från Marx teorier i "Kapitalet" utan från lite hemmasnickrade idéer om att alla kapitalistiska företag är mer eller mindre monopolistiska. Dessutom utnyttjas ofta begrepp som "bifurkation" från modern system- och kaosteori - istället för det marxistiska "revolution". Jag är inte säker på att dessa inslag kan betraktas som framsteg.

Världssystemanalysen måste ändå ses som en variant av en historiematerialistisk teori, trots att den inte utgår från marxismen utan är ett försök att knyta ihop de akademiska samhällsvetenskaperna i ett heltäckande system. Det går inte, menar Wallerstein, att separat behandla ämnen som historia, ekonomi, sociologi, antropologi o.s.v. eftersom de ju handlar om olika aspekter av samhällenas utveckling.

Starkast framstår Wallerstein som politisk tänkare. Hans tankar om de "systemkritiska rörelserna" socialdemokratin, kommunismen och de nationella befrielserörelserna är klart intressanta. Han menar att dessa sögs upp av liberalismen på 1900-talet, och nådde en vändpunkt under "världsrevolutionen" 1968! Medan Sovjetväldets fall 1989 lite överraskande innebar slutet för liberalismen.

Vad kommer efter kapitalismens fall? I motsats till Marx ser Wallerstein två möjligheter, inte bara en. Antingen kan nästa världssystem bli mer jämlikt än det nuvarande (han förespråkar vinstfria företag), eller mer hierarkiskt och elitistiskt. Mänskligheten kommer att stå inför ett genuint val mellan dessa två typer av lösningar.

Wallerstein har en hemsida där han löpande kommenterar världshändelserna.

Marx om den historiska materialismen

Följande citat är hämtat ur avsnittet om "arbetsräntan" i kapitlet om"Den kapitalistiska jordräntans uppkomst" i band 3 av "Kapitalet". Frågan är om marxismens syn på den historiska materialismen formulerats mer klargörande än här.

"Den specifika form, i vilken de direkta producenternas merarbete pumpas ut, bestämmer hur den relation mellan herre och dräng är som växer fram ur själva produktionen och i sin tur återverkar bestämmande på denna. Men hela utformningen av den ekonomiska samfällighet som växer fram ur själva produktionsförhållandena grundar sig på denna relation och därmed är också dess specifika politiska gestalt given. Det är alltid det direkta förhållandet mellan produktionsbetingelsernas ägare och de verkliga producenterna - ett förhållande vars tillfälliga form alltid på ett naturligt sätt motsvaras av arbetsmetoderna och därmed den samhälleliga produktiviteten på ett visst utvecklingsstadium - som avslöjar den innersta hemligheten, den förborgade grundvalen för hela samhällsbyggnaden och därmed också den motsvarande politiska formen för förhållandet mellan härskare och behärskade, kort sagt, den vid varje tillfälle existerande specifika statsformen. Detta hindrar inte att samma ekonomiska bas - till huvudbetingelserna densamma - genom otaliga, olika empiriska omständigheter, naturbetingelser, rasförhållanden, utifrån kommande historiska inflytelser osv., kan uppvisa oändliga variationer och graderingar, som man bara kan förstå genom att analysera dessa empiriskt givna omständigheter."

Filosofiskt uttryckt kan man säga att Marx här beskriver förhållandet mellan nödvändighet och tillfällighet. "Det nödvändiga" i historiska samhällen är den inre hemligheten som finns under ytföreteelserna, och som bara kan upptäckas genom vetenskaplig forskning. Men för en fullständig beskrivning krävs att man också undersöker de "empiriskt givna omständigheterna", d.v.s. "det tillfälliga".

Herbert Marcuse och lustprincipen

Psykologin började skiljas från filosofin förvånansvärt sent, först i slutet på 1800-talet. Den behavioristiska förnekade långt in på 1900-talet att det är någon mening med att försöka studera mentala fenomen - det enda vetenskapliga skulle vara att utforma teorier utifrån människornas beteende.

Man kan se psykoanalysen som ett försök till en "materialistisk" psykologi. Mentala företeelser som drömmar studeras, men de har en materialistisk "bas" i det omedvetna (som kanske finns i nervsystemet). Freud var ju också biolog från början. Drifterna hos djuren tycks ha en sorts halvmedveten karaktär. Man skulle kunna se dem som ett förstadium till våra medvetna behov.

Psykoanalysens teoribyggnad är komplicerad och den förändrades också kraftigt under åren. De begrepp som används, detet, jaget, överjaget, libido, Eros, Thanatos o.s.v. kan inte utan vidare avfärdas på grund av deras "spekulativa" karaktär. Inga vetenskaper klarar sig utan att införa "icke-empiriska" begrepp.

Men man måste ju kunna visa att teorin förklarar verkligheten. Frågan om psykoanalysen gör detta är kontroversiell än idag. De "revisionistiska" psykoanalytikerna vattnade efter andra världskriget ur teorin och närapå förkastade det omedvetna. Vissa marxister har dock intresserat sig för psykoanalysen. Ett nutida exempel är Slavoj Žižek.

Psykoanalysen som terapiform har jag ingen uppfattning om. Fast man kan undra varför psykoanalytikerna inte har velat släppa in oberoende bedömare som skulle kunna utvärdera behandlingsresultaten. Freud ansåg förresten att det bästa man kunde förvänta sig av analysen var att patienten återgår till ett "normalt olyckligt" liv!

Marcuse tar i sin "Eros och civilisation" inte alls upp den terapeutiska sidan av psykoanalysen. Han försöker istället att gifta ihop en tolkning av Freuds civilisationsteori i "Vi vantrivas i kulturen" med den marxistiska visionen om ett Frihetens rike, som skulle efterträda kapitalismen.

Freud ser en evig motsättning inom civilisationerna mellan "lustprincipen" och "realitetsprincipen". Innan människan blev människa styrdes hon helt av drifterna, till stor del av sexualiteten. Det verkar som apornas promiskuösa liv föresvävade honom. När människan uppfann civilisation och kultur genom att börja arbeta blev hon tvungen att delvis förtränga, hämma och disciplinera dessa drifter. Realitetsprincipen var född, och därefter var människan för all framtid dömd till att vara mer eller mindre olycklig.

Det är på den sista punkten Marcuse ser en möjlighet att korrigera Freuds pessimistiska bild. Han uppfinner nämligen begreppet "merförtryck", som är det extra undertryckande av drifterna som samhällets maktorganisering resulterar i , vid sidan om det mänskliga ödet att alltid behöva arbeta för överlevnaden. I enlighet med Marx vision kan det framtida kommunistiska samhällssystemet reducera arbetstiden till ett minimum. Lustprincipen ges därmed fritt spelrum i modifierad form. Den sublimerade sexualiteten blommar upp i fantasi, konst och kultur. Antagligen var det Marcuse som inspirerade till slagordet under parisvåren 68: "Fantasin till makten!"

DeLanda om materialismen utifrån Deleuzes filosofi

Manuel DeLandas "Intensive Science and Virtual Philosophy" innehåller många spännande idéer om hur en materialistisk filosofi skulle kunna se ut utifrån de vetenskapliga framsteg som gjorts de senaste 100 - 200 åren inom matematik, fysik och biologi. Han utgår från Deleuze och Guettari, som onekligen kan behöva förklaras då de lider av den "kontinentalfilosofiska" sjukan att inte bara hitta på en egen rotvälska, utan även ändra denna från bok till bok.

Filosofiskt kan man säga att dessa filosofer knyter an till Aristoteles ontologi, d.v.s hans undersökningar av vilka "entiteter" som finns i verkligheten, oberoende av våra tankar. Måltavlan för kritiken är "essentialismen", där Aristoteles i och för sig utgjorde ett framsteg framför Platons "former", som denne såg som transcendenta, alltså som existerande separat från tingen i vår värld. För Aristoteles var däremot formerna, "essenserna", immanenta, vilket var ett klart framsteg.

Men enligt DeLanda & co är Aristoteles ändå en sorts "essentialist". För Aristoteles var visserligen individen det enda som existerar självständigt, men den viktigaste aspekten hos individen är "formen", som karakteriserar individen. Djur- och växtarter är exempel på dessa former vilka Aristoteles såg som eviga och vilka skildes åt genom klassificering efter egenskaper. Individerna sågs alltså som instanser av typer. Typen är det väsentliga medan skillnaderna mellan individerna är oväsentliga. Det förhållandet vill Deleuze & co vända på.

Det är alltså individerna som är verkliga. En djurart betraktas inte ontologiskt som en "klass" av individer utan en individ på en högre nivå. Relationen är en "bestå-av"-relation, inte en "instantiering av en typ"- relation. En djurindivid består förresten också av individer på en lägre nivå, nämligen av celler. Ontologin blir alltså "platt", i motsats till en klassteoretikers som lätt får ett oändligt antal nivåer (klasser av klasser av...) . Detta synsätt stämmer enligt DeLanda bra överens med en tendens på senare tid bland analytiska filosofer att mindre syssla med logikens teorier om klasser, metamatematiken, för att intressera sig för matematiska modeller av verkliga förlopp.

Så här långt är det relativt lätt att hänga med i resonemangen. Det blir värre när det vid sidan om de verkliga, existerande individerna införs begrepp som det "virtuella". Individerna är nämligen resultat av processer där "reella" men inte förverkligade företeelser som "attraktorer" (ett abstrakt matematiskt begrepp för punkter som attraherar "tillstånd" hos system) "kvasikausalt" orsakar ett sluttillstånd.

En elak fråga till Deleuze/DeLanda är väl om man vunnit något med att avskaffa de mystiska "essenserna" om man i gengäld återinfört dessa lite mystiska virtualiteter. I matematiska modeller kan virtualiteterna onekligen vara högst konkreta, men för mig är det lite tveksamt om de filosofiskt utgör något större framsteg.

Jag skrev i förra inlägget om DeLanda/Deleuze att deras idéer kan ses som försök att grunda en materialistisk dialektik, en motsvarighet till Hegels Logik vilken beskriver utvecklingen av tänkandets grundläggande kategorier ur varandra. Detta har knappast varit en medveten ambition för dessa, och de har långtifrån heller uppnått det resultatet. Men det finns intressanta ansatser, t.ex. för att utveckla begrepp som kvantitet och kvalitet ur mer primitiva kategorier.

Den grundläggande kategorin för Deleuze är differensen, skillnaden - inte motsägelsen eller motsatsen som i Hegels idealistiska dialektik. Det är rimligt, tycker jag,även om Engels anslöt sig till Hegel. Motsatserna spelar dock en roll i diskussionen om orsaksbegreppet.

Orsaksbegreppet får en renässans, både Aristoteles effektiva och finala variant. Attraktorerna fungerar på ett liknande sätt som de finala orsakerna, utan att förknippas med avsikter och medvetna mål.

Den klassiska fysikens naturlagar mer eller mindre upplöste orsaksbegreppet i regelbundenheter mellan fenomenen. Dessa "eviga lagar" mister nu sin särställning och historiebegreppet gör sitt intåg även på detta område (de moderna fysikaliska teorierna om symmetribrott är exempel på detta) . Men orsaksbegreppet inte bara återinförs, det förändras också till en "statistisk kausalitet". Ett exempel är nikotinanvändningens ökade risk för cancer. Kroppen som nikotinet verkar på är ju ingen passiv mottagare av orsaker, som alltid, enligt den gamla "lineära" orsaksuppfattingen, skulle svara med exakt samma verkan.

DeLanda om förhållandet möjlighet - verklighet

Modal logik handlar om begreppen möjlighet, nödvändighet och verklighet. DeLanda har intressanta synpunkter på detta i boken "Intensive Science and Virtual Philosophy", som jag återkommer till. Men i väntan på detta, ett citat som också är riktat mot den populära teorin om parallella världar:

"The alternative offered by Deleuze is to avoid taking as given fully formed individuals, or what amounts to the same thing, to always account for the genesis of individuals via a specific individuation process, such as the developmental process which turns an embryo into an organism. This emphasis on the objective production of the spatio-temporal structure and boundaries of individuals stands in stark contrast with the complete lack of process mediating between the possible and the real in orthodox modal thinking. The category of the possible assumes a set of predefined froms which retain their identity despite their non-existence, and which already resemble the forms they will adopt once they become realized. In other words, unlike the individuation process linking virtual multiplicities and actual structures, realizing a possibility does not add anything to the pre-existing form but mere reality."

Begreppet "virtual multiplicity" ingår i Deleuzes filosofi. Det skulle föra för långt att här försöka förklara det, men det som är spännande är att vad Deleuze och DeLanda försöker göra - utan att säga det eller ens vara medvetna om det - är att utveckla en materialistisk dialektik! Alltså en teori om materians självutveckling till skillnad från Hegels teori om begreppens självutveckling. Jag får alltså ta tillbaka det jag skrivit tidigare om att ingen tagit på sig detta jobb...

Engels, "värdelagen" och den "nyklassiska" nationalekonomin

I ett tillägg till tredje bandet av "Kapitalet", kommenterar Friedrich Engels en artikel av Conrad Scmidt om boken i vilken denne menar att värdelagen är en vetenskaplig hypotes utan vilken "varje teoretisk insikt i den kapitalistiska verklighetens ekonomiska maskineri" blir omöjlig. Senare hade Schmidt dessutom i ett brev deklarerat att värdelagen är en "fiktion", även om den är "teoretiskt nödvändig". Engels tog helt avstånd från Scmidts åsikt. Gissningsvis hade Marx själv varit mer positiv till den, även om han nog inte skulle uttryckt sig precis så. Rättfärdigandet av värdelagen ligger som jag ser det i första hand i förståelsen som den leder till av kapitalets och mervärdets olika former och de ekonomiska tendenser som Marx kunde förutse på basis av hela sin teori.

För att motivera en "större och mer definitiv betydelse" för värdelagen följer så i Engels text en lång historisk redogörelse för hur byteshandeln uppstod i historiens gryning. Ända fram till 1400-talet menar han, var denna så outvecklad att de som bytte sina överskottsvaror hade koll på hur mycket arbetstid det behövdes för deras tillverkning. Och eftersom de själva i princip själva kunde tillverka dem, så fanns det ingen anledning att nöja sig med sämre villkor än värdelagens - att lika arbetstid byts mot lika arbetstid. Så kan det förstås ha varit, men det är väl inte relevant för beskrivningen av ett kapitalistiskt samhälle på 1800-talet?

En teori som medvetet utgår från den teoretiska fiktionens nödvändighet är den borgerliga nyklassiska nationalekonomin. Men fiktioner blir inte vetenskapliga bara för att de inte stämmer med den empiriska verkligheten. Det finns en intressant kritik denna teori i Daniel Ankarloos bok "Marknadsmyter".

Den akademiska nationalekonomin baseras på matematiska jämviktsmodeller av en marknadsekonomi som består av 100 % rationella agenter med fullständig information om det ekonomiska livet. Det är kanske inte så förvånande att teorin inte förklarar så mycket av den faktiska verkligheten. Den lyckas t.ex. inte förklara en så vanlig ekonomisk företeelse som pengars existens!

Det kanske var fler än jag som höjde på ögonbrynen när det "ekonomiska nobelpriset" för några år sedan delades ut till en forskare som sades ha förklarat varför det överhuvud finns företag. Orsaken sades vara att det finns "transaktionskostnader" i den verkliga marknaden till skillnad från modellernas absolut fria marknad. Detta förklaringssätt är ett exempel på den "nyinstitutionella" ekonomin, och Ankarloo riktar en i mitt tycke förödande teoretisk kritik också mot den i sin bok.

Sensmoralen är att har man betänkligheter mot "värdeteorin", så borde man ha mycket större betänkligheter mot den akademiska nationalekonomin som övergav den. Visserligen kan det tyckas lukta lite "metafysik" i början av "Kapitalet" tack vare Marx "koketterande" med hegelianska uttryck. Men ändå känner man kontakten med den historiska verkligheten bakom de begreppsliga utredningarna av vara, bruksvärde, bytesvärde, pengar, kapital, mervärde o.s.v..

Pengar är t.ex. ursprungligen en vara med ett värde i form av nedlagt arbete. Den antar sedan olika former som cirkulationsmedel och betalningsmedel. Alla inser att papperspengar är "symboler". Men för vad? Jo, för pengar i sin metallform, som i sin tur representerar värde i form av samhälleligt arbete. Har man inte förstått hela kedjan från början till slut, så blir de sista länkarna i den mystiska och obegripliga. Som t.ex. hjärnspöket att pengar av sig själva skulle kunna alstra pengar (kapital).

Marx och "arbetsvärdeläran"

Bland motståndare till marxismen har det alltid varit populärt att rikta in kritiken mot den s.k. arbetsvärdeläran. Det är på flera sätt förståeligt. Dels är den en hörnsten i Marx ekonomiska teorier i "Kapitalet". Dels är det en teori som går utöver enkla empiriska iakttagelser av de ekonomiska skeendena, där vi hittar marknadspriser men inga objektiva "värden" hos varorna. Det går inte att "bevisa" att varornas bytesvärden bestäms av den i dem nedlagda arbetstiden.

Marx hittade inte på arbetsvärdeläran, utan han övertog och fördjupade den från den klassiska politiska ekonomin, från Adam Smith och David Ricardo. Dessa insåg att marknadsprisernas svängningar kring ett jämviktsläge motiverade införandet av det teoretiska begreppet "bytesvärde". Bytesvärdet är en abstraktion, ungefär som geometrins utsträckningslösa punkter, vilka underlättar förståelsen men inte direkt motsvarar något iakttagbart. Enligt Marx hade dessa politiska ekonomer därigenom lagt grunderna till en vetenskap, som utforskar de inre sammanhangen under tingens yta. Marx utveckling av deras teorier var samtidigt en kritik av den politiska ekonomin.

Martin Nicolaus har i inledningen till Penguinupplagan av "Grundrisse", förarbetena till Kapitalet, beskrivit hur Marx framställde den politiska ekonomin i två versioner. Den första versionen utgår från de borgerliga ekonomernas idealbild av ekonomin: den s.k. enkla varuproduktionen där varorna byts rättvist och jämlikt av producenter som äger sina produktionsmedel. Här gäller "värdelagen" fullt ut. Men ett sådant samhälle har aldrig existerat! Alla samhällen med allmän varuproduktion har varit kapitalistiska, där de direkta producenterna inte har ägt sina produktionsmedel. Tidigare former av samhällen har handlat företrädesvis mellan samhällena för att byta överskottsprodukter med varandra.

För att förstå det kapitalistiska samhället som är mera komplicerat än den enkla varuproduktionens samhälle, är det en fördel att börja beskriva lagarna för det senare och först därefter beskriva hur dessa lagar modifieras under kapitalismen. Man kan jämföra med hur Einstein först lade fram den speciella relativitetsteorin om system i likformig rörelse, och först därefter kunde ta sig an det svåra men mer realistiska fallet med accelererade system i den allmänna relativitetsteorin.

I tredje bandet av "Kapitalet" beskrivs hur konkurrensen mellan kapitalisterna leder till en utjämnad profitkvot varför jämviktspriserna pendlar runt det s.k. produktionspriset istället för bytesvärdet. Marx var alltså inte heller anhängare av någon enkel variant av "arbetsvärdeläran". Men för att förstå de modifierade jämviktspriserna är utgångspunkten för teorin, att det är arbetet som skapar värdena, oundgänglig.

Jag återkommer till de alternativ som nationalekonomer utformade, när de förkastat arbetsvärdeläran, som ledde till teorierna om mervärdet och exploateringen av de egendomslösa.