Roy Bhaskars dialektik, nytt försök

Mitt förra försök att förstå Roy Bhaskars dialektik var ingen framgång. Så jag har gjort ett nytt försök, med hans "Plato etc", eftersom ämnet lockar mig. Denna bok gav faktiskt lite mer, trots att hans framställningssätt även i denna bok, är anskrämligt.

Bhaskars betonande av begreppen icke-identitet (skillnad) och bestämd frånvaro avfärdade jag antagligen för snabbt i förra inlägget. Jag tror att han faktiskt "förbättrat" Hegels kedja identitet->negation->totalitet, med sin modifikation av den till icke-identitet->negation->totalitet->praxis->samhälleliga relationer. Bhaskar framhåller att hans totalitets- eller helhetsbegrepp är öppet till skillnad från Hegels.

Men jag är fortfarande tveksam till om hans modell innebär några framsteg i förhållande till den materialistiska dialektik som finns "latent" i t.ex. "Kapitalet". Hans metod känns fortfarande spekulativ, då hans begrepp tycks utgå från tänkande och inte från verkligheten. Själva innehållet däremot finns det väl inte mycket att klaga på.

Bhaskars filosofiska analys, utgående från Humes filosofi, av Sovjets kollaps är riktigt underhållande. Ett kort utdrag som smakprov:

"Monism becomes the Stalinist planning which informed industrialization at the expense of the peasant majority. Endism becomes the supposed achievement of socialism, the abandonment of human and civic rights, the demise of the negation and the eclipse of all opposition and critique. Together these three yield the homuncular commandist party-state built on 1M neglect of alterity, of the differentation necessary for a true totality on the basis of a huge illicit fusion, whereby bureaucratic and at times Machiavellian sectional interests were represented as universal on the basis of an expressivist national unity and a centrist actualist monism, reflected most obviously in the absence of a sector corresponding to the civil society" Eller hur, det är bara att hålla med?

Konkurrens som kapitalets materia

Det finns mycket mer att diskutera med utgångspunkt från C.J. Arthurs "The New Dialectic and Marx's Capital" än det jag tog upp i de två senaste inläggen. Här ska jag ta upp förhållandet mellan "kapitalformen" och konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.

Först ett par citat från Arthurs bok: "Marx says: 'Capital as such creates a specific surplus-value because it cannot create an infinite one all at once; but it is the constant movement to create more of the same.' So a particular capital never measures up to its concept and is compelled to throw itself into ever more twists of the spiral of accumulation." Och i en fotnot i anslutning till detta står det: "Incidentally, this means that for Marx accumulation is not explained primarily by the pressure of competition; this merely ensures individual capitalists are forced to conform to the concept of capital, in effect to be capital personified." Kan då kapital existera utan kapitalister? Faktum är att Arthur när han diskuterar den sovjetiska ekonomin, förnekar att så kan vara fallet.

Arthur tycks alltså anse att förklaring genom analys av "formers" egenskaper är överordnad förklaringar ur människors samhälleliga handlande, i detta fall kapitalisters beslut att t.ex. sänka priset för att undvika konkurs. Är inte detta ett tecken på att Arthur är mer "hegelian" än "marxist", att han dras till idealismen istället för materialismen?

Även om jag anser att Arthur har fel i ovanstående citat, så måste det erkännas att "Kapitalet" faktiskt till stor del ägnar sig åt analysen av "formerna". Marx hade planerat att behandla "konkurrens och världshandel" men hann inte.

Vi vet alltså inte exakt hur han såg på förhållandet mellan de två "nivåerna" av förklaring: den materiella och den formella. Är konkurrensens funktion bara att tvinga de enskilda kapitalisterna att "överensstämma med kapitalets begrepp"? Eller uppstår kapitalet, och därmed dess begrepp, ur konkurrensen?

Kapitalbegreppet används i "Kapitalet" för att beskriva hur ett samhälle där kapitalister äger produktionsmedlen fungerar. I den beskrivningen förutsätts den materiella grunden för kapitalformen vara känd, utan att det behöver påpekas hela tiden.

Även om jag tror att Arthur i denna fråga överbetonar det "hegelianska" draget hos Marx, så känns det ändå som att det finns en besvärande filosofisk lucka i Marx' analys i "Kapitalet". Vilken är egentligen relationen mellan de två förklaringssätten, den formellt-logiska och den materiellt-samhälleliga? Handlar det om att de dualistiskt komplementerar varandra, eller kan den ena "nivån" härledas ur den andra? Eller finns det bara en nivå, där konkurrensen ingår som en beståndsdel i en helhet, där t.ex. kapitalet både har en materiell och en formell sida?

Arthur kritiserar Engels karakteristik av Marx' metod som logiskt-historisk, och anser att det handlar om två, separata metoder. De historiska avsnitten i "Kapitalet" betraktar han som illustrationer, bihang till den logiska analysen av "kapitalets former".

Den historiska metoden, menar Arthur, är tillämpbar bara på kapitalismens uppkomst, inte på dess funktionssätt som system. Där är det den logiska analysen, som uteslutande gäller. Men jag är övertygad om att Engels hade rätt i denna fråga. De två metoderna kan separeras tankemässigt men knappast i praktiken. Den historiska, samhälleliga verkligheten kommer först och måste ingå i varje beskrivning av denna verklighets former. Om inte så faller man offer för det som Marx kallade "varufetischism".

Mjukvaran är hårdvarans form

Skillnaden mellan hårdvara och mjukvara är något som kan verka förbryllande . Det finns t.ex. inom medvetandefilosofin en idé om att medvetandet skulle kunna förstås som mjukvara som driver hårdvara bestående av nervceller i hjärnan. Den uppfattningen anser jag inte förklarar någonting, och har troligen uppstått för att man inte förstått hur en dator fungerar.

Finessen med en dator är att man enkelt kan byta det program som datorns processor kör. Programmet ligger i ett minne, i form av ett mönster av de berömda ettorna och nollorna. Men "ettor" och "nollor" är lite missvisande beteckningar, eftersom de syftar på en vanlig tolkning av de två olika fysiska lägen som en minnesposition kan inta.

Datorns arbetsminne, som dess processor "läser" och "skriver", är en del av datorns hårdvara. Programmet, mjukvaran, är konfigurationen, mönstret hos denna hårdvara. Eller för att anknyta till förra inlägget, om C.J. Arthurs "nya dialektik", mjukvaran är materiens "form".

Arthur tog upp sin bok att "form" kan ses som motsats till dels materia, dels innehåll. Men oavsett vilket, så finns det inga rena, "icke-materiella" former i verkligheten. Att idealister ändå kan få för sig det, beror nog på att människan när hon tänker kan "abstrahera" materians former, alltså betrakta formerna som om de kan lösgöras från sin materia.

Begreppet "mjukvara" leder alltså tanken fel, till att det skulle finnas ett "spöke i maskinen", en sorts ande i datorn (eller hjärnan). Det som är rationellt i talet om mjukvara, är att dataprogrammens funktion och uppgift, är mänskliga konstruktioner. Programmen skrivs i för människan relativt begripliga "högnivåspråk", vilka sedan översätts till de berömda "ettorna" och "nollorna", som sedan laddas ned i datorns minneskretsar. Men där går det inte att skilja "mjukvaran" från hårdvaran.

Det finns mer att säga om begreppet "form". För Platon och Aristoteles var det ett viktigt begrepp. Det moderna begreppet "struktur" tror jag kan ses som en vidareutveckling av formbegreppet. Det hade kanske varit bättre att i rubriken ovan skriva att mjukvaran är hårdvarans struktur istället.

"Kapitalet" à la Hegel

Både Korsch och Lukàcs var hegelianskt influerade marxister från 1900-talets första hälft. Men det finns intressanta "hegelianska" marxister av modernare snitt. Cristopher J. Arthur är en sådan, som bidragit med en fördjupad tolkning av "Kapitalet" utifrån Hegels "Logik", i boken "The New Dialectic and Marx's Capital".

Marx har själv anmärkt att han hade haft nytta av att ögna igenom Hegels "Logik" inför sina studier av den politiska ekonomin. Men det har varit oklart exakt vad det var som han tog över från Hegels dialektiska logik. Arthurs idéer om detta kan det ligga en hel del i, men hans tolkningar av "Kapitalet" självt är intressanta, tycker jag, liksom hans syn på vad dialektik är för något. (Han skiljer t.ex. mellan historisk och systematisk dialektik.)

En likhet mellan "Kapitalet" och Hegels "Logik", är att båda verken beskriver ett system. Marx beskriver förstås det kapitalistiska produktionssättet, medan Hegels system är mycket mera omfattande: kategorierna, "varats former" och hur de hänger ihop. Det finns, enligt Arthur, en långtgående parallellitet mellan dessa två systembeskrivningar, vilken jag personligen inte anser vara så betydelsefull som iakttagelsen att båda beskrivningarna fokuserar på former. Det finns dessutom en annan koppling mellan dessa två verk, då Marx utnyttjar flera av de kategorier som Hegel analyserar. Exempel på sådana är "kvantitet/kvalitet" och "essens/framträdelse" vilka figurerar flitigt i "Kapitalet".

Hegel var som bekant idealist, och hans beskrivning av tankeformerna utgår från att det går att bortse från innehållet i dessa former. De olika kategorierna utvecklas ur varandra på rent tankemässig väg. Därför anser Hegel att han sysslar med logik, dock inte med formell sådan. Utgångspunkten är mycket obestämda begrepp, fattiga på konkret innehåll, som "varat" och "intet". Så småningom kommer Hegel fram till mer konkreta begrepp, som det från fysiken hämtade "kraft". Systemet som helhet kulminerar i den "Absoluta Idén", och innehåller allt, inklusive utgångspunkten, "varat".

Nu var ju Marx materialist, så rimligen förkastade han Hegels system. För att "härleda" kategorierna borde man istället utgå från en historisk undersökning av filosofins och vetenskapernas faktiska utveckling. Det man ändå kan ha nytta av är att lära av Hegels sätt att konkret analysera dessa former.

Marx beskrivning av kapitalismen handlar i hög grad om just former, närmare bestämt om (bytes)värdets former: vara, pengar, kapital. Till skillnad från Hegel, beskriver Marx dessutom kontinuerligt det materiella innehållet i dessa former. Men precis som Hegel börjar han med abstrakta, obestämda former och kommer fram till mer och mer konkreta företeelser. I metoden ingår att först när man kommit till slutet av systemets konstruktion, så är utgångspunkten fullt rättfärdigad. Värdet är t.ex. fullt utbildat först i sin kapitalform.

Nu kan man fråga sig vad den här jämförelsen mellan Hegels och Marx´metod är bra för. Har man lättare att förstå "Kapitalet" utifrån en sådan här hegeliansk läsning? Ja, jag tycker nog faktiskt det. Men viktigare är att Arthur faktiskt kan modifiera Marx framställning så att den blir lättare att acceptera - åtminstone för oss som är oerhört kritiska till allt vi läser...

Arthurs modifiering består i att han föreslår en ändring av ordningsföljden i Marx´framställning. Man bör, menar Arthur, vänta med att slå fast att innehållet i värdet måste vara det abstrakta samhälleliga arbetet tills man utvecklat kategorin "kapital". Kapital är ju värde som ständigt vill förökas, och därför bemäktigar den sig produktionen för att garantera den ständiga tillförseln av "bärare" av bytesvärdet, de materiella arbetsprodukterna. Tills dess är värdet en frånvaro av bruksvärde, något rent negativt! För en hegeliansk dialektiker är det då inte så märkvärdigt att postulera närvaron av denna frånvaro... Jag kan tänka mig att icke-filosofen kanske trots allt föredrar Marx originalversion.

Arthurs bok handlar mest om "Kapitalet", men det sista kapitlet om varför Sovjets ekonomi inte fungerade, är rätt läsvärd, men inte speciellt originell. Kort kan sägas att hans tes är att den sovjetiska ekonomin varken var kapitalistisk eller socialistisk, och därmed saknade en inneboende drivkraft. Planmålen sattes inte av producenterna, utan av byråkraterna.

Mer om Lukàcs dialektik

I det förra inlägget påstod jag att Lukàcs i "Historia och klassmedvetande" inte lyckades överskrida Hegels syn på dialektiken. Och jag påpekade det besynnerliga i Lukàcs tes om att motsatserna subjekt och objekt finner sin identitet i det moderna proletariatet, genom att det medvetet förändrar samhället och sig självt. Men den tesen tyder snarare på att Lukàcs inte var tillräckligt "hegeliansk". Han löser motsägelsen mellan subjekt och objekt genom en identitet, ett sammansmältande av motsatserna.

Lukàcs beskriver i kapitlet om "Det borgerliga tänkandets antinomier" hur de tyska idealisterna brottades med t.ex. dualismen mellan medvetande och vara. Hegels lösning var inte att avskaffa motsägelsen. Enligt Hegel existerar motsägelsen, ett påstående som använts för att definiera vad dialektik är. Det räcker alltså inte att säga att saker och ting förändras, och att de hänger ihop i en "totalitet". Det räcker inte ens att dessa förändringar inte kan beskrivas motsägelsefritt. Utan man måste säga att verkligheten själv är motsägande. Det är den
slutsatsen som alltid retat gallfeber på Hegels motståndare.

Mot bakgrund av Lukàcs för enkla, odialektiska lösning av Kants absoluta motsatser, "antinomierna", är det lättare att förstå varför han avfärdade Engels naturdialektik: subjekt-objektdialektiken är förstås begränsad till det mänskliga samhället. I naturen finns ju inga subjekt som kan smälta ihop med objekten.

Om man identifierar medvetande och materia, så erkänner man antingen inte medvetandets eller materians självständiga existens. Resultatet blir antingen gammaldags materialism eller idealism. Den dialektiska materialismen däremot erkänner existensen av både medvetande och materia, liksom skillnaden mellan dessa. Men samtidigt ses materian som primär. Primär därför att medvetandet uppstår ur materia, men också återverkar på materian. Men man kan fråga sig varför världen är beskaffad på detta märkliga vis? Hur "förklara" detta?

Jag tror att filosofen Lukàcs kände att han inte kunde acceptera den dialektiska materialismens "lösning" av problemet. Att det materiella är den givna utgångspunkten och att tanken är sekundär.

Antagligen kan detta också förklara Lukàcs återkommande polemik mot Engels, som ibland tycktes återfalla i den odialektiska, reduktionistiska materialismens införlivande av medvetandet i materian, i "hjärnans rörelseform". Engels tycktes t.ex. i "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut" betrakta de klassiska filosofiska problemen som definitivt lösta. Kruxet är väl vad vi är beredda att acceptera som "givet", och därmed ser som en "lösning".

Lukács och dialektiken

Lukács mest kända verk "Historia och klassmedvetande" med artiklar från 1920-talets början har underrubriken "Studier i marxistisk dialektik". Men bokens presenterar snarare det i dialektiken som är gemensamt för Hegel och Marx. Världen består av processer, inte av isolerade, statiska ting. "Totalitetsperspektivet" framhävs starkt, medan materialismen i Marx metod hamnar i skymundan.

Ändå spelar Marx en viktig roll för det som boken är känd för: tanken på "reifikationens" viktiga roll under kapitalismen. Utgångspunkten var Marx analys av den s.k. varufetischismen i början på "Kapitalet", vilken ju innebar relationer mellan människor framstår som relationer mellan ting. Bytet av varor på marknaden, förmedlade av pengarna, döljer utsugningsförhållandena mellan samhällsklasserna. Men icke desto mindre är de ekonomiska "lagarna" som de politiska ekonomerna utforskade inte rent illusoriska, framhåller Lukács. Däremot är de bara giltiga under bestämda historiska perioder.

Lukács utvecklade djärvt idén om fetischismen till hypotesen att det dominerande "reifierade" betraktelsesättet förklarar t.o.m. uppkomsten av det moderna, matematiska naturlagsbegreppet från 1500-, 1600-talet, liksom de stora filosofiska systemen från Descartes och framåt. Kapitlet om den tyska idealismen, "Det borgerliga tänkandets antinomier" kan verkligen rekommenderas för den filosofiskt intresserade.

För de filosofiska rationalisterna, dit han räknar Kant, framstår formerna som det som förnuftet kan begripa, medan innehållet tillhör det irrationellas område. Hegels stora insats vara att upplösa den här motsättningen. Men Lukàcs ansåg i motsats till t.ex. Engels, och där har han fått inflytelserika efterföljare, att dialektiken inte är tillämpbar för naturen, bara för samhället, där subjekt-objekt motsatsen spelar en roll. Man kan också nämna hans besynnerliga (och odialektiska?) lösning av problemet med förhållandet vara - medvetande, att det moderna proletariatet skulle utgöra kapitalismens "subjekt-objekt".

Lukàcs kritik av den odialektiska, mekaniska materialismen är fortfarande nyttig. Och de idealistiska återfallen som tar sig uttryck bl.a i försvar för Kants "tinget i sig" kan man med fördel bortse från. Själv kände han sig tvungen att till slut ta avstånd från sin bok 1934, året efter nazisternas maktövertagande. Enligt Gunnar Gunnarssons förord ska han underligt nog ha känt sig filosofiskt medansvarig för denna katastrof. Heidegger som välkomnade Machtübernahme anses visserligen ha tagit intryck av "Historia och klassmedvetande" för sin kritik av den moderna, "reifierade" naturvetenskapen.)

Karl Korsch, "vänsterkommunismens" filosof

Karl Korsch och György Lukàcs var båda av den tyska idealismen inspirerade filosofer, och båda blev marxister under intryck av 2:a Internationalens sammanbrott vid första världskrigets utbrott, och av den ryska revolutionen. Båda blev också hårt kritiserade av företrädare för den nya kommunistiska internationalen, som de anslutit sig till. Men medan Lukàcs så småningom gjorde självkritik för sina "idealistiska avvikelser", och stannade kvar i Komintern, så bröt Korsch med "marxismen-leninismen" och företrädde istället "vänsterkommunismen", en riktning Lenin kritiserade för ultravänsterism i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom".

Då den sovjetiska formen av kommunism idag måste anses ha misslyckats, så kan man misstänka att marxister idag borde ha mer att hämta hos vänsterkommunisten Korsch än hos leninisten Lukàcs. Men efter att ha läst igenom Korschs bok om "Marxism och filosofi", liksom Lukàcs "Historia och klassmedvetande", så tycks det mig som att det är tvärtom. Lukàcs återkommer jag till, men här ska jag försöka motivera min negativa bedömning av Korschs tänkande.

En intressant idé i "Marxism och filosofi" är tanken att Marx materialistiska historieuppfattning borde tillämpas på marxismens egen utveckling. Men Korschs tillämpning av idén förefaller alltför förenklad. Han skiljer mellan tre faser i marxismen, den revolutionära 1843 - 1848, den icke-revolutionära fram till 1900 och den tredje därefter en fas, återigen präglad av revolutionen.

Problemet är att han helt dömer ut mellanperiodens "ortodoxa marxism". Och då är det inte bara Karl Kautsky, andra internatiolens ledande teoretiker, och Rudolf Hilferding, som ryker utan, förefaller det, också Marx och Engels själva...

En enhetlig, praktiskt inriktad teori, splittrades enligt Korsch upp i ett antal enskilda "kritiker" av borgerlig ekonomi, stat, utbildning, religion m.m., vilka resulterar i krav på reformer. För Korsch däremot (i motsats till Engels) var den dialektiska materialismen helt igenom en filosofisk lära, och fick inte ses som summan av enskilda vetenskaper. (Engels lämnade ett utrymme för filosofin i tankens lagar, formell logik och dialektik.)

De "ortodoxa marxisterna" försökte, enligt Korsch, upprätthålla tanken på en social revolution, men i den rena teorins form. Men, kan man fråga sig, fanns det något "filosofiskt" alternativ under den andra fasen? Lukács menar i sin bok att den västeuropeiska partivänsterns avgörande misstag inte var de teoretiska bristerna, utan att de - i motsats till de ryska bolsjevikerna - avstod man från att bryta organisatoriskt med "opportunisterna", alltså med de marxister som anpassat sig till det borgerliga samhället.

Det är tydligt i många formuleringar, som de om "medvetandets och verklighetens sammanfallande", att Korsch (liksom Lukàcs) aldrig lyckades frigöra sig från den hegelianska idealismen. I detta avseende forsätter båda dessa filosofers kamp mot den "naiva realismen" eller materialismen, att utöva ett negativt inflytande än idag.