Materialism kontra idealism 5

De två stora problem, som filosofin brottats med sedan naturvetenskapens genombrott på 1600-talet, är dels förhållandet mellan kropp och själ, dels frågan om vi har en fri vilja. De här två frågorna hänger delvis ihop, eftersom är avhängiga synen på den s.k. orsakslagen. 

En attityd till de här problemen är den "materialistiska", som till driven till sin spets helt enkelt förnekar medvetandets existens och den fria viljan. En annan attityd är den "idealistiska", som ser materien som en skapelse av Förnuftet eller av en utomvärldslig Gud. Dessutom finns ett antal "monistiska" varianter, vilka försöker förena dessa två ytterligheter. 

I de tidigare inläggen i denna serie har jag varit inne på en "monistisk" idé om att medvetandet är en egenskap hos materien. Medan materien utvecklas mot högre former så gör medvetandet det också. Detta är en uppfattning som är lite mer materialistisk än idealistisk, men strider mot naturvetenskapernas "cartesianska reduktionism".  Dessa monistiska teorier tenderar att luta mer åt antingen den materialistiska eller idealistiska sidan. Det tycks som om det handlar om ett antingen - eller.

Jag skulle vilja tillämpa min egen monism även på frågan om den fria viljan. Liksom medvetandet finns i en primitiv form på elementarpartiklarnas nivå , så har dessa också en rudimentär "fri vilja". Man kan  tolka kvantmekanikens syn på materiens minsta beståndsdelar som varken partiklar eller vågor. De följer inga bestämda banor och man kan bara beräkna sannolikheter för var de befinner sig.

Ett sätt att tolka kvantmekaniken är att säga att en partikel kan befinna sig på två ställen samtidigt. Ett annat att partikeln räknar på alla möjlig banor och sedan gör en sammanvägning av dessa genom en avancerad matematisk formel. Ett tredje synsätt är att säga att partiklarna inte är separata enheter.

Alla dessa tolkningar framstår som rätt vansinniga. Och då kanske en tolkning, som utgår från partiklarnas fria vilja, inte knäpps lika knäpp. 

Den skarpa motsättningen mellan nödvändighet och slump tycks ha kommit ur det filosofiska modet. Ett ord som ofta används är "kontingent", ett beteende som inte är förutbestämt men heller inte helt slumpmässigt. Både partiklar, djur och människor provar sig fram. "Trial and error" resulterar faktiskt i statistiska regelbundenheter, som man kan tolka som naturlagar eller samhälleliga lagar.  

Inom nationalekonomin företräder Anwar Shaikh ett sådant här synsätt. Ekonomin är till synes ett kaos av miljarder ekonomiska händelser, men på en kollektiv nivå uppstår regelbundenheter. Den "osynliga handen" är ett statistiskt fenomen.  Det finns inga järnhårda lagar inom ekonomin, endast tendenser och mottendenser. 

Materialism kontra idealism 4

Förra inlägget slutade med att jag fick den plötsliga idén att det skulle kunna finnas en möjlig variant av panpsykismen, som man skulle kunna argumenteras rationellt för. Det är en idé som jag inte stött på förut, men som säkert inte är ny. 

Jag har uppfattat panpsykismen som att det medvetande vi människor har, skulle omfatta även materiens minsta småpartiklar. Men vårt medvetande är beroende av våra avancerade sinnesorgan och hjärnor, så det kan inte stämma. Man får  i stället tänka sig en "dialektisk" utveckling från lägre grader av medvetande till högre. Materien har inte egenskapen att tänka, som en del upplysningsfilosofer trodde, men den har egenskapen att vara medveten i lägre eller högre grad.

Det kanske finns anledning till att fördjupa sig i Schopenhauers filosofi, vilken är så gott som bortglömd nuförtiden.  Schopenhauer utgick ju från Kants idé om tinget-i-sig Vi är själva ting-i-sig, påpekade  Schopenhauer, och har därmed kunskap om tinget-i-sig. Kant hade med andra ord fel när han påstod att tinget-i-sig är ovetbart. Världen som den upplevs av våra ting-i-sig är "vilja och föreställning". Gällde detta även för atomerna?

Hegels filosofiska system där Anden utvecklas till högre och högre stadier, har jämförts med panspsykismen. Anden var för honom en sorts princip som förenar materia och medvetande, alltså inte något rent psykiskt. Men det tycks som om Hegel såg Anden som något mystiskt tredje vid sidan om materia och medvetande, men som omfattar båda. En skillnad mot "min" panspsykism är att min är mer "materiell": medvetandet är en egenskap hos materien. 

Hur är det med den dialektiska materialismen då? En vanlig åsikt bland dem som kallar sig dialektiska materialister är att medvetandet uppstår plötsligt, genom ett språng ur högt utvecklad materia. Materien är primär och medvetandet erkänns, men är beroende av materien.

Dessa formuleringar leder till vissa problem, för det tycks innebära ett visst accepterande av Descartes dualism.  Men det finns en motsatt tendens bland dialektiska materialister att som den ryske marxisten Plechanov tala om en monism. Men de lyckades lika lite som Donald Davidsons "anomala monism" förklara relationen mellan materia och medvetande. 

En dialektisk materialism som utgår från "min" panpsykism kan ändå ses som "dialektisk" om den ser medvetandets utveckling som en gradvis process, vilken är en del av materiens utveckling. Men den "dialektiska lagen" om kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa är inte relevant i detta sammanhang!

Till sist en kommentar om Lars Bergströms recension av "Medvetandets mysterium" av Annaka Harris (i Filosofisk tidskrift nr 4, 2021). Det starkaste argumentet mot panspsykismen ska vara det s.k. kombinationsproblemet, att det är "svårt att förstå hur två eller fler medvetanden kan kombineras till ett när motsvarande materiella föremål binds samman." Jag tror att det är lättare att förstå detta utifrån en "dialektisk panpsykism". (Lars Bergströms invändningar utgår från hans tro på att det finns ett metafysiskt "jag".) 

Materialism kontra idealism 3

 Jag såg en kommentar drygt ett år sen om den "anomala monismen". Denna Donald Davidsons teori förklaras i denna youtubeföreläsning.  Visserligen skrev jag ju häromdagen att jag inte längre är så intresserad av medvetandeproblemet, men eftersom frågan i högsta grad berör frågan om idéernas fantastiska värld, så ska jag lägga fram en i viss mån ny idé om förhållandet mellan det mentala och det fysiska.

Föreläsaren i youtubeklippet hävdar att det endast finns tre möjliga sätt att förstå relationen mellan mentala händelser (smärta, känslor, tankar, m.m.) och fysiska händelser (processer i hjärnan): 

1) genom att eliminera den ena typen (medvetandet är en illusion), 2) att reducera den ena till den andra (det mentala ses t.ex. som en funktion eller egenskap hos det fysiska), 3) båda "substanserna" existerar, dualism à la Descartes.

Davidsson gjorde anspråk på att ha kommit på ett fjärde alternativ. Mentala företeelser "supervenierar", "överlagrar", hjärnprocesser. Det är endast hjärnprocesserna som som kan orsaka förändringar i den tillståndet för nervcellerna. Men det förändrade tillståndet avspeglas i nya mentala tillstånd. Därför upplever vi att vi kan påverka materien med våra tankar.  Men det här resonemanget sågas av föreläsaren.  Att vi upplever oss kunna orsaka förändringar i den materiella verkligheten betyder ju inte att våra tankar har någon verklig effekt. 

Det här var lite förenklat. Men observera att resonemanget vilar blytungt på en föreställning om kausalitet, där A orsakar B, vilket orsakar C. Det här är Aristoteles syn på kausalitet! Men som jag påpekade i förra inlägget hade redan Newton en mer sofistikerad syn. 

Om A påverkar B med en kraft, så påverkar B i sin tur A med en lika stor kraft men i motsatt riktning. Jag skrev "i sin tur", men det är fel, för krafterna uppträder alltid parvis enligt Newtons tredje rörelselag. Det är som om partikel A och partikel B båda är medvetna om varandras existens!

Det sägs ibland att kraftbegreppet försvunnit i modern fysik, men då är det nog det aristoteliska kraft- och  orsaksbegreppet man tänker på. Dagens fysisk laborerar  med två typer av partiklar, vanliga partiklar och kraftpartiklar. Kraftpartiklar är kopplade till fält som fyller rymden mellan partiklarna. Newtons tredje rörelselag gäller fortfarande i denna mikrovärld och brukar numera formuleras som lagen om rörelsemängdens konstans. 

Panpsykismen, läran att medvetandet finns överallt, är en uppfattning som jag själv sett med stor skepsis på. Och en elektron har förstås inte samma avancerade medvetande som vi människor (eller råttor). Men skulle man inte kunna se krafterna mellan partiklarna som de primitiva föregångarna till våra medvetanden?

Materialism kontra idealism 2

 Det är inte det som står stilla, som behöver förklaras, utan det som förändras. Förändring kan man koka ner till rörelse hos tingen eller deras beståndsdelar. Friedrich Engels formulerade det som att "rörelsen är materiens existensform".

Det här var det sunda förnuftets syn på saken ända till en viss Galilei dök och påpekade att vila bara är ett specialfall av likformig rörelse, dvs rörelse "rakt fram" med konstant hastighet. Sådan rörelse behöver alltså inte heller förklaras. I avsaknad av krafter på en kropp fortsätter den för evigt på sin raka kurs. (Det finns ingen centrifugalkraft!)

Det som måste förklaras är den rörelse hos kroppar, som avviker från den likformiga rörelsen. Och sådana rörelser förklarade Newton med att en fysikalisk kraft verkar på dem. Newtons tre rörelselagar förklarar varför olika kroppars acceleration påverkas olika av samma kraft: de har en tröghet, s.k. massa, som skiljer dem åt.

 Den tredje rörelselagen är mycket intressant och, tycker jag, överraskande. Den säger ju att om en viss kropp påverkar en annan kropp med en viss kraft, så påverkar den andra kroppen den första kroppen med en lika stor kraft, men i motsatt riktning! Man skulle kanske kunna se det som att det finns "dialektik", motsatsernas kamp, i mekanikens innersta hjärta.

 Låt oss nu gå tillbaka till de gamla filosofernas tankar om rörelsen. Parmenides, som påverkade Platon, ansåg att det inte finns någon rörelse överhuvudtaget. Hans förnuft kunde inte acceptera att något kan ändras. Hur kan något vara på ett sätt enda stunden och på ett annat sätt i nästa stund? Det är helt enkelt ologiskt... 

Parmenides lärjunge Zenon tänkte ut ett antal paradoxer som med förnuftiga resonemang bevisade att rörelsen är omöjlig. Akilles och sköldpaddan är väl den mest kända av dem. Det är utmärkande för den filosofiska idealismen att när verkligheten strider mot Förnuftet, så är det verkligheten som får vika.

Det som kan tyckas märkligt är att en filosofisk materialist som Engels faktiskt accepterade Zenons resonemang. Han förnekade inte verkligheten, men drog slutsatsen att den är motsägelsefull! Han skrev att en kropp som rör sig från punkt A till punkt B  på sin bana  i varje punkt "både är och inte är i denna punkt". Det är nästan exakt Zenons resonemang: en kropp som rör sig står stilla i varje punkt. Och en kropp som står stilla i varje punkt rör sig inte. 

Nu har vi kommit till min poäng från del 1. Vårt förnuft, våra idéer, tankar och begrepp är fantastiska skapelser och motsvarar till en viss grad verkligheten. Men de kan lätt spela oss spratt. De är kreativa skapelser.

Nu tror jag inte att Engels enbart var påverkad av Zenon, utan inflytandet gick via Hegel. Materialisten Engels släppte aldrig riktigt Hegels idealistiska tänkesätt. Han trodde faktiskt att man kan förklara rörelsen utifrån "kampen mellan motsatser". Detta har inte mycket med vetenskap att göra och strider mot både Galileis och Newtons, liksom Einsteins fysik. 

Hur ska man se på Zenons beskrivning av den omöjliga rörelsen? Ett sätt vore väl att helt enkelt säga att begreppet rörelse handlar om en förändring av en kropps läge mellan två tidpunkter. Frågan om den rör sig eller inte vid en bestämd, exakt tidpunkt är en meningslös fråga. 

Men Förnuftet har ställts inför andra, ännu svårare gåtor, under filosofihistorien. Jag kan nämna t.ex. Immanuel Kants antinomier och en viss barberare, som endast rakade dem i byn som inte rakade sig själva. Fortsättning följer.

Materialism kontra idealism 1

Jag har insett att sedan min artikel i mars 2009, har min syn denna fråga ändrats något. En skillnad är att jag numera inte ser "problemet" med medvetandets existens som så intressant längre. En anledning kan väl vara det faktum att även "lägre" stående biologiska organismer visats ha ett medvetande. Att förstå hur medvetandet uppstått under evolutionen är en vetenskaplig fråga och inte en filosofisk, vilket jag förresten kom fram till redan då. 

Den stora frågan är i stället den, som sysselsatte Platon: idéerna. För idealisten existerar idéerna före och skilda från den fysiska verkligheten. För den dialektiske materialisten är det tvärtom. Men de dialektiska materialisterna har inte låtsats om hur häpnadsväckande det är att det finns två typer av verkligheter: den fysiska verkligheten och tankarnas. Marx pratar t.ex. i sin jämförelse av binas och människan som arkitekter, om att människan först konstruerar ett hus i sitt huvud innan han bygger det i verkligheten. Han var tydligen så rädd för att framstå som idealist att han inte kunde skriva att arkitekten konstruerar huset först i tanken. Idéerna, begreppen, tankarna, teorierna återspeglar den yttre verkligheten. Men bara som resultat av en kreativ konstruktionsprocess. Vilket inte betyder att det handlar om fiktioner, eller att alla teorier skulle vara likvärdiga, varken falska eller sanna. 

Filosofer kan ställa bra frågor, men de kan inte själva besvara dem. Det är vetenskapernas uppgift att testa hypoteser. 

Aristoteles föreslog tio kategorier, grundläggande begrepp, för att beskriva verkligheten. Begreppen plats, tidpunkt, orsak, verkan och relation hänger kvar idag. Kant övertog rubbet i sin "Kritik av det rena förnuftet". Skillnaden var att han såg dem inte som "metafysiska", utan som "logiska" begrepp. Kategorierna talar om hur vi måste tänka oss verkligheten, inte hur den är i sig. Det finns ingen anledning att utan vidare acceptera det påståendet!

 Hegel införlivade däremot i sin Logik de nyare begrepp som historiskt utvecklats av filosofer och vetenskapsmän fram till hans tid. Motsatserna "väsen" och "sken" är ett exempel. De moderna kraftbegreppet ett annat. Hans projekt var att visa hur begreppen "logiskt" leder från det ena till det andra. "Varat" leder till "intet", vilket leder till "blivandet". I själva verket är det förstås Hegel, tänkaren, som gör dessa övergångar och inte Tanken själv, eller Anden, som han påstod. Marx tyckte att dessa "logiska", superidealistiska, utläggningar av Hegel var en hjälp för honom att skriva Kapitalet. Man skulle kunna jämföra med de kristna kyrkofäderna, vilka behövde utnyttja avancerad grekisk filosofi för att utveckla en teologi för den nya religionen! Man tager vad man haver!

 Evald Ilyenkov föreslog att de sovjetiska filosoferna skulle slå sig ihop och göra en materialistisk version av Hegels logik. Några sådana försök gjordes nog inte. Men det hade varit ett gigantiskt företag, vilket inte heller i motsats till Hegels skulle kunna ta slut någon gång. Det skulle ju behöva vara en kritisk genomgång av grundbegreppen i alla vetenskaper! 

Slutligen ett par ord de aristoteliska kategorierna plats och tidpunkt, vilka senare förvandlades till de abstraktare begreppen rum och tid. Newtons fysik byggde på att rummet och tiden är "absoluta", medan Einstein förenade dem i ett begrepp, rum-tiden. Liknande förändringar har skett med kategorierna orsak och verkan, vilka förenats i begreppet växelverkan. (Egentligen bands de samman redan i Newtons "dialektiska" tredje rörelselag, enligt vilken varje kraft motsvaras av en lika stor motriktad kraft.)

Vad är jaget (igen)?

Filosofisk tidskrift nr 2, 2021, innehåller ett "replikskifte" mellan Olle Risberg och Lars Bergström med många mer eller mindre häpnadsväckande åsikter om vad Jaget är. Jag har tidigare själv spekulerat lite om detta klassiska filosofiska ämne i en tidigare artikel i oktober 2009, "Vad är jaget?". Efter att ha läst Filosofisk tidskrift känner jag mig mogen att lägga fram en uppdaterad version av min ståndpunkt från den förra artikeln.

Varför inte utgå från det enkla faktum att ordet "jag" faktiskt är ett personligt pronomen? Det används för att peka ut den som använder ordet. Det refererar med andra ord till sig självt.

Frågan blir då: vilka varelser har förmågan att referera till sig själva? En robot skulle mycket väl kunna programmeras till att kunna använda ordet "jag" som en identitet för sig självt. Kan en robot då kunna sägas ha ett jag? Nej, det skulle vi nog inte vilja säga. I varje fall inte om roboten är en maskin utan medvetande.

Vi skulle vilja att den som har ett Jag också är medveten om skillnaden mellan sig själv och omvärlden. Högre djur är med största sannolikhet medvetna om omvärlden, men för att kunna använda ordet "jag" (eller någont annat symoboliskt uttryck som ljudet "krrrr") så måste djuret ha ett åtminstone rudimentärt språk. Men också ett djur utan språk, men som är medvetet om omvärlden och försvarar sig självt mot andra djur, kan kanske sägas ha början till ett jagmedvetande och därmed halvt om halvt ha ett jag! Det kan ju agera som om det har ett jag.

Lars Bergströms tes att jaget är "egenskapen att ha medvetande" är bara delvis riktigt. Att ha ett jag betyder att ha ett självmedvetande och att i sin högsta form kunna uttrycka det språkligt. En förutsättning för att "ha ett jag" är då att ha en avancerad hjärna.

Olle Risbergs "animalistiska" teori är också alldeles för vid. Den som har ett jag är för honom ett djur, som är "tänkande och (i någon grad) intelligent varelse som kan resonera och reflektera och betrakta sig själv som sig själv". Därmed är nog filosofer, men knappast schimpanser och femåriga barn kvalificerade...