Vad är det för fel på den dialektiska materialismen?

Jag har tidigare hävdat i denna blogg att den vettigaste av de världsbilder, som formulerats av filosofer, är den dialektiska materialismen. Både materia och medvetande existerar, men materien kommer först och medvetandet är avhängigt materien. Materien är mer eller mindre komplicerad och det sker en utveckling från lägre till högre former av denna.

Argumentet för detta påstående är enkelt: den dialektiska materialismen stämmer bäst med vad vi vet i form av vardagliga erfarenheter och med med vetenskapernas nuvarande läge.

Då uppstår frågan: varför är det så få som säger sig vara dialektiska materialister? Orsaken är, tror jag, delvis en ren tillfällighet och den är politisk. Den dialektiska materialismen formulerades först av Karl Marx och - oberoende av honom - av den socialistiske arbetaren Joseph Dietzgen. Förenklat kan man säga att båda kombinerade Hegels dialektik med Feuerbachs materialism till en syntes. ("Förenklat" därför att dialektiken måste ändra karaktär när den blir materialistisk istället för idealistisk.)

Den dialektiska materialismen blev alltså från början uppfattad som en beståndsdel i marxismen, en politisk rörelse med målet att ersätta kapitalismen med "kommunism". Arnold Ljungdal har en intressant kommentar om detta i sin "Marxismens världsbild". Borgerliga tänkare såg enligt honom marxismen som en lejonkula dit alla spår ledde av det bästa som borgerligheten åstadkommit teoretiskt: den tyska filosofin, den engelska politiska ekonomin (Adam Smith och David Ricardo) samt de franska historikerna (som skrivit om klassernas betydelse för samhällsutvecklingen). Inga spår leder bort från denna revolutionära "lejonkula" och därför tvingades de borgerliga tänkarna till ett svårartat tankemässigt förfall. Inom filosofin gick man tillbaka till Kant, eller försjönk i ren irrationalism, eller försökte hitta "monistiska" alternativ vid sidan materialism och idealism. Inom ekonomin uppkom varianter av vad Marx kallade "vulgärekonomi", som inte förklarade något utan endast hade till funktion att försvara profitens existensberättigande. Medan historikerna förklarade att historien inte följer några lagar och endast består av en kaotisk samling av händelser.

Eftersom Marx och Dietzgen var politiskt aktiva inom den tidens vänster, kom de att  tillämpa sin filosofi i första hand på samhällena och deras historiska utveckling. Den tillämpningen kallas ju för historisk materialism, och betonar samhällsklassernas, klasskampens och ekonomins betydelse. Det handlar både om en sorts historiefilosofi och en metod för att studera historien. Men naturligtvis finns det också en politisk aspekt, då filosofer liksom människor i övrigt inte kan vara neutrala i de samhälleliga konflikterna.

Marxisterna tog politisk ställning för industriarbetarklassens intressen. Men det förhindrade dem inte att ägna sig åt den objektiva vetenskap som sågs som mest relevant för den politiska kampen, nämligen den politiska ekonomin. Marx utvecklade denna vetenskap i "Kapitalet" och kom fram till slutsatser som kapitalets försvarare inte kunde acceptera: att hemligheten med kapitalistens profit är att arbetaren arbetar "gratis" en del av sin arbetstid åt kapitalisten.

Marx ansåg att kapitalismen är ett sätt att organisera samhället, det senaste sättet men fördenskull inte det sista, inte det "naturliga". Han arbetade för det han menade är ett bättre alternativ, ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt. Och inte nog med det, han ansåg att detta "kommunistiska" samhälle nödvändigtvis skulle komma att införas, förr eller senare.

Var Marx' sätt att tillämpa den dialektiska materialismen på den mänskliga samhällena det enda möjliga? Självklart inte! Men kanske ändå det intressantaste. Och framöver kommer jag att koncentrera mig på att diskutera marxismen ur filosofisk synvinkel, även om det inte kommer att gå att undvika politiska aspekter.

Aristoteles och ändamålsorsaker

Aristoteles beskrev fyra typer av orsaker. Numera föredrar kommentatorer att hellre tala om fyra olika förklaringssätt. Som exempel kan man ta en staty av en viss person. Den materiella "orsaken" är statyns material, t.ex. marmor. Materien är alltid nödvändig. Den formella "orsaken" är statyns form, av vilken vi ser vilken person som är avbildad. Sedan har vi ändamålsorsaken, som är konstnärens avsikt att avbilda just den personen. Och slutligen den effektiva orsaken, vilken liknar det som idag vanligen kallas "orsak", konstnärens direkta arbete med bildhuggandet.

Av dessa fyra typer är det märkligt nog egentligen endast den effektiva orsaken som erkänns idag. Den kallas på fint språk kausalitet, men blev också den ifrågasatt av David Hume. Aristoteles hade nog blivit oerhört förvånad av Humes resonemang. Hume menade nämligen att man inte kan iaktta sambandet mellan orsak och verkan, bara att verkan tidsmässigt brukar komma efter orsaken. Men bildhuggarens arbete går väl att iaktta, skulle nog Aristoteles ha invänt. Hume tänkte dock i första hand på exempel från naturen som "solens uppgång" på morgnarna, vilken han ansåg att vi tror på av vanans makt och som är nödvändig eller garanterad. Nuförtiden menar vi nog snarare att det är naturlagarna som förklarar solens uppgång. Skeptiker av Humes sort kan då invända att vi av liknande skäl inte kan vara säkra på att naturlagarna "i princip" inte slutar gälla imorgon. I praktiken bryr väl sig de flesta inte om Humes resonemang, utan vi fortsätter tro att "orsakslagen" gäller.

Den mest kontroversiella av Aristoteles orsakstyper är ändå ändamålsorsaken. Många filosofer har förnekat den helt och hållet, Spinoza till exempel. Det är ganska förvånande med tanke på att vi alla har daglig erfarenhet av att sätta små och stora mål som vi framgångsrikt förverkligar. Det pågår idag en debatt bland darwinister, där en falang försöker utrota alla uttryckssätt som skulle kunna påminna om ändamål i naturen. Sådant är ovetenskapligt - punkt och slut!

Immanuel Kant våndades över den uppenbara ändamålsenligheten i naturen. För människoarten hade han visserligen en speciallösning som räddade den fria viljan (vilket jag skrivit om tidigare). Men vad gäller djur och växter var det värre. Han behandlade problemet i "Kritik av omdömeskraften". Lösningen var lite förenklat att visserligen är det enda som verkar i naturen, de effektiva orsakerna, men det är ändå praktiskt för biologen att resonera som om det skulle finnas ändamålsorsaker. Men Kant hade ju ingen bra förklaring till varför det ändå ser ut som om naturen är ändamålsenlig. Han fick dock beröm av Hegel för att ändå ha behandlat den "immanenta" ändamålsenligheten i naturen. (Immanent i motsats till konstnären vars avsikt att tillverka statyn är extern i förhållande till denna.) Hegel hade inga problem med ändamålsenligheten, men så bestod ju verkligheten för honom ytterst av tankar.

För mig är ändamålsorsaker i Aristoteles mening uppenbart något som existerar. Problemet är på vilken nivå de uppstår och hur. Övergången är knappast skarp från "effektiva" orsaker till ändamålsorsaker, och en viktig faktor där tror jag är slumpmässighetens roll enligt Darwins ursprungliga teorier. Kontentan är i varje fall att det finns samband mellan Aristoteles olika orsaksbegrepp vilka han inte kände till och därför behandlade som skilda från varandra.

Aristoteles om rummet och tiden

Till att börja med kan det vara intressant att konstatera att Aristoteles behandlade rummets och tidens problem inte i sin "Metafysik", utan i sin "Fysik". Och rimligen är det också där dessa frågor hör hemma, även om filosoferna länge betraktade dessa frågor som "sina". Efter Einstein har fysiken tagit över. Filosofer kan för all del ställa frågorna men besvara dem kan bara naturvetenskapen göra någon gång.

En filosof för vilken tids- och rumsuppfattningen var avgörande var Immanuel Kant. När man tar del av Aristoteles tankar ser man hur tvivelaktig Kants idé var att människan inte kan tänka sig den empiriska verkligheten utom i rummets och tidens "aprioriska åskådningsformer". Kant ansåg ju därför att rum och tid inte har en objektiv existens oberoende av oss.

Aristoteles däremot resonerar på ett konkretare sätt. Begreppen "tid" och "rum" hade ännu inte förvandlats till de abstraktioner de är idag. Istället för att resonera om "rummet" frågade han sig vad platsen där ett ting finns är för något. Svaret han kom fram till var ungefär att det är den gräns som den materiella omgivningen har mot tinget. Denna uppfattning blir mer begriplig mot bakrund av att han ansåg ett tomrum vara omöjligt, vilket han enligt de senaste teorierna hade rätt i. (Fast av fel orsaker - han utgick ju från sin egen teori om rörelse, vilken Galilei omkullkastade.)

Einstein beskrev uppkomsten av rumsbegreppet ur observationen av behållare som inte innehåller föremål. Man kan ju tänka sig att all luft m.m. har pumpats ur behållaren. Nästa steg är att göra behållaren större och större och till till slut ta bort väggarna hos behållaren. Och simsalabim - slutresultatet är det vi kallar Rummet. Det här är onekligen en rätt komplicerad och hypotetisk process. Om vi istället tänker oss två behållare som rör sig i förhållande till varandra så börjar det bli riktigt knepigt: handlar det här om två "rum" som rör sig? Eller om det bara ska antagas finnas ett Rum, vilka objekt ska betraktas som stilla och vilka ska betraktas vara i rörelse?

Det finns alltså frågor man kan ställa sig om begreppet "rum", vilket inte är så självklart som vi inbillar oss. Och Aristoteles har ställt några sådana frågor. Intressant är då att hans utgångspunkt är klart materialistisk. Han utgår från tingen, inte från abstraktionerna.

Tiden behandlas på ett lika "materialistiskt" sätt. Tiden är, säger han, en aspekt av förändring. Den är dessutom av kvantitativ natur. Han resonerar också kring uppdelningen av tiden i förfluten tid, "nuet" och framtiden och jämför med punkter på en linje. Förvånansvärt moderna tankar med andra ord. Frågan är om inte de fysiker som nuförtiden kläckt hypoteser om att tiden skulle bestå av en sorts primitivare "stoff", skulle kunna ha nytta av att ta del av Aristoteles idéer.

Aristoteles, det slumpmässiga och vetenskapen

I sin "Metafysik" menade Aristoteles att området för det slumpmässiga och tillfälliga är något som ligger utanför vetenskapen. Det låter ju också helt rimligt att det som inte kan beskrivas rationellt, inte kan omfattas av någon vetenskap.

I sin "Fysik" har Aristoteles ändå ett par avsnitt som handlar om slumpen. Det slumpmässiga är sådant som inte sker alltid eller i varje fall inte regelbundet. För Aristoteles till skillnad från en fysiker på 1700-talet är det självklart att det finns ett stort fält av företeelser som faktiskt är slumpmässiga i denna mening. Utifrån dagens kunskapsnivå är förstås detta fält mycket mindre än han föreställde sig. Det vi till vardags hänför till slumpen, menar vi ändå har orsaker som vi är okunniga om. Ändå står vi i allmänhet närmare Aristoteles idag än deterministerna eftersom slumpen i kvantmekaniken är absolut.

Aristoteles ställde i "Fysik" frågan om slumpen någonsin kan vara en orsak till något. Den kan inte förklara något, säger han, eftersom bara saker som händer alltid eller oftast kan ges förklaringar. Men slumpen kan i vissa sammanhang ändå beskrivas som en orsak, nämligen om något händer genom ett sammanträffande, men en mänsklig avsikt ändå var inblandad. Men den typen av tillfälliga "orsaker" är obestämda. Så svaret på frågan blir nog ett nej: slumpen kan inte vara en egentlig orsak till något.

För Hegel fanns det en dialektik mellan det nödvändiga och det tillfälliga, slumpmässiga. Han erkände som Aristoteles att båda dessa motsatser existerar samtidigt. Engels hade samma uppfattning i "Anti-Dühring". Antalet ärtor i en specifik ärtskida t.ex. är tillfälligt och inget som man kan förvänta sig en förklaring av från vetenskapen.

Antagligen hade Aristoteles blivit förvånad över att veta det faktiskt uppstod en vetenskap som behandlar det slumpmässiga, sannolikhetsläran. Även slumpen har sina lagar. Men inte nog med det, det slumpmässiga var en väsentlig beståndsdel i Darwins utvecklingsteori. Och i kvantmekaniken är det slumpmässiga grundvalen för det regelbundna, inte bara något som finns bredvid det lagbundna.

Aristoteles, allmänbegrepp och definitioner

I Penguinupplagan av "The Metaphysics" argumenterar Aristototeles för att allmänbegrepp, universal på engelska, inte kan vara substanser, d.v.s. existera självständigt. Samtidigt sägs en djur- eller växtart vara substans. Hur går det ihop? En art brukar ju uppfattas som ett allmänbegrepp.

Aristoteles skiljer mellan art och släkte (species respektive genus). Begreppet "häst" betecknar en art, en form, medan "djur" betecknar ett släkte. Arten betecknar vad den enskilda individen är, dess utmärkande egenskaper. En individuell häst är en häst oavsett att det finns andra individuella hästar med samma egenskaper. Däremot är "djur" ett samlingsbegrepp som betecknar olika sorters djur, som råkar ha vissa gemensamma egenskaper, och därför kan grupperas under samma beteckning.

Aristoteles syn på definitioner är att de dels talar om vilket "släkte" en företeelse ingår i och dels vilken egenskap som utmärker den genom att inskränka släktets omfång. Arten människa definieras t.ex. som ett djur med två ben. Man kan därför bygga långa kedjor med definitioner, som specificerar mer och mer inskränkta varelser. En afrikan t.ex. skulle kunna definieras som en människa med svart hy. Men i en sådan kedja har arten, t.ex. människan en särställning. En individuell människas form är arten människa. Aristoteles var inte rasist. Men jag kan inte se att han hade någon förklaring för artens särställning utifrån sitt definitionsbegrepp.

Linné använde som bekant Aristoteles sätt att klassificera och definiera i sin systematik av växt- och djurvärlden. Anledningen till att det går så bra att dela in växter i arter, släkten, familjer, klasser o.s.v. är att de faktiskt är släkt med varandra. Begreppet djur motsvarar alltså inte bara en godtycklig samling djurarter utan också en gemensam förfader. Aristoteles släkter, genus har alltså en gång varit arter, species. Men det kände han inte till!

Aristoteles definitionsbegrepp skiljer sig från dagens. Det handlar inte om att införa ett nytt, kortare namn på en längre beskrivning. Inte heller om att förtydliga vad som menas med ett ord. Istället beskriver den viktigaste typen av definition "formen" på ett ting, d.v.s dess väsentliga egenskaper. En sådan definition kan bara komma fram som resultatet av en undersökning. Den kan inte vara utgångspunkten för den. Därför sköt Karl Poppers kritik över målet, när han menade att Aristoteles allmänna lära om definitioner utgjort ett stort hinder för vetenskapens utveckling. Den klassificerande typen av definitioner däremot tillhör inte det som stått sig bäst.

Aristoteles, form och materia

Enligt Aristoteles är alla ting sammansatta av materia och form. Tingen består av materia av en viss form. Kan man som Platon trodde, separera formen från materien? Nej, inte i verkligheten, bara i tanken. Därför var Aristoteles en materialist, precis som Demokritos. Atomerna hade ju enligt Demokritos olika former, faktiskt av oändligt många sorter. Därför bör Demokritos fysik ha gått väl ihop med Aristoteles filosofi. I Aristoteles "Metafysik" är det ju Platon, inte Demokritos, som gång på gång kritiseras.

Ett vanligt exempel på sammansättningen av materia och form är i "Metafysik" statyn. Om den är av brons, så är materien helt enkelt brons, medan formen är utseendet hos den person som statyn föreställer. Skillnaden är enkel, så länge vi inte ställer frågor om bronsets inre struktur, som ju är en legering av koppar och tenn. För att "förstå" koppar och tenn i sin tur, måste vi ta hjälp av atomteorin. Den enkla formeln "materia och form" är alltså bara en första ansats till en vetenskaplig teori om fysiska ting.

Aristoteles var som vetenskapsman i första hand biolog, och därmed intresserad av skillnaderna mellan de olika växt- och djurarterna. Ett exemplar av en djurart är en enhet bestående av form och materia. Det är inte en enkel summa av kroppsdelar. Om man hugger av ett ben på djuret, så slutar det fungera som levande ben. Individen är alltså en odelbar helhet, och motsvaras av en form, djurets "själ". Själen är inte som man senare föreställt sig, något som är skilt från kroppen, utan immanent i det, dess inneboende natur. I biologin är alltså formeln form-materia inte så tokig som utgångspunkt för biologins vidare utveckling. Ett djur är en oerhört komplicerad organism, men den "holism" som Aristoteles pekade på, kan man aldrig bortse ifrån.

I distinktionen form - materia handlar det alltså inte enbart om den geometriska formen, utan snarare om det som idag kallas struktur. Alltså vilka är beståndsdelarna hos individen och hur är de relaterade till varandra? Men också frågan om vad som styr dessa beståndsdelars beteende och förändring, och vad som håller ihop det hela. Därmed kommer man in på de fysiska och kemiska lagarna, vilka också behövs för förståelsen.

Materiens roll för Aristoteles var att särskilja olika individer av samma art från varandra: dessa är av samma form men har olika materia. Materien är nödvändig för tingens separata existens.

Materia är av olika slag, brons, trä, luft, eld o.s.v. Dessa kan omvandlas till varandra, men i botten av en omvandlingskedja såg Aristoteles en odifferentierad materia utan egenskaper, som bara existerar potentiellt. Det här var ju förstås spekulationer, men kommer nära synen på energi i den moderna fysiken, som ju också kan omvandlas mellan olika energislag, inklusive massa.

Aristoteles, "Metafysiken" och tingens väsen

Hugh Lawson-Tancreds engelska översättning från 1998 av "Metaphysics" är en underhållande och spännande filosofisk thriller. Översättaren varnar visserligen i förordet att tolkningen av den klassiska grekiskan till nutidsengelska inte räcker för den akademiske forskaren, som är ute efter exakt hur Aristoteles tänkte. Men man får en god bild av de problem filosofen brottades med, och hur han resonerade och argumenterade för olika lösningar av de filosofiska problem han listar i boken.

Grundproblemet som avhandlas i "Metafysiken" är frågan om substansen, d.v.s. vad är det som finns till i sig och inte är beroende av existensen av något annat. Varför ställer man sig en sådan fråga? Jo, bakgrunden är Platons idealistiska teori att tingen i vår föränderliga värld är avbilder av "formerna" i en annan oföränderlig perfekt värld, som finns utanför tid och rum, idévärlden. För Platon är substansen i Aristoteles mening just dessa eviga idéer, eller former. Det är denna teori som "Metafysiken" är ett enda långt angrepp på.

Men hur kom Platon fram till en så bisarr teori som läran om idévärlden? Ett tillvägagångssätt är att fråga sig varför t.ex. individer i en djurart liknar varandra. Finns det något sådant som en art Häst, och inte bara individuella hästar? Om man erkänner att det finns en art Häst vid sidan om de individuella hästarna, kanske som en sorts mall för dessa, så är vi redan ganska nära Platons uppfattning. Och vi berör därmed ett filosofiskt tvisteämne som hett debatteras ännu idag. "Antiessentialisterna" är motståndare till Platon och förnekar att det finns en allmän egenskap vi skulle kunna kalla "hästhet" . Men de är även motståndare till Aristoteles! Ett exempel på en utförlig argumentation för antiessentialismen (eller nominalismen som är en äldre beteckning) kan man hitta i Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender". Popper attackerar där både Platons och Aristoteles "essentialism".

Aristoteles förnekade alltså inte att det finns en allmän egenskap eller "form", hästhet, som innehas av individuella hästar. Men till skillnad från Platon, ansåg han inte att arten Häst finns separat från de enskilda hästarna, utan arten Häst är immanent, inneboende, i varje häst.Det här är avgörande! Aristoteles var alltså i grunden en materialist, inte en idealist som Platon - i motsats till den vedertagna uppfattningen, som utgående från Aristoteles syn på materien förklarar honom för en nästan-platonsk idealist. Nästa gång tar jag upp denna Aristoteles uppfattning som går ut på att alla ting är en förening av form och materia.

Alltså: enligt Aristoteles är det de individuella hästarna som finns till. Dessa har en hästnatur, en essens eller "väsen" (gammalt mossigt klingande ord), som är inneboende i dem, men som inte finns utanför dem som separata väsen. Utifrån dagens naturvetenskap är hans teori fullt förståelig. Orsaken till att hästar liknar varandra är att deras DNA är så gott som identiskt, vilket leder till kroppar som liknar varanda. Ett annat exempel: vattnets "väsen" är att bestå av molekyler med två väteatomer och en syremolekyl. Det går alltså att på vetenskaplig väg komma fram till vad som "gör hästar till hästar" och "gör vatten till vatten". Aristoteles uttrycker detta tingets väsen som "what-it-was-to-be-that-thing". Men för att beskriva detta väsen menar han att man kan ge en definition som utgår från vad som skiljer arten från släktet. Detta klassifikatoriska tänkande som vi känner från Linnés namngivning av växter och djur, har sina för- och nackdelar, och det återkommer jag till.

Aristoteles trodde att arterna är oföränderliga, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Darwins utvecklingslära bevisades ju vetenskapligt först ett par tusen år senare. Filosofiskt var det först Hegel som beskrev föränderliga "väsen".