David Hume och kausaliteten

Humes uppfattning om kausaliteten kan bara förstås mot bakgrunden av hans extremt empiristiska filosofi. Det enda som bokstavligt existerar för Hume är perceptioner.

Locke talade om idéer, men Hume gör faktiskt en distinktion mellan intryck, "impressions" och idéer. De förra motsvaras av Lockes "sensations", sinnesintrycken, medan de senare är de vagare "bilder" som är kopior av intrycken i våra minnen, men även de likaledes vaga fantasibilder som kombineras ihop utifrån intrycken.

Nu skulle man kunna tro att den här skillnaden handlar om att verkliga föremål orsakar intryck, medan idéerna är mentala skapelser. Men så är det inte för Hume: intryck och idéer är lika verkliga. Skillnaden består endast i att intrycken är tydligare och klarare än idéerna. (Bertrand Russell invänder mot Hume i "Analysis of Mind" att skillnaden är att idéerna, som Russell kallar "images", inte orsakas av fysiska utan av mentala objekt via association. Och det låter ju som en rimligare uppfattning, även om Russell i denna bok kommer nära Humes uppfattning om att allt består i grunden av sinnesintryck.)

Det som saknas i Humes beskrivning är begreppet "begrepp". Ord pekar inte på begrepp, endast på "idéer", som är i första hand visuella bilder men även hörsel- eller "känselbilder".
Begreppet kausalitet måste i Humes motsvaras av sinnesintryck och/eller "bilder". Och då kan han naturligtvis inte komma längre än att säga att idén om kausalitet förknippar två idéer, objektet som motsvarar orsak, med objektet som motsvarar verkan med varandra. Om dessa två objekt är nära varandra rumsligt, det ena kommer före det andra, och det har iakttagits många gånger så kommer vanan att framkalla en "impression" av förväntan vid betraktandet av orsaken. Den sedvanliga verkningen förväntas med andra ord. (Hans tes om närheten mellan objekten, "contiguity", kallas lokalitet nuförtiden. Kvantmekanikens icke-lokalitet var ju något som Einstein reagerade starkt på. Hume hade säkert haft lättare att släppa den idén, som man också sällan ser nämnas i samband med hans uppfattning.)

Man kan se det som att Hume gör en psykologisk analys av hur kausalitetsbegreppet uppstår. Han försöker ju inte ens förklara varför objekt A skulle kunna orsaka objekt B. En vanlig uppfattning är annars att Hume lyckades smula sönder kausalitetsbegreppet. Det stämmer knappast. Men han lyckades skaka filosofiska föreställningar om att universum nödvändigtvis är deterministiskt. Det är en empirisk fråga hur omfattande lagbundenheten är i världen. Kvantmekanikens teori om slumpens roll skulle nog Hume ha uppskattat. (Liksom beläggen för hans benhårda övertygelse att avstånd inte kan delas upp i all oändlighet, utan att det finns en minsta längd.)