Jag skrev i inlägget 22 februari, om "Locke och empirismen" att det det är läge att läsa hans huvudverk, "An Essay Concerning Human Understanding". Nu har jag gjort det, visserligen i en av Kenneth P. Winkler något förkortad och språkligt redigerad version. Och jag är imponerad av att denna bok som först kom ut 1689, är så läsvärd. Och att det går att hålla med om det mesta i den.
Locke är kanske mest känd för sin kritik av medfödda idéer, och att barnet föds som ett oskrivet blad, "tabula rasa". Hans uppfattning är förhånad i nyare tid, men han har nog blivit övertolkad på ett orättvist sätt. Det han riktar sig mot med rätta, är tidigare skolastiska teorier om att människan vid födseln skulle besitta kunskap om vissa rätt avancerade filosofiska principer, som t.ex. att det hela är större än delen.
All vår kunskap består av vad han kallar "idéer", som dels motsvaras av sinneserfarenhet, dels av iakttagelser av inre erfarenheterer som minnen och tankar. Eller som han skriver, "sensation and reflection".
Nästa gång beskriver jag mer om innehållet i hans teori, och om hur han möjligen kan haft en negativ betydelse för senare filosofer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar