Otfried Höffe skriver i sin bok "Immanuel Kant" att begreppet "tinget i sig" har missförståtts. Kant menade inte att "tingen för oss" bara skulle vara ett sken och att det bakom dem döljer sig den Sanna verkligheten i form av "ting i sig", vilket tyvärr för alltid vore oåtkomlig för mänsklig kunskap. Jag har ju själv utgått från denna uppfattning i inlägget om "Tinget i sig och Kants Prolegomena" samt inlägget "Tinget i sig".
Höffe övertygade inte mig helt med sin tolkning, när jag läste honom, att "tinget i sig" inte skulle vara ett metafysiskt begrepp utan ett metodbegrepp och ett gränsbegrepp. Men efter att ha läst avsnittet om "Phaenomena und Noumena" i "Kritik der reinen Vernunft", kan jag bara instämma i Höffes påstående, att Kant har blivit missförstådd! Kant tar uttryckligen avstånd från den tanken att det skulle finnas dubbla världar, en fenomenvärld och en "intelligibel" värld.
Men Kant får kanske skylla sig själv när han valde ett så missvisande uttryck. I stället borde han ha skrivit om "tinget för mystikerna" eller något sådant. Begreppet noumena som han använde för samma sak som "tinget i sig" är en bättre term, genom att det betyder ett förståndsbegrepp som inte kan uppfattas via sinnena.
Det innebär enligt Kant inte någon logisk motsägelse, att anta att det skulle existera något som vi inte kan nå kunskap om via sinnen och tänkande. Men då är ju detta helt okänt för oss. Såvida inte någon varelse i universum skulle kunna skåda detta "ting i sig" med hjälp av ett för oss okänt sinne. Det framgår att Kant inte själv tror att det finns en sådan varelse. (Rudolf Steiner och Edmund Husserl däremot påstod sig kunna "skåda" diverse väsen, vi andra inte kan. De kunde kanske utnyttjat denna aspekt av noumenabegreppet, om de känt till det.)
Markku Leppäkoski har ungefär samma uppfattning i sin inledning till den svenska upplagan av Kritik av det rena förnuftet. Men han säger också att forskarna inte är överens i frågan. Och att Kant ändrade sig - tonen i hans texter blev mindre idealistisk med tiden.
SvaraRaderaMen den Kant som skriver om sin filosofi i avsnittet om paralogismerna, att "Med transcendental idealism med avseende på alla framträdelser menar jag den lära enligt vilken vi betraktar dem som blotta föreställningar och inte som ting i sig själva, och tid och rum följaktligen endast är sinnliga former för vår åskådning, men inte för sig givna bestämningar och betingelser för objekten såsom ting i sig själva", är här uppenbarligen idealist! Det finns en djup spricka i själva grunden till Kants systembygge. Vet vi det vi anser oss veta om objekten ur sinnlig erfarenhet ("för oss"), eller vet vi egentligen ingenting om dessa (dvs har vi bara föreställningar om dem, och de behöver inte ha något att göra med hur de verkligen är)? Kant verkar aldrig riktig ha bestämt sig.