söndag 17 maj 2009

David Hume och "A Treatise of Human Nature"

Denna filosofiska klassiker med sina berömda argument om bl. a. orsak och verkan, möttes till författarens häpnad med tystnad när den kom ut 1739. Möjligtvis berodde det på att han tycktes ansluta sig så nära till Lockes åsikter i "An Essay Concerning Human Understanding". Men Hume var mycket radikalare än Locke. Han förbättrade Lockes resonemang i vissa stycken, borrade djupare och var konsekventare, men förgrovade idéerna i andra avseenden.

Det ser ut som att mycket av det som Locke förfäktade på denna korta tid, hade hunnit bli lika mycket dogmer, som de idéer som Locke bekämpade hos skolastikerna och metafysikerna. Sinnesintrycken spelade en huvudroll för Locke, men för Hume är de allt vi kan känna till.

Locke accepterade geometrin, men Hume förkastar geometrins grundbegrepp. Geometriska punkter kan inte finnas efter som han inte kan föreställa sig ett synintryck utan utsträckning och färg! Med samma typ av resonemang förkastar han möjligheten av tomrum. Hans konsekvens är beundransvärd, men slutsatserna är så absurda - han ser inga skäl för att det skulle finnas en värld utanför honom själv - att han erkänner att han själv inte kan leva efter sin filosofi utan måste kompromissa med "de vulgäras" tänkesätt i sitt vardagsliv.

Nästa gång tar jag upp hans resonemang om kausalitetsbegreppet (orsak -verkan). I motsats till den gängse uppfattningen anser han sig faktiskt ha förklarat det och inordnat det i sitt system!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar