Alan Sokal pratade i förrgår på ABF i Stockholm om behovet av rationalism och empiriska bevis på alla samhällsområden, inte bara inom vetenskaperna. Sokal blev känd när han fick en bluffartikel antagen av en postmodern tidskrift 1996. Hans första exempel på bristande vetenskaplighet var just den "sociala konstruktivism", som drabbades av hans kritik 1996.
Sokals andra exempel var de brittiska myndigheternas stöd åt homeopati inom sjukvården. Det finns inga statistiska belägg för att metoden skulle fungera. Dessutom går det inte att förstå hur den kan fungera mot bakgrunden av modern fysik och kemi. Han ansåg att det andra argumentet är viktigare än det första, men där kan jag inte hålla honom! Empiriska resultat måste alltid vara viktigare än teorier.
Det tredje området med grumligt tänkande och bristande bevis, var religionen, närmare bestämt de delar av religionerna som påstår saker om verkligheten. Det är då naturligtvis oerhört mycket inom religionerna som drabbas. Men kanske inte fullt så mycket som Sokal tror. Kant ansåg ju till exempel att varken empirisk vetenskap eller "rena förnuftet" kan säga något om Guds existens. Men att det ändå finns argument som det "praktiska förnuftet" kan använda i denna fråga. Jag återkommer om detta.
Jonas Gardells bok om vad vi vet och vad vi kan gissa oss till om Jesu liv, följer i imponerande utsträckning Sokals krav. Han redogör för så många obekväma fakta, som forskningen kommit fram till, att det är svårt att förstå hur han kan fortsätta vara kristen.
Jesus vände sig endast till judarna, han var "exorcist", han trodde att Guds rike skulle komma i hans livstid. Jungfrufödseln är uppenbart en saga. Han blev förmodligen överraskad av avrättningen på korset, blev kanske inte ens begravd utan fick ruttna bort. Den kristna kyrkan brydde sig inte om hans enkla lära utan gjorde honom till kungen och domaren "Kristus". O.s.v.
Gardells slutsatser finner inget stöd hos Sokals evidensprincip. Varför tro att just det han tycker om bland Jesusorden, beskriver sanningen? Att ingen kommer till helvetet, trots allt. Det tycks handla om att det psykologiskt är för outhärdligt att göra sig av med barnatron på en alltigenom kärleksfull Gud. Men som sagt, det var en modig genomgång av Bibelns bild av Jesus, i all sin motsägelsefullhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar