Kroppsmaskinerna

För någon veckan sedan utkom "Kroppsmaskinerna Manual Till Den Moderna Människan" av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Syftet tycks vara att presentera en metafysik, moral och en psykoterapi för nätverkssamhällets överklass. Dvs "nätokratin" som förstår att njuta av sina identitetslekar på nätet. Till skillnad alltså från "konsumtariatet", nätverkssamhällets proletariat, som fortsätter tro på Jaget, moralen och Freud.

Filosofin, som de kallar monistisk ultramaterialism, tillför väl egentligen inget filosofiskt nytt jämfört med La Mettries "l'Homme Machine" (sv. "Maskinen människan och doktor La Mettrie") från 1748. Medvetandet sägs består i neurokemiska processer i hjärnan. Dessa opererar i olika moduler och det finns inget styrande centrum, inget Jag.

Boken är dock inte alls konsekvent i sin materialism. Vissa ställen låter som raka motsatsen (t.ex. instämmer deni att "det finns ingen hårdvara, allt är mjukvara" - vilket får en gammal programmerare som mig att att skaka på huvudet).

Dualismen är huvudfienden. Då är det lite komiskt att boken pläderar för två metafysiska system, "eternalism" och "mobilism", där den förra betonar varat och den senare blivandet (enligt ordförklaringarna på slutet - så mycket mer får man inte veta). Men sen visar det sig att det finns ytterligare en metafysik, "paradoxismen", som består i en "evig dialektik" mellan de två första!

Även om boken inte är speciellt originell, så är den bitvis ganska underhållande. Som t.ex. berättelsen om sjöpungen som äter upp sin hjärna när den inte längre behöver den. Man får glimtar från olika filosofers verk och ibland lust att sätta sig mer in i dem. Spinoza och Deleuze tänker jag nog fördjupa mig i så småningom.