Alan Sokal pratade i förrgår på ABF i Stockholm om behovet av rationalism och empiriska bevis på alla samhällsområden, inte bara inom vetenskaperna. Sokal blev känd när han fick en bluffartikel antagen av en postmodern tidskrift 1996. Hans första exempel på bristande vetenskaplighet var just den "sociala konstruktivism", som drabbades av hans kritik 1996.
Sokals andra exempel var de brittiska myndigheternas stöd åt homeopati inom sjukvården. Det finns inga statistiska belägg för att metoden skulle fungera. Dessutom går det inte att förstå hur den kan fungera mot bakgrunden av modern fysik och kemi. Han ansåg att det andra argumentet är viktigare än det första, men där kan jag inte hålla honom! Empiriska resultat måste alltid vara viktigare än teorier.
Det tredje området med grumligt tänkande och bristande bevis, var religionen, närmare bestämt de delar av religionerna som påstår saker om verkligheten. Det är då naturligtvis oerhört mycket inom religionerna som drabbas. Men kanske inte fullt så mycket som Sokal tror. Kant ansåg ju till exempel att varken empirisk vetenskap eller "rena förnuftet" kan säga något om Guds existens. Men att det ändå finns argument som det "praktiska förnuftet" kan använda i denna fråga. Jag återkommer om detta.
Jonas Gardells bok om vad vi vet och vad vi kan gissa oss till om Jesu liv, följer i imponerande utsträckning Sokals krav. Han redogör för så många obekväma fakta, som forskningen kommit fram till, att det är svårt att förstå hur han kan fortsätta vara kristen.
Jesus vände sig endast till judarna, han var "exorcist", han trodde att Guds rike skulle komma i hans livstid. Jungfrufödseln är uppenbart en saga. Han blev förmodligen överraskad av avrättningen på korset, blev kanske inte ens begravd utan fick ruttna bort. Den kristna kyrkan brydde sig inte om hans enkla lära utan gjorde honom till kungen och domaren "Kristus". O.s.v.
Gardells slutsatser finner inget stöd hos Sokals evidensprincip. Varför tro att just det han tycker om bland Jesusorden, beskriver sanningen? Att ingen kommer till helvetet, trots allt. Det tycks handla om att det psykologiskt är för outhärdligt att göra sig av med barnatron på en alltigenom kärleksfull Gud. Men som sagt, det var en modig genomgång av Bibelns bild av Jesus, i all sin motsägelsefullhet.
torsdag 28 maj 2009
onsdag 20 maj 2009
Kroppsmaskinerna
För någon veckan sedan utkom "Kroppsmaskinerna Manual Till Den Moderna Människan" av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Syftet tycks vara att presentera en metafysik, moral och en psykoterapi för nätverkssamhällets överklass. Dvs "nätokratin" som förstår att njuta av sina identitetslekar på nätet. Till skillnad alltså från "konsumtariatet", nätverkssamhällets proletariat, som fortsätter tro på Jaget, moralen och Freud.
Filosofin, som de kallar monistisk ultramaterialism, tillför väl egentligen inget filosofiskt nytt jämfört med La Mettries "l'Homme Machine" (sv. "Maskinen människan och doktor La Mettrie") från 1748. Medvetandet sägs består i neurokemiska processer i hjärnan. Dessa opererar i olika moduler och det finns inget styrande centrum, inget Jag.
Boken är dock inte alls konsekvent i sin materialism. Vissa ställen låter som raka motsatsen (t.ex. instämmer deni att "det finns ingen hårdvara, allt är mjukvara" - vilket får en gammal programmerare som mig att att skaka på huvudet).
Dualismen är huvudfienden. Då är det lite komiskt att boken pläderar för två metafysiska system, "eternalism" och "mobilism", där den förra betonar varat och den senare blivandet (enligt ordförklaringarna på slutet - så mycket mer får man inte veta). Men sen visar det sig att det finns ytterligare en metafysik, "paradoxismen", som består i en "evig dialektik" mellan de två första!
Även om boken inte är speciellt originell, så är den bitvis ganska underhållande. Som t.ex. berättelsen om sjöpungen som äter upp sin hjärna när den inte längre behöver den. Man får glimtar från olika filosofers verk och ibland lust att sätta sig mer in i dem. Spinoza och Deleuze tänker jag nog fördjupa mig i så småningom.
Filosofin, som de kallar monistisk ultramaterialism, tillför väl egentligen inget filosofiskt nytt jämfört med La Mettries "l'Homme Machine" (sv. "Maskinen människan och doktor La Mettrie") från 1748. Medvetandet sägs består i neurokemiska processer i hjärnan. Dessa opererar i olika moduler och det finns inget styrande centrum, inget Jag.
Boken är dock inte alls konsekvent i sin materialism. Vissa ställen låter som raka motsatsen (t.ex. instämmer deni att "det finns ingen hårdvara, allt är mjukvara" - vilket får en gammal programmerare som mig att att skaka på huvudet).
Dualismen är huvudfienden. Då är det lite komiskt att boken pläderar för två metafysiska system, "eternalism" och "mobilism", där den förra betonar varat och den senare blivandet (enligt ordförklaringarna på slutet - så mycket mer får man inte veta). Men sen visar det sig att det finns ytterligare en metafysik, "paradoxismen", som består i en "evig dialektik" mellan de två första!
Även om boken inte är speciellt originell, så är den bitvis ganska underhållande. Som t.ex. berättelsen om sjöpungen som äter upp sin hjärna när den inte längre behöver den. Man får glimtar från olika filosofers verk och ibland lust att sätta sig mer in i dem. Spinoza och Deleuze tänker jag nog fördjupa mig i så småningom.
tisdag 19 maj 2009
Tinget-i-sig behöver omvärderas?
Otfried Höffe skriver i sin bok "Immanuel Kant" att begreppet "tinget i sig" har missförståtts. Kant menade inte att "tingen för oss" bara skulle vara ett sken och att det bakom dem döljer sig den Sanna verkligheten i form av "ting i sig", vilket tyvärr för alltid vore oåtkomlig för mänsklig kunskap. Jag har ju själv utgått från denna uppfattning i inlägget om "Tinget i sig och Kants Prolegomena" samt inlägget "Tinget i sig".
Höffe övertygade inte mig helt med sin tolkning, när jag läste honom, att "tinget i sig" inte skulle vara ett metafysiskt begrepp utan ett metodbegrepp och ett gränsbegrepp. Men efter att ha läst avsnittet om "Phaenomena und Noumena" i "Kritik der reinen Vernunft", kan jag bara instämma i Höffes påstående, att Kant har blivit missförstådd! Kant tar uttryckligen avstånd från den tanken att det skulle finnas dubbla världar, en fenomenvärld och en "intelligibel" värld.
Men Kant får kanske skylla sig själv när han valde ett så missvisande uttryck. I stället borde han ha skrivit om "tinget för mystikerna" eller något sådant. Begreppet noumena som han använde för samma sak som "tinget i sig" är en bättre term, genom att det betyder ett förståndsbegrepp som inte kan uppfattas via sinnena.
Det innebär enligt Kant inte någon logisk motsägelse, att anta att det skulle existera något som vi inte kan nå kunskap om via sinnen och tänkande. Men då är ju detta helt okänt för oss. Såvida inte någon varelse i universum skulle kunna skåda detta "ting i sig" med hjälp av ett för oss okänt sinne. Det framgår att Kant inte själv tror att det finns en sådan varelse. (Rudolf Steiner och Edmund Husserl däremot påstod sig kunna "skåda" diverse väsen, vi andra inte kan. De kunde kanske utnyttjat denna aspekt av noumenabegreppet, om de känt till det.)
Höffe övertygade inte mig helt med sin tolkning, när jag läste honom, att "tinget i sig" inte skulle vara ett metafysiskt begrepp utan ett metodbegrepp och ett gränsbegrepp. Men efter att ha läst avsnittet om "Phaenomena und Noumena" i "Kritik der reinen Vernunft", kan jag bara instämma i Höffes påstående, att Kant har blivit missförstådd! Kant tar uttryckligen avstånd från den tanken att det skulle finnas dubbla världar, en fenomenvärld och en "intelligibel" värld.
Men Kant får kanske skylla sig själv när han valde ett så missvisande uttryck. I stället borde han ha skrivit om "tinget för mystikerna" eller något sådant. Begreppet noumena som han använde för samma sak som "tinget i sig" är en bättre term, genom att det betyder ett förståndsbegrepp som inte kan uppfattas via sinnena.
Det innebär enligt Kant inte någon logisk motsägelse, att anta att det skulle existera något som vi inte kan nå kunskap om via sinnen och tänkande. Men då är ju detta helt okänt för oss. Såvida inte någon varelse i universum skulle kunna skåda detta "ting i sig" med hjälp av ett för oss okänt sinne. Det framgår att Kant inte själv tror att det finns en sådan varelse. (Rudolf Steiner och Edmund Husserl däremot påstod sig kunna "skåda" diverse väsen, vi andra inte kan. De kunde kanske utnyttjat denna aspekt av noumenabegreppet, om de känt till det.)
måndag 18 maj 2009
David Hume och kausaliteten
Humes uppfattning om kausaliteten kan bara förstås mot bakgrunden av hans extremt empiristiska filosofi. Det enda som bokstavligt existerar för Hume är perceptioner.
Locke talade om idéer, men Hume gör faktiskt en distinktion mellan intryck, "impressions" och idéer. De förra motsvaras av Lockes "sensations", sinnesintrycken, medan de senare är de vagare "bilder" som är kopior av intrycken i våra minnen, men även de likaledes vaga fantasibilder som kombineras ihop utifrån intrycken.
Nu skulle man kunna tro att den här skillnaden handlar om att verkliga föremål orsakar intryck, medan idéerna är mentala skapelser. Men så är det inte för Hume: intryck och idéer är lika verkliga. Skillnaden består endast i att intrycken är tydligare och klarare än idéerna. (Bertrand Russell invänder mot Hume i "Analysis of Mind" att skillnaden är att idéerna, som Russell kallar "images", inte orsakas av fysiska utan av mentala objekt via association. Och det låter ju som en rimligare uppfattning, även om Russell i denna bok kommer nära Humes uppfattning om att allt består i grunden av sinnesintryck.)
Det som saknas i Humes beskrivning är begreppet "begrepp". Ord pekar inte på begrepp, endast på "idéer", som är i första hand visuella bilder men även hörsel- eller "känselbilder".
Begreppet kausalitet måste i Humes motsvaras av sinnesintryck och/eller "bilder". Och då kan han naturligtvis inte komma längre än att säga att idén om kausalitet förknippar två idéer, objektet som motsvarar orsak, med objektet som motsvarar verkan med varandra. Om dessa två objekt är nära varandra rumsligt, det ena kommer före det andra, och det har iakttagits många gånger så kommer vanan att framkalla en "impression" av förväntan vid betraktandet av orsaken. Den sedvanliga verkningen förväntas med andra ord. (Hans tes om närheten mellan objekten, "contiguity", kallas lokalitet nuförtiden. Kvantmekanikens icke-lokalitet var ju något som Einstein reagerade starkt på. Hume hade säkert haft lättare att släppa den idén, som man också sällan ser nämnas i samband med hans uppfattning.)
Man kan se det som att Hume gör en psykologisk analys av hur kausalitetsbegreppet uppstår. Han försöker ju inte ens förklara varför objekt A skulle kunna orsaka objekt B. En vanlig uppfattning är annars att Hume lyckades smula sönder kausalitetsbegreppet. Det stämmer knappast. Men han lyckades skaka filosofiska föreställningar om att universum nödvändigtvis är deterministiskt. Det är en empirisk fråga hur omfattande lagbundenheten är i världen. Kvantmekanikens teori om slumpens roll skulle nog Hume ha uppskattat. (Liksom beläggen för hans benhårda övertygelse att avstånd inte kan delas upp i all oändlighet, utan att det finns en minsta längd.)
Locke talade om idéer, men Hume gör faktiskt en distinktion mellan intryck, "impressions" och idéer. De förra motsvaras av Lockes "sensations", sinnesintrycken, medan de senare är de vagare "bilder" som är kopior av intrycken i våra minnen, men även de likaledes vaga fantasibilder som kombineras ihop utifrån intrycken.
Nu skulle man kunna tro att den här skillnaden handlar om att verkliga föremål orsakar intryck, medan idéerna är mentala skapelser. Men så är det inte för Hume: intryck och idéer är lika verkliga. Skillnaden består endast i att intrycken är tydligare och klarare än idéerna. (Bertrand Russell invänder mot Hume i "Analysis of Mind" att skillnaden är att idéerna, som Russell kallar "images", inte orsakas av fysiska utan av mentala objekt via association. Och det låter ju som en rimligare uppfattning, även om Russell i denna bok kommer nära Humes uppfattning om att allt består i grunden av sinnesintryck.)
Det som saknas i Humes beskrivning är begreppet "begrepp". Ord pekar inte på begrepp, endast på "idéer", som är i första hand visuella bilder men även hörsel- eller "känselbilder".
Begreppet kausalitet måste i Humes motsvaras av sinnesintryck och/eller "bilder". Och då kan han naturligtvis inte komma längre än att säga att idén om kausalitet förknippar två idéer, objektet som motsvarar orsak, med objektet som motsvarar verkan med varandra. Om dessa två objekt är nära varandra rumsligt, det ena kommer före det andra, och det har iakttagits många gånger så kommer vanan att framkalla en "impression" av förväntan vid betraktandet av orsaken. Den sedvanliga verkningen förväntas med andra ord. (Hans tes om närheten mellan objekten, "contiguity", kallas lokalitet nuförtiden. Kvantmekanikens icke-lokalitet var ju något som Einstein reagerade starkt på. Hume hade säkert haft lättare att släppa den idén, som man också sällan ser nämnas i samband med hans uppfattning.)
Man kan se det som att Hume gör en psykologisk analys av hur kausalitetsbegreppet uppstår. Han försöker ju inte ens förklara varför objekt A skulle kunna orsaka objekt B. En vanlig uppfattning är annars att Hume lyckades smula sönder kausalitetsbegreppet. Det stämmer knappast. Men han lyckades skaka filosofiska föreställningar om att universum nödvändigtvis är deterministiskt. Det är en empirisk fråga hur omfattande lagbundenheten är i världen. Kvantmekanikens teori om slumpens roll skulle nog Hume ha uppskattat. (Liksom beläggen för hans benhårda övertygelse att avstånd inte kan delas upp i all oändlighet, utan att det finns en minsta längd.)
söndag 17 maj 2009
David Hume och "A Treatise of Human Nature"
Denna filosofiska klassiker med sina berömda argument om bl. a. orsak och verkan, möttes till författarens häpnad med tystnad när den kom ut 1739. Möjligtvis berodde det på att han tycktes ansluta sig så nära till Lockes åsikter i "An Essay Concerning Human Understanding". Men Hume var mycket radikalare än Locke. Han förbättrade Lockes resonemang i vissa stycken, borrade djupare och var konsekventare, men förgrovade idéerna i andra avseenden.
Det ser ut som att mycket av det som Locke förfäktade på denna korta tid, hade hunnit bli lika mycket dogmer, som de idéer som Locke bekämpade hos skolastikerna och metafysikerna. Sinnesintrycken spelade en huvudroll för Locke, men för Hume är de allt vi kan känna till.
Locke accepterade geometrin, men Hume förkastar geometrins grundbegrepp. Geometriska punkter kan inte finnas efter som han inte kan föreställa sig ett synintryck utan utsträckning och färg! Med samma typ av resonemang förkastar han möjligheten av tomrum. Hans konsekvens är beundransvärd, men slutsatserna är så absurda - han ser inga skäl för att det skulle finnas en värld utanför honom själv - att han erkänner att han själv inte kan leva efter sin filosofi utan måste kompromissa med "de vulgäras" tänkesätt i sitt vardagsliv.
Nästa gång tar jag upp hans resonemang om kausalitetsbegreppet (orsak -verkan). I motsats till den gängse uppfattningen anser han sig faktiskt ha förklarat det och inordnat det i sitt system!
Det ser ut som att mycket av det som Locke förfäktade på denna korta tid, hade hunnit bli lika mycket dogmer, som de idéer som Locke bekämpade hos skolastikerna och metafysikerna. Sinnesintrycken spelade en huvudroll för Locke, men för Hume är de allt vi kan känna till.
Locke accepterade geometrin, men Hume förkastar geometrins grundbegrepp. Geometriska punkter kan inte finnas efter som han inte kan föreställa sig ett synintryck utan utsträckning och färg! Med samma typ av resonemang förkastar han möjligheten av tomrum. Hans konsekvens är beundransvärd, men slutsatserna är så absurda - han ser inga skäl för att det skulle finnas en värld utanför honom själv - att han erkänner att han själv inte kan leva efter sin filosofi utan måste kompromissa med "de vulgäras" tänkesätt i sitt vardagsliv.
Nästa gång tar jag upp hans resonemang om kausalitetsbegreppet (orsak -verkan). I motsats till den gängse uppfattningen anser han sig faktiskt ha förklarat det och inordnat det i sitt system!
Martin Heisenberg och den fria viljan
Tidskriften Natures podutsändning från 14 maj innehåller en redogörelse för biologen Martin Heisenbergs idéer om varför inte bara människor utan t.o.m. flugor har fri vilja. Han beskriver sitt resonemang även i denna artikel.
Bakgrunden är experiment som tycks visa att medvetna val föregås av processer i hjärnan (upp till 7 sekunder före!) Den fria viljan skulle vara en illusion. Heisenberg invänder överraskande att det fria valet inte behöver vara knutet till medvetandet. Det avgörande är att valet inte beror på yttre orsaker. Neuronerna aktiveras i viss utsträckning slumpmässigt, vilket gör att hjärnan inte är bunden till ett visst beteende. Utan helt nya reaktioner är möjliga, som är bättre anpassade till nya faktorer i miljön.
"There is plenty of evidence that an animal's behaviour cannot be reduced to responses". Den fria viljan är tydligen också ett resultat av evolutionen, och den uppträdde väldigt tidigt i historien, om man ska tro Heisenberg. Man får väl se det som att det handlar om en gradvis process, och att människan har nått högst med sin medvetna förmåga att väga olika skäl mot varandra.
Den fria viljan har med detta synsätt förlorat sin mystiska karaktär.
Nu väntar jag bara på goda idéer som skulle kunna förklara vad medvetandet är och varför det uppstod...
Bakgrunden är experiment som tycks visa att medvetna val föregås av processer i hjärnan (upp till 7 sekunder före!) Den fria viljan skulle vara en illusion. Heisenberg invänder överraskande att det fria valet inte behöver vara knutet till medvetandet. Det avgörande är att valet inte beror på yttre orsaker. Neuronerna aktiveras i viss utsträckning slumpmässigt, vilket gör att hjärnan inte är bunden till ett visst beteende. Utan helt nya reaktioner är möjliga, som är bättre anpassade till nya faktorer i miljön.
"There is plenty of evidence that an animal's behaviour cannot be reduced to responses". Den fria viljan är tydligen också ett resultat av evolutionen, och den uppträdde väldigt tidigt i historien, om man ska tro Heisenberg. Man får väl se det som att det handlar om en gradvis process, och att människan har nått högst med sin medvetna förmåga att väga olika skäl mot varandra.
Den fria viljan har med detta synsätt förlorat sin mystiska karaktär.
Nu väntar jag bara på goda idéer som skulle kunna förklara vad medvetandet är och varför det uppstod...
John Locke och substanserna
En svaghet i Lockes "An Essay Concerning Human Understanding" är den inkonsekventa behandlingen av begreppet "substans". Dels kritiseras begreppet, på det sätt som det användes av skolastikerna, för att vara obegripligt och meningslöst. Dels använder han det själv, i en liknande betydelse som de filosofer han kritiserar. Inte underligt då att hans kritiker slog ner på denna blotta i hans resonemang. I upplagan av hans bok, som jag hänvisade till i inlägget från 12 maj, finns en efterskrift med ett försvar mot angrepp från en biskop Stillingfleet. Där upprepas egentligen bara formuleringarna från boken. I stället borde han nog ha valt ett annan term än "substans" för vad han åsyftade.
Vad menade då skolastikerna med begreppet "substans"? De utgick som vanligt från Aristotoles, som i sin metafysik beskrev de metafysiska kategorier, som verkligheten kan beskrivas med. Exempel: substans, kvalité, kvantitet, plats, relation. Substans är den viktigaste för den kan existera självständigt, medan exempelvis en kvalité eller egenskap alltid tillhör en substans. Substansen är det som "bär upp" egenskaperna, är ett substrat för dem.
Det här sättet att definiera "substans" stämmer förstås dåligt med Lockes tanke om att idéerna ytterst består av en eller flera sinnesintryck. "Substansen" enligt skolastikerna är ju något rent tänkt som inte kan observeras. Inte undra på att Locke förkastade begreppet.
Men Locke förnekade inte att det ju faktiskt existerar ting utanför oss, som motsvarar vissa kombinationer av sinnesintryck. Och dessa kallar han genomgående för substanser. När vi säger att något är substantiellt så menar vi ju också ofta att det verkligt, något man kan "ta på".
Locke använder ofta metaller som exempel. Guld har ju en mängd egenskaper, medan bly har delvis andra. Orsakerna till skillnaderna i egenskaper hos dess två "substanser" kände man inte till på Lockes tid. Nu vet vi ju att det handlar om två grundämnen som består av olika sorts atomer. Och den inre "konfigurationen" som Locke trodde var oåtkomlig, är numera känd genom kemins och fysikens framsteg.
Men det gamla filosofiska substansbegreppet är nog ännu inte riktigt dött. Det lever kvar i vissa tolkningar av begreppet "materia". Som att allt egentligen består av en odifferentierad "materia" (eller i dag snarare "energi", med i princip samma betydelse). Locke skulle förmodligen ha sagt idag att "materia" är en allmän språklig term, som pekar ut det som är gemensamt för allt som består av atomer. Eller med andra ord, som abstraherar från det som särskiljer olika typer av ämnen från varandra. Medvetandet skulle ha hamnat utanför - Locke var dualist.
Vad menade då skolastikerna med begreppet "substans"? De utgick som vanligt från Aristotoles, som i sin metafysik beskrev de metafysiska kategorier, som verkligheten kan beskrivas med. Exempel: substans, kvalité, kvantitet, plats, relation. Substans är den viktigaste för den kan existera självständigt, medan exempelvis en kvalité eller egenskap alltid tillhör en substans. Substansen är det som "bär upp" egenskaperna, är ett substrat för dem.
Det här sättet att definiera "substans" stämmer förstås dåligt med Lockes tanke om att idéerna ytterst består av en eller flera sinnesintryck. "Substansen" enligt skolastikerna är ju något rent tänkt som inte kan observeras. Inte undra på att Locke förkastade begreppet.
Men Locke förnekade inte att det ju faktiskt existerar ting utanför oss, som motsvarar vissa kombinationer av sinnesintryck. Och dessa kallar han genomgående för substanser. När vi säger att något är substantiellt så menar vi ju också ofta att det verkligt, något man kan "ta på".
Locke använder ofta metaller som exempel. Guld har ju en mängd egenskaper, medan bly har delvis andra. Orsakerna till skillnaderna i egenskaper hos dess två "substanser" kände man inte till på Lockes tid. Nu vet vi ju att det handlar om två grundämnen som består av olika sorts atomer. Och den inre "konfigurationen" som Locke trodde var oåtkomlig, är numera känd genom kemins och fysikens framsteg.
Men det gamla filosofiska substansbegreppet är nog ännu inte riktigt dött. Det lever kvar i vissa tolkningar av begreppet "materia". Som att allt egentligen består av en odifferentierad "materia" (eller i dag snarare "energi", med i princip samma betydelse). Locke skulle förmodligen ha sagt idag att "materia" är en allmän språklig term, som pekar ut det som är gemensamt för allt som består av atomer. Eller med andra ord, som abstraherar från det som särskiljer olika typer av ämnen från varandra. Medvetandet skulle ha hamnat utanför - Locke var dualist.
onsdag 13 maj 2009
John Locke och idéerna
Locke använder ordet "idé" på ett ganska ovanligt sätt. Allt vi känner till är idéer. Sinnesintrycken av rött, vått, sött o.s.v är enkla idéer. Objekt som t.ex. bord är sammansatta idéer, som består av enkla idéer som färger, känselintryck och former. Ett bord är en speciell sorts komplex idé bestående av olika sorts enkla idéer, vars motsvarighet utanför sinnet kan existera för sig självt, och kallas därför ofta för en "substans". Idén om en dans däremot kan inte existera självständigt utan är beroende av existensen av dansörer (idén är en "mode" i Lockes vokabulär). Slutligen är en relation en sammansatt idé, som består av två idéer som vi förknippar med varandra genom att mentalt ställa dem bredvid varandra. (Jag misstänker dock att relationer även "finns" i den externa verkligheten.)
Denna atomteori för kunskapen leder faktiskt till en del ahaupplevelser. Mycket komplicerade företeelser visar sig kunna analyseras på detta vis. Han beskriver bl.a. tid, tal och t.o.m. oändligheten genom att dela upp dem i sina enklaste beståndsdelar.
Locke gör en klar uppdelning av tingens primära och sekundära egenskaper. De förra finns både i verkligheten och mentalt. De senare som exempelvis färgerna upplevs på ett sätt av sinnet som inte finns objektivt i tingen, men orsaken är ändå egenskaper hos tingens struktur, skillnader i de primära egenskaperna. Locke är "ontologisk realist".
Nu skrevs ju "An Essay Concerning Human Understanding" på 1600-talet, varför det väl inte är så förvånande att Locke hävdade att kunskapen om tingens inre struktur är nästan obefintlig, och t.o.m. att den troligen alltid kommer att vara det. Den här pessimismen har ju visat sig oberättigad med tanke på kemins och fysikens enorma framsteg, men präglar en del formuleringar som säkert tilltalade idealister av biskop Berkeleys typ.
Boken har därför just beroende på "naturfilosofins" låga nivå en psykologisk slagsida, ur dagens synvinkel. Man får intrycket att sinnesintrycken inte bara är källan till kunskap utan att de utgör all kunskap (vid sidan om matematik och logik). Sådana idéer kan leda direkt till idealism, även om det förvisso inte gällde för Locke.
Hans återfall i skolastiken genom hans försök till bevis för Guds existens kan man väl förlåta honom. Om han hade känt till Darwins utvecklingsteori och modern hjärnforskning, tror jag knappast att han heller hade dragit en så skarp gräns mellan det det fysiska och mentala. Visserligen förstår vi inte idag heller hur tankar uppstår, men att de är intimt kopplade till hjärnan, går knappast att förneka idag.
Denna atomteori för kunskapen leder faktiskt till en del ahaupplevelser. Mycket komplicerade företeelser visar sig kunna analyseras på detta vis. Han beskriver bl.a. tid, tal och t.o.m. oändligheten genom att dela upp dem i sina enklaste beståndsdelar.
Locke gör en klar uppdelning av tingens primära och sekundära egenskaper. De förra finns både i verkligheten och mentalt. De senare som exempelvis färgerna upplevs på ett sätt av sinnet som inte finns objektivt i tingen, men orsaken är ändå egenskaper hos tingens struktur, skillnader i de primära egenskaperna. Locke är "ontologisk realist".
Nu skrevs ju "An Essay Concerning Human Understanding" på 1600-talet, varför det väl inte är så förvånande att Locke hävdade att kunskapen om tingens inre struktur är nästan obefintlig, och t.o.m. att den troligen alltid kommer att vara det. Den här pessimismen har ju visat sig oberättigad med tanke på kemins och fysikens enorma framsteg, men präglar en del formuleringar som säkert tilltalade idealister av biskop Berkeleys typ.
Boken har därför just beroende på "naturfilosofins" låga nivå en psykologisk slagsida, ur dagens synvinkel. Man får intrycket att sinnesintrycken inte bara är källan till kunskap utan att de utgör all kunskap (vid sidan om matematik och logik). Sådana idéer kan leda direkt till idealism, även om det förvisso inte gällde för Locke.
Hans återfall i skolastiken genom hans försök till bevis för Guds existens kan man väl förlåta honom. Om han hade känt till Darwins utvecklingsteori och modern hjärnforskning, tror jag knappast att han heller hade dragit en så skarp gräns mellan det det fysiska och mentala. Visserligen förstår vi inte idag heller hur tankar uppstår, men att de är intimt kopplade till hjärnan, går knappast att förneka idag.
tisdag 12 maj 2009
John Locke och "An Essay Concerning Human Understanding"
Jag skrev i inlägget 22 februari, om "Locke och empirismen" att det det är läge att läsa hans huvudverk, "An Essay Concerning Human Understanding". Nu har jag gjort det, visserligen i en av Kenneth P. Winkler något förkortad och språkligt redigerad version. Och jag är imponerad av att denna bok som först kom ut 1689, är så läsvärd. Och att det går att hålla med om det mesta i den.
Locke är kanske mest känd för sin kritik av medfödda idéer, och att barnet föds som ett oskrivet blad, "tabula rasa". Hans uppfattning är förhånad i nyare tid, men han har nog blivit övertolkad på ett orättvist sätt. Det han riktar sig mot med rätta, är tidigare skolastiska teorier om att människan vid födseln skulle besitta kunskap om vissa rätt avancerade filosofiska principer, som t.ex. att det hela är större än delen.
All vår kunskap består av vad han kallar "idéer", som dels motsvaras av sinneserfarenhet, dels av iakttagelser av inre erfarenheterer som minnen och tankar. Eller som han skriver, "sensation and reflection".
Nästa gång beskriver jag mer om innehållet i hans teori, och om hur han möjligen kan haft en negativ betydelse för senare filosofer.
Locke är kanske mest känd för sin kritik av medfödda idéer, och att barnet föds som ett oskrivet blad, "tabula rasa". Hans uppfattning är förhånad i nyare tid, men han har nog blivit övertolkad på ett orättvist sätt. Det han riktar sig mot med rätta, är tidigare skolastiska teorier om att människan vid födseln skulle besitta kunskap om vissa rätt avancerade filosofiska principer, som t.ex. att det hela är större än delen.
All vår kunskap består av vad han kallar "idéer", som dels motsvaras av sinneserfarenhet, dels av iakttagelser av inre erfarenheterer som minnen och tankar. Eller som han skriver, "sensation and reflection".
Nästa gång beskriver jag mer om innehållet i hans teori, och om hur han möjligen kan haft en negativ betydelse för senare filosofer.
måndag 4 maj 2009
Den fria viljan och Benjamin Libets experiment
Tor Nørrretranders bok "Märk världen - en bok om vetenskap och intuition", har ett mycket intressant kapitel om Benjamin Libets berömda experiment, som tycktes visa att hjärnan lurar oss att tro att vi har en fri vilja. När en försöksperson uppmanas böja ett finger när han får lust, så kan man se en "beredskapspotential" i hjärnan en halv sekund innan han gör det. Medvetandet om beslutet kommer först 0,2 sekunder före handlingen, vilket i och för sig innebär att man har en chans att ångra sig. Men själva beslutet tycks fattas av hjärnan och inte av medvetandet!
En annan märklig sak Libet fann var att vi upplever, att det medvetna beslutet togs en halv sekund tidigare än det faktiskt gjordes. Hjärnan behöver en halv sekund för att bearbeta sinnesintryck innan de skickas upp till medvetandet, men flyttar tillbaks upplevelsen den halva sekunden!
Dessa experiment har upprepats av andra och är mycket svåra att förklara bort, även om (mindre lyckade) försök har gjorts bl.a. av John Eccles.
Den fria viljan tycks alltså inte vara riktigt så fri som vi intuitivt tror. Men det finns en aspekt på dessa försök, som inte tas upp i "Märk världen". Libets experiment handlar om vad som händer det ögonblick när försökspersonen beslutar sig för att agera - inte om det grundläggande beslutet som är bakgrunden till experimentet. Om försökspersonen över huvud taget inte hade böjt fingret så hade den fria viljan bevisats vara en illusion. Nu blev resultatet snarare en nyansering av hur den fria viljan fungerar konkret.
En annan märklig sak Libet fann var att vi upplever, att det medvetna beslutet togs en halv sekund tidigare än det faktiskt gjordes. Hjärnan behöver en halv sekund för att bearbeta sinnesintryck innan de skickas upp till medvetandet, men flyttar tillbaks upplevelsen den halva sekunden!
Dessa experiment har upprepats av andra och är mycket svåra att förklara bort, även om (mindre lyckade) försök har gjorts bl.a. av John Eccles.
Den fria viljan tycks alltså inte vara riktigt så fri som vi intuitivt tror. Men det finns en aspekt på dessa försök, som inte tas upp i "Märk världen". Libets experiment handlar om vad som händer det ögonblick när försökspersonen beslutar sig för att agera - inte om det grundläggande beslutet som är bakgrunden till experimentet. Om försökspersonen över huvud taget inte hade böjt fingret så hade den fria viljan bevisats vara en illusion. Nu blev resultatet snarare en nyansering av hur den fria viljan fungerar konkret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)